”Politik är en förtroendebransch”, hörs ofta från politiker. Men sällan har så många politiker uppenbarligen förträngt den sanningen och tappat markkontakt med verkligheten bland de väljare vars förtroende de har fått att förvalta.
Priset blir högt när Liberalernas Cecilia Wikström, den svenska politiker som nått de högsta positionerna i det mäktiga EU-parlamentet, petas. Wikström ansåg att hon kan tjäna miljardärerna Anders Wall och Laurent Leksell och samtidigt svenska väljare.
Skandalerna kring den fifflande Emma Carlsson Löfdahl(L) och tafsande Eskil Erlandsson(C) har hanterats av partiledningarna enligt gängse krismanual. Men fallet Cecilia Wikström uppvisar en monumental inkonsekvens i hanteringen, och avslöjar hur lite svenska partiledningar normalt bryr sig om vad deras EU-parlamentariker sysslar med.
Cecilia Wikström sitter som ordförande i två utskott i EU-parlamentet, bland annat utskottsordförandekonferensen, och är därmed den svenska politiker som nått den högsta positionen sedan Sverige kom med i EU. Det är extra anmärkningsvärt eftersom Liberalernas partigrupp bara är den fjärde största i parlamentet.
Wikström är också huvudansvarig i parlamentet för arbetet med en ny migrationspolitik, den s k Dublinförordningen.
Det här skulle ha kunnat göra henne till ett dragplåster i EU-valet för Liberalerna. Erfarenheter från tidigare val visar att politiker som kan visa väljarna att de vill och kan åstadkomma något vettigt i parlamentet kan nå stora valframgångar.
Men framgångsrika EU-parlamentariker är också intressanta för näringslivet. I EU-budgeten finns många miljarder avsedda för forskning och teknikutveckling. EU-parlamentet har avgörande makt över varje ny lag som förhandlas fram, och som kan påverka företags verksamhet. Företagen har tusentals lobbyister i Bryssel för att påverka parlamentarikerna och kommissionen, men det är naturligtvis ännu mer attraktivt med en direktkanal in i parlamentet.
EU-parlamentet har ägnat mycken möda åt att komma överens om regler för lobbyingen. Det gör det extra svårt att förstå att parlamentarikerna tillåts sitta i företagsstyrelser. Även om företagen sysslar med annan verksamhet än det politikern har ansvar för i parlamentet ger det nätverk som hen har unika möjligheter för företaget att få information och nå fram med sina argument via ”sin” parlamentariker.
Det är anmärkningsvärt att Cecilia Wikström tackade ja till att ingå i styrelserna för de båda börsbolagen, Anders Walls industrikoncern Beijer-Alma och Laurent Leksells strålutrustningsjätte Elekta. Hon torde ha insett att det inte var hennes teologiutbildning eller erfarenheter som präst som gjorde henne intressant. Utan hennes nätverk i EU-parlamentet.
Cecilia Wikström försvarar sig i stället med att andra parlamentariker, bland andra Moderaternas Gunnar Hökmark, också har styrelseuppdrag.
Men det är ännu mer anmärkningsvärt att Liberalernas partiledning inte reagerade när de får reda på att Wikström klivit in i dessa börsbolagsstyrelser. Det är först när det ”avslöjas” av Sverige Television som partistyrelsen beslutar att ställa ultimatum till Cecilia Wikström.
Partiledaren Jan Björklund motiverar det senkomna beslutet med att man ”inte känt till omfattningen”. Med det menar han att SVT talat om att styrelseposterna ger ett arvode på 70 000 kronor i månaden, utöver de drygt 8 600 euro plus några tusen euro i extraersättningar som parlamentsjobbet ger.
Det blir den samlade inkomstnivån för Cecilia Wikström som partiledningen befarar kommer att sticka i ögonen på väljarna. Det är därför ultimatum ställs om att hon måste lämna styrelseposterna. Inte en principiell hållning om att partiets företrädare i EU-parlamentet inte ska få sitta på dubbla stolar och riskera bli en lobbyist för två börsbolags intressen.
EU-parlamentarikerna befinner sig normalt i en helt annan värld än den svenska inrikespolitiken. Välavlönat och med ett eget entourage av rådgivare och assistenter, där det krävs intensivt arbete och nätverkande under flera år för att nå framgång.
Flera av de svenska EU-parlamentarikern har gjort viktiga insatser och har påverkat en rad lagar som är viktiga för svenska väljare.
Men bristen på kontakt med inrikespolitiken gör att deras insatser verkar vara helt ointressanta för partiledningarna när de planerar för EU-valrörelsen.
Det har bidragit till att fem av nio partier nu kommer att toppa sina valsedlar med EU-rookies.
Moderaterna rensade ut samtliga tre parlamentariker, med 10-15 års framgångsrikt arbete, trots högljudda protester från Anna Maria Corazza Bildt. De svaga resultaten i tidigare EU-val skylldes på partiets parlamentariker, inte på att partiledningen inte stött dem i valet.
Socialdemokraterna tror inte heller att erfarenheter från EU-parlamentet kan locka röster, och placerar Jytte Guteland först på tredje plats. Miljöpartiet väljer på samma sätt att toppa med två EU-rookies. Jakop Dalunde sätts på tredje plats på valsedeln.
Kristdemokraterna lanserar Sara Skyttedal som ny EU-politiker. Och Liberalerna som fick två platser i EU-valet 2014 ska nu i hast skaka fram nya toppnamn till sin valsedel.
Det är bara Sverigedemokraterna, Centerpartiet och Vänsterpartiet som toppar sina listor med EU-parlamentariker. Även om SD- och V-kandidaterna i stället för att prata om vad de åstadkommit i parlamentet lär få förklara vad det innebär att deras partier bytt åsikt och inte längre vill att Sverige ska lämna EU.