Magdalena Andersson blir inte bara statsminister i Sverige, hon blir Sveriges främsta företrädare i EU också.
”Avståndstagande” är väl det snällaste ordet man kan ta till för att beskriva hennes förhållande till övriga EU-länder.
I poddar och artiklar på ämnet ”Vem är egentligen Magdalena Andersson”, hon som ser ut att bli vår nästa statsminister, så glöms hennes framfart i EU helt bort.
Men frågan förtjänar en alldeles egen genomgång.
Här är en kort slutsats redan i förväg:
Om EU bryr sig Magdalena Andersson inte.
Antingen tycker hon inte om européer eller så har hon problem på det sociala planet för hon gör sig om och om igen till direkt ovän med sina kolleger i EU.
Finansminister Andersson har sedan starten av sitt jobb hösten 2014 sagt nej och nej tack till det mesta som förelagts henne i EU.
Att hon lanserat sig som ”snålast i Europa” (hennes eget ordval) är känt.
Känt är också att hon är en aktiv medlem av ”frugala fyran” (eller som FT kallar dom, The Awkward Squad) där hon med holländare, österrikare och danskar försöker få EU att kosta så lite som möjligt.
Allra senast har Magdalena Andersson invänt mot EU-förslaget att klimatinvesteringar kan få frikort när statsskuldsregler ska beaktas (eftersom klimatet liksom inte har råd att vänta på att alla städar upp sina finanser först).
Inför finansministermötet i Ljubljana i september var hon och hennes lilla grupp återigen ute med ett utspel för att säga nej, den här gången till att se över EUs befintliga statsfinansregler.
Viktigast är att alla (andra) länder genomför strukturreformer först, anser svenska finansministern.
Denna finansminister, känd i svenska sammanhang för pratet om att spara i ladorna, har visat sig ha mycket svårt att ta till sig vad snart sagt alla ekonomer hävdar numera – att man kan inte spara sig ur en skuldfälla.
För en svensk minister har Magdalena Andersson har varit ovanligt aktiv i Bryssel. I sju års tid har hon framförallt försökt bromsa initiativ som kan påverka Sverige.
Men hon bekämpar lika gärna och intensivt initiativ som inte angår Sverige.
Finansminister Andersson har deltagit med stor iver i eurozon-ländernas förhandlingar om bankunionen.
Som Sverige valt att inte gå med i.
Finansministerns mål är att länder som inte har valutan euron ska ha lika stort beslutsinflytande i bankunionen som euroländer.
När storbanken Nordea flyttade till Finland för några år sedan med förklaringen att man ville ligga i ett land som var med i bankunionen, lät Magdalena Andersson genomföra en statlig utredning om svenskt medlemskap i bankunionen.
Den fick instruktioner att INTE meddela en åsikt om bankunionen vore bra eller dålig för Sverige.
Utredningen blev klar i november 2019 och sen har inget mer hörts om saken.
Under åren efter finanskrisen diskuterade euroländerna ivrigt möjligheten till en gemensam investeringsbudget, för att ge skuldtyngda länder chansen att investera offensivt och inte bara skära ner.
Magdalena Andersson, som inte representerar ett euroland, ansåg att hon borde delta i den debatten.
I ett öppet brev från henne och sju nordeuropeiska små länder till eurozonens ledande finansminister, kritiseras idén stenhårt.
Euroländerna borde genomföra strukturreformer och spara, inte ”drömma om politiska prestigeprojekt”, avvisade Magdalena Andersson euroländernas diskussion.
Magdalena Andersson är ofta snabb att ta till föraktfulla uttryck för andra länder.
Hon har t ex gjort allt för att stoppa EU från att börja beskatta de stora amerikanska IT-jättarna.
Med en typiskt Anderssonsk gliring, påstår hon att en sådan skatt önskas bara av de som ”inte är särskilt innovativa själva.”
Våren 2020 kastade hon sig in i kampen MOT att EU skapade en investeringsfond för återhämtningen efter corona.
I den franska tidningen Le Monde förklarar hon sitt nej med att ”svenskar har betalat skatter medan andra inte gjort det.”
Vilket är lite oförskämt att påstå med tanke på Frankrikes har högst skattetryck i Europa.
Hon har ofta tagit till moral-argumenten när hon förklarat för euroländerna hur de borde sköta sina länder. Det innebär en ”moralisk risk” att tillåta ett skuldsatt land investera, anser hon. Landet kunde ju få för sig att det är god moral att låna.
Finansminister Andersson är också känd i Bryssel för att ha foten på bromsen i skattefrågor.
Flera EU-initiativ mot skatteflykt har stoppats av Andersson med hänvisning att det kunde störa svensk suveränitet.
Och detta gör hon gång på gång.
Vintern 2019 hamnade Andersson sedan i tvist med EU-ordförande Finland när hon försökte stoppa nya bokföringsregler, med hänvisning till att de berör skatt och därför borde beslutas med enhällighet – så att hon kunde stoppa dem.
En av hennes tidigare insatser i EU pekar på ihärdighet som ett personligt drag, liksom brist på rädsla att sticka ut.
Redan i starten som finansminister hoppade hon på en liten protest som den brittiska regeringen ägnade sig åt. Varje vinter när ansvarsfrihet för EUs finanser skulle beviljas, brukade britten rösta emot eller lägga ner sin röst. Alltför stor andel av EU-medlem försvann i spill eller fusk, var skälet (år 2006 var t ex 6,9 procent felanvänt).
Magdalena Andersson, liksom hennes holländske kollega, följde det brittiska exemplet. Efter ett tag la britterna ned. EU har rensat upp hanteringen, felanvändningen har sjunkit varje år.
Inte lågt nog för Magdalena Andersson dock. Helt ensam har hon fortsatt och la därför fortfarande i februari 2021 ner sin röst om ansvarsfrihet för EUs senaste budget där felanslagen nu är nere i 2,7 procent.
Slutsatsen får väl bli att Magdalena Andersson nog inte ser EU-satsningar vara av godo ifall de kostar något, att hon betraktar finansiell solidaritet som ett sätt att lära ut fel moral och att hon envist håller fast sin tro att ett land måste spara i ladorna eller låta sina medborgare gå utan.
Att komma på kontrakurs med kollegor i EU-länderna tycks inte alls bekymra henne. Hon drar sig ju inte för att i intervjuer kalla dem moraliskt undermåliga.
Det intressanta blir framöver att se om hennes åsikt om EU-samarbete, förändras av den annorlunda uppgiften av vara statsminister.