Full fart framåt för EU, ropar det tyska koalitionsprogrammet – precis vad franske presidenten Macron vill höra.
Men det finns förstås fler länder med åsikter om EU-reformer.
Det är som ett kärleksbrev till franske presidenten Macron, den tyska koalitionsregeringens program.
Rubriken inleder inte ens med Tyskland utan med Europa:
”Nystart för Europa, ny dynamik i Tyskland”
Och först i den nya regeringens program ligger fem hela sidor Europapolitik.
Programmet nämner EU eller Europa 302 gånger.
Det är svårt att ta fel på, Tyskland har smittats av president Macrons framtidsoptimism för EUs räkning.
Problemen som Europa står inför må vara många men EU ses som lösningen.
Av de många reformer som president Macron satte på sin önskelista i september-talet förra året, har han redan fått ett par viktiga genomförda.
Ett europeiskt försvarssamarbete gick i lås i december.
Skydd mot låglönedumpning uppnåddes häromdagen.
Utbildning har lyfts upp högst på EUs agenda.
Bland de högprioriterade Macron-frågor som fått vänta, finns en euro-reform, en skatt på internationella IT-jättar, en finansskatt och EU-skydd mot strateigska investeringar (läs Kina).
Så blir de sakerna nu också genomförda?
Bedömare har kommenterat att koalitionens program trots all kärlek inte är särskilt konkret om hur framtida EU-reformer bör se ut.
Ett viktigt Macronförslag som en europeisk finansminister nämns till exempel inte alls.
För första gången får visserligen en investeringsfond för statsskuldsländer tyskt stöd men mer än så sägs heller inte.
Det kan vara bra att komma ihåg att tyska regeringar ogärna är konkreta i EU-förslag, de brukar frukta anklagelsen att de försöker styra Europa.
Men vi ska också minnas att Tyskland inte är Frankrike och ingen tysk regering kommer vara enig med allt som fransmännen föreslår.
Vad den tyska koalitionen dock har med i sitt regeringsprogram – och högst konkret – är Macrons förslag på en europeisk finansskatt, idé om beskattning av internationella IT-jättar och behovet av att EU inför ett skydd för sina strategiska intressen/företag gentemot Kina,
Det finns däremot en hel del för regeringen Löfven att inte gilla i det tyska koalitionsprogrammet.
Tyskland är öppet för att betala mer till EU.
Jordbruksstödet ska bli kvar på samma nivå och regionalstödet fortsätta kunna gå till alla regioner, inte bara de fattigaste.
Alla tre saker är rakt motsatt Löfvens bud på den nya EU-budgeten.
Löfven anser det protektionistiskt att tala om att skydda strategisk industri.
Beskattning av Facebook och Apple har den svenska regeringen motsatt sig i EU,
Tyska koalitionsprogrammet tar upp Macron-idén att EU ska skapa en gemensam skattebas för bolag och lägga en lägsta nivå för bolagsskatt.
Det lär regeringen också hata.
Sverige (under EU-snittet med 20 procents bolagsskatt) vill som regel inte att EU blandar sig i beskattning.
Ännu en idé från den tyska koalitionen är att EU bör förbjudas delta i finansiering av nya kärnkraftverk.
Inte heller det lär få applåder från Löfven.
Svenska regeringen har ju stolt sytt ihop en blocköverskridande överenskommelse i riksdagen om att tillåta 10 nya kärnkraftverk.
De är vansinnigt dyra att bygga och offentliga finansieringsinsatser brukar vara nödvändiga..
Intressant läsning i koalitionsprogrammet är också ett tyskt åtagande om ett nytt Elysée-fördrag mellan Tyskland och Frankrike som ska ge ett intimt tyskt-franskt samarbete på en lång rad samhällsområden.
Men slutklämmen lär skrämma mest:
Tyskland vill se en lång rad tysk-franska initiativ inom EU och…
”… där EU27 inte är villigt att ansluta sig, ska Tyskland och Frankrike gå fram själva.”
Bäva månde alla EU-regeringar som inte längtar efter mer EU.
En som redan har reagerat på denna tysk-franska framtidsvision är Nederländernas premiärminister Mark Rutte.
