Åh nej, inte osmos igen!

Nu stundar sanningens minut för brexit.
På onsdag samlar brittiska premiärministern Theresa May sina ministrar på lantstället Chequers.
Alla har fått i uppgift att ha med sig en plan för brexit ska se ut.

Trycket hårdnar på Theresa May att få tummen ur.
Benhårda “brexiters” har fått nog av väntan – folkomröstningen var i juni, varför har vi inte lämnat EU än?

Låt oss lämna nu, vi kan alltid slänga på tull på EU-varor om de andra inte är snälla mot oss, säger Tory MP Bernard Jenkin och har många med sig.
Samtidigt försöker andra via domstol stoppa premiärministern från att lämna in skilsmässopappren till Bryssel utan en omröstning i parlamentet först.
Finansminister Philip Hammond är övertygad om att det är ett MÅSTE för Storbritannien att få fortsatt tillgång till EUs inre marknad och utarbetar tänkbara kompromisser som kan göra det möjligt.

Britterna diskuterar än så länge enbart med sig själva.
Deras spekulationer om vad vi andra ska svara