Hur förhandlar man med tossar? EU och brexit

”Och hur ställer sig EU till britterna?”, frågar mig Studio Etts researcher som ska göra ett inslag om brexitförhandlingarna.
Ja, hur ställer man sig till en motpart som uppför sig galet?

Ta bara de två senaste exemplen på brittiska tokigheter.
Miljöminister Michael Gove gick ut med beskedet att Storbritannien säger upp fiskeriavtalet från 1964 med sina närmaste europeiska grannar.
Storbritannien ska ”ta tillbaka kontrollen” över firrarna.
Skotska fiskare hurrar.
Brexit-anhängare hyllar ministern

Men fiskeavtalet från 1964 är för länge sedan överspelat.
Uppgörelsen sögs först in i det brittiska EU-medlemskapets villkor, och moderniserades sedan av internationella havsavtal.

Att diskutera fisket inom 6 eller 12 sjömil var relevant 1964 men med dagens moderna fiskeflotta är det 200 sjömil som gäller.
EU-båtar tar upp cirka 10 000 fisk inom den brittiska 12.-mila gränsen men 700 000 ton fisk inom den brittiska 200-milagränsen.
Bara en del av dessa 10 000 ton tas upp av de fyra EU-länder (Irland, Frankrike, Holland och Tyskland) som täcks av avtalet.

När Michael Gove väl har skickat uppsägningsbrevet till sig själv – för the London Fishery Agreement var ett brittiskt initiativ –  kommer fiskerätten för de fyra EU-länderna bli föremål för en juridisk tvist.
De kan nämligen ha förvärvat ”historiska rättigheter” sedan 1964.
Men – och det är ju bara logiskt – innan de startar sin tvist kommer de naturligtvis först kasta ut brittiska fiskare från sina egna vatten.

Därefter kommer hela grälet att drunkna i den betydligt mer relevanta förhandlingen med EU om vilka fiskeriavtal Storbritannien och EU ska ha efter brexit.
Förhandlingen om de 700 000 tonnen.
Och alla de ton fisk som brittiska fiskare tar upp i EU-vatten.

Michael Gove har alltså just kickstartat denna förhandlingsrunda med att reta upp sin  motpart.

Eller ta det andra exemplet som är ännu mer tossigt.
Theresa May annonserade i sitt skilsmässobrev att Storbritannien också lämnar Euratom – ett separat EU-samarbete om kärnkraft.

Storbritannien har näst mest kärnkraftsreaktorer i Europa, 15 stycken.
21 procent av landets energi kom från kärnkraft förra året.

Britternas 15 reaktorer börjar bli gamla men regeringen May har skrivit kontrakt med Kina om miljardinvesteringar i ett nytt och mycket större kärnkraftverk.
Det var svårt att hitta företag villiga att bygga men till slut blev det klart att Hinkley ska byggas av franska Edf, – som nu dock på grund av brexit, börjat tveka om genomförandet.

EU-länderna får idag tillgång till radioaktivt materiel via  Euratom.
Genom att handla upp för många länder på en gång, får man ned priset.
Men kanske ännu viktigare – Euratom  sköter säkerheten så att detta riskfyllda materiel hanteras så säkert som  internationella atomavtal kräver.

I fortsättningen får Storbritannien hitta säljare själv.
Britterna måste också leva upp till ett antal internationella hårda krav för att demonstrera att köp, transport och förvaring sköts med största försiktighet.
Detta kommer förstås att kosta extra att klara av… om  man ens hittar expertisen som ska utföra arbetet.

I Storbritannien ligger Sellafield som tar emot radioaktivt avfall från hela Europa.
Sellafield har Europas största lager av plutonium
– tillräckligt för att producera 20 000 atombomber.
Idag övervakas säkerheten av Euratom och dess inspektörer från Europa.

Britterna har inga egna som har rätt kompetens.
Det är inte så konstigt, det råder extrem brist på den här sortens kompetens i hela Europa.
Och det kräv s mycket – hela 25 procent av Euratoms arbete utförs i Storbritannien.

Brittisk forskning på det nukleära området sker också inom ramen för Euratom.
Det gäller inte minst världens mest omfattande fusionsforskning.
Storbritannien står värd för en av de mest värdefulla delarna av den forskningen (JET), finansierat till 87.,5 procent av EU.
JET har 300 kubikmeter radioaktivt avfall vars kostnad idag bärs av alla EU-länder tillsammans.

Storbritannien saknar reaktorer som producerar radioaktiva isotoper vilket används i cancerbehandlingen.
Detta köper britterna idag från Frankrike, Tyskland och Holland.
Via Euratom, alltså.

Så britterna väljer alltså att skjuta sig själva i båda fötter och armar för att ”ta tillbaka kontrollen” över kärnkraften.
Det är de naturligtvis välkomna att göra.

Men frågan var ju hur EU-sidan ställer sig till britterna.
Tja.
Man förvånas.
Man väntar.
Man går igenom alla avtal och lagar som finns för att se hur man kan lösa upp alla åtaganden som EU-medlemskapet lett fram till.
Och så väntar man på att den brittiska sidan ska berätta hur de tänker sig framtiden.

Hittills har de inte lagt fram något – om man inte räknar de luddiga, oavslutade och ogenomtänkta idéerna till hur Storbritannien ska behandla EU-medborgare som bor och arbetar hos dem.
Där får de åka hem och tänka klart innan det går att förhandla.

Under tiden läser EU-sidan oavbrutet brittiska tidningar med samma skräckblandade fascination som resten av världen har inför Donald Trumps stolligheter.

 

 

 

 

 

About

Journalist, skribent och bloggare - alltid om EU