Äntligen kom det EU-kommissionens nya förslag till ”utstationering av löntagare”.
De svenska socialdemokraterna har begärt det länge.
Gamle fackledaren Stefan Löfven hade det rentav som sin främsta EU-prioritering:
”Samma lön för samma arbete på samma plats.”
Uttytt menas detta: Ett polskt företag ska inte kunna ta med sig tillfälliga polska arbetare till Sverige som jobbar för lägre löner.
Statsminister Löfven hälsade förslaget välkommet, kanske mest för att det kan höja gästarbetares löner lite:
1. Gästarbetare ska betalas med som minst minimilönen i värdlandet (vilket är fallet redan idag).
Kommissionen lägger till:
2. Gästarbetare ska också ha rätt till alla påslag på lönen som lokala arbetare får. (En extra slant.)
Och ännu ett tillägg:
3. Allt som en lokal arbetare får i form av försäkringar, semesterdagar osv, ska också gästarbetaren ha.
Och så ytterligare ett tillägg:
4. Även underleverantörers gästarbetare ska ha samma villkor som alla andra.
Plus dessutom:
5. Om en gästarbetare som stannar längre än två år i värdlandet, ska alla social- och arbetsgivaravgifter för personen betalas i värdlandet.
(Nu börjar kostnaden likna vad en lokal arbetare kostar).
Rätt bra på det hela taget, tycker arbetsmarknadsminister Ylva Johansson.
Men för den inre fackledaren i Löfven – och för de svenska fackförbunden – kvarstår de grundläggande problemen som facken länge har haft med EU.
Konflikten mellan LO och EU beror på att EU, liksom de de flesta EU-länder, reglerar arbetsmarknaden med lag.
I Sverige sker det via avtal.
I EU anses det normalt att en domstol sliter tvisten när parterna är oense om tolkningen av lag och avtal.
LO anser det oacceptabelt att en domstol (annan än en partsdomstol där man själv sitter med) lägger sig i.
Oenighet ska lösas genom konflikter – strejker och lock-out.
Starkast vinner.
Krocken mellan LO och EU skapar en del praktiska besvärligheter.
I Sverige finns t ex inte den ”minimilön” som EU-reglerna obesvärat ger gästarbetare rätt till.
Varken i lag eller i svenska kollektivavtalen finns en minimilön. Kollektivavtalen ser olika ut för olika yrken men också för olika regioner. En snickare i Stockholm har ett annat avtal än hans kollega I Oskarshamn.
Den saken hade svenska arbetsmarknadens parter kunnat lösa genom att upphöja något av avtalen till ”riksavtal”.
Men det vill man inte.
Svenska fack och arbetsgivare driver faktiskt motsträvigheten så långt att man håller svenska kollektivavtal hemliga.
Det gör det besvärligt för utländska företag som försöker ta reda på hur mycket minimum är, som de måste betala sina anställda.
Det bekymrar inte de svenska facken vilka enligt det svenska systemet har uppgiften att kontrollera om utländska företag följer svenskt minimum.
Allt det här öppnar möjligheten för tvister då en part kan gå till domstol (i förlängningen EU-domstolen) för att få fastslaget vad som är minimilön.
Alla EU-regler måste nämligen kunna prövas i domstol, det betraktas som en medborgerlig rättighet.
Och då är vi tillbaka i grundproblemet:
De svenska arbetsmarknadsparterna vill inte ha en domstol som löser deras tvister – de vill fajtas själva genom strejker och lock-out.
Men på den punkten har EU-kommissionen än en gång inte låtit sig övertalas.
Så statsminister Löfven kan säga att han är nöjd men fackledaren Löfven är det inte.