Inget USA – men EU har militära muskler

Vi ska nog inte vara så snabba att räkna ut EU militärt.
Europa kan mer än vi tror och vill mer än vi kanske har förstått
.

Sedan 2008 har EU haft militär utanför Somalias kust

I Sverige har det väckt ett småflinande både här och där, att EUs utrikespolitiske chef Josep Borrell efter Kabul-kaoset började tala om att EU behöver en militär utryckningsstyrka på sisådär 50 000 man.

Sant, EU-politiker har önskat sig det förut.
EU-politiker har till och med bestämt detta (1999 mer bestämt, i svallvågor av chocken att det tog amerikanska bomber att få ordning på serberna).
De mer blygsamma 1500-manna-bataljonerna som blev resultatet från år 2007 har ju aldrig använts.
EU är ingen militär organisation helt enkelt.

Men därför ska man nog inte avfärda Borrells prat rakt av. Eller europeisk militär kapacitet.

* EU har sedan 2003 sänt ut något dussin militära missioner till krigsdrabbade regioner världen över för att återställa fred.
* EUs tre ledande länder organiserade flyganfallet i Libyen som slutgiltigt välte överste Anwar Khadaffis regim.
* EU har sedan 2008 upprätthållit en marin insats utanför Somalia som skyddar handelsfartyg mot beväpnade pirater (EUNavfor).
* Specialförband från elva EU-länder agerar tillsammans i Mali och Sahel.
* En europeisk flygflottilj Heavy Air Lift Wing utgörs av tre samägda C-17-flyg stationerade i Ungern som utnyttjas till stora förflyttningar, bl a till Mali och ut ur Afghanistan.
* 47 militära utvecklingsprojekt dras igång och finansieras av EU inom ramen för Pesco.

Kort sagt, Europa samarbetar militärt ofta och mycket, både i och utanför EU och Nato.
Att flera samarbeten på listan ovan är EU-initierade betyder inte att det är EU som sitter vid ratten. Det är alltid ett medlemsland som genomför uppgiften, assisterad av andra EU-länders militärer.
EU är verkligen inte en militär organisation och har (för närvarande) ingen ambition att bli det.

Därmed inte sagt att inte militärer behövs ibland.
Till Kabul-kaoset skickade flera EU-länder sina specialförband och vad transportflyg man hade men man hjälptes åt.
Spanien tog t ex ansvar för att transportera till Europa de som arbetat för EU-missionen i Afghanistan.
(Sverige vägrade ta emot någon fd EU-anställd med argumentet att EU-länder som inte brukar ta så mycket flyktingar som vi, måste vara först i kön att ta dessa afghaner.)

Flera europeiska länder skickade sina gendarmer, alltså styrkor som är delvis polis, delvis militär. Sådana finns i t ex Spanien, Italienoch Frankrike och är vana att sköta just det här slags uppgifter.
Tio länder i EU har ett gemensam gendarmeri, Eurocorps. De är t ex perfekta att sända till terrordrabbade Mali för att utbilda lokal polis – ett av deras uppdrag.

En idé om att sätta upp en europeisk utryckningsstyrka (på 5 000 man) låg på bordet hos EUs försvarsministrar redan i maj, långt före Kabul-kaoset.
Alltså, i maj.

Om evakueringen i Kabul därefter har demonstrerat något, så är det väl att USA ser till sina egna intressen i skarpt läge och inte alltid har tid eller lust att kommunicera med sina militära allierade.
Natomedlemskap är fint men Nato gavs inte chansen att organisera reträtten för Nato-operationen i Afghanistan.
Så när ett konkret förslag kommer i november om en europeisk satsning, kommer det välkomnas av många (fast förstås inte svenske försvarsministern Hultqvist).

EU har inget intresse alls i att ersätta Nato eller upplösa Nato.
Tvärtom.
Alla amerikanska militära insatser är fortsatt mer än välkomna.
Men räkna inte därför bort EU militärt.

EUs medlemsländer verkar mer och mer luta åt att det finns lägen när de själva måste kunna försvara sina intressen.
Helst på andra sätt men också militärt.