Han höll ett kraftfullt linjetal i Berlin som ett direkt svar på det tyska koaltionsprogrammet.
Att lyssna på Mark Rutte är som att höra Stefan Löfven tala om EU.
”Reformprat är onödigt, EU måste först leverera” (han formulerar det lite annorlunda).
”Att slutföra den inre marknaden är viktigast just nu.”
”Mer frihandel, öppnare frihandel”.
”EU-budgeten ska kryrmpas, bort med jordbruks- och regionstöd.”
Inte särskilt nära Frankrike och Tyskland där, alltså.
Rutte övertar tvärtom rollen som hök i euroreformer, den som förra tyska regeringens finansminister Schäuble levde upp till med stort eftertryck.
En investeringsfond för skulddrabbade länder?
I så fall ska den vara mellanstatlig, ha rätt att kräva ekonomiska reformer av statsskuldsländer och inte dela ut en cent, innan reformer är genomförda.
Mark Rutte säger om och om igen att EU är ett samarbete mellan fristående regeringar.
Det finns inget automatiskt rullband mot mer federalism.
Rutte har goda chanser att få med sig rikare euroländer som Finland och Österrike på sitt tåg så han är värd att ta på allvar
.Dessutom sägs han vara ute efter en EU-post som snart blir ledig – uppdraget som rådsordförande efter polacken Donald Tusk.
Hans fortsatta tal visar sedan att han är på sitt sätt en lika stark EU-vän som väl Macron och Merkel.
Rutte gör samma omvärldsanalys som Macron-Merkels, hoten mot Europa finns såväl i Ryssland och USA som Kina.
Enda lösningen för oss i Europa är att hålla ihop.
Det ska ske genom ett intimt samarbete om försvar, migration, terrorism och lite annat.
Men samtidigt som Ruttte påminner mycket om Stefan Löfven, går det inte att blanda ihop de bägge.
Det visar statsminister Löfvens linjetal om Europa i Uppsala, ett svar på Macrons tal i Sorbonne.
Rutte talar om euron som en fantastisk tillgång för EU, en källa till ökat välstånd och ofrånkomlig för en stabil europeisk marknad.
Löfvens utspel om att nu är fel tid att ägna sig åt euro-reform, är fullkomligt främmande för Rutte.
Löfven säger att ”när vi agerar gemensamt” är EU en stark utrikespolitisk aktör.
Rutte säger att EU måste gå längre i gemensam utrikes- och säkerhetspolitik, och att läget är akut, det är nu det måste ske.
Löfven talar i allmänna ordalag om ett stärkt försvarssamarbete vilket han genast begränsar med ”men ingen försvarsunion”.
Rutte menar allvar när han säger stärkt försvarssamarbete och visar det med ett konkret reformförslag:
Ta bort gränshinder för militären i Europa, ge arméer friare rörlighet
Både Löfven och Rutte talar varmt om EUs insatser i kiimatarbetet.
Men Rutte vill dessutom att EU-länderna skärper klimatmålet.
40 procent CO2-minskning före år 2030 räcker inte, det bör höjas till 55 procent.
Löfven och Rutte nämner bägge problemet med länder som inte genomför EU-beslut, båda med direkt hänvisning till östeuropéer som inte tar emot flyktingar.
Löfven ser i det en brist på sammanhållning och solidaritet, något han nämner flera gånger men varje gång handlar det om att andra EU-länder måste uppträda mer solidariskt mot Sverige.
Det gäller l flyktingfrågan (alla måste ta sitt ansvar), tiggare (ta hand om era egna medborgare) och euron (värna sammanhållningen med Sverige).
Rutte ser istället ett principiellt problem vilket gör frågan mer överhängande.
Den som inte följer regler, respekterar inte rättsstaten.
Detta skapar rättsosäkerhet för alla, inklusive företagen, underminerar därigenom den inre marknaden och i slutändan hela EUs existens.
Regeringen Löfven hade tänkt sig att gå i armkrok med Tyskland i EU när Storbritannien fallit bort men det kan visa sig leda in på vägar som statsministern inte alls tänkt sig.
Den pragmatiske holländaren Mark Rutte ligger nog närmare.
Men inte ens han håller det avstånd till EU som Stefan Löfven önskar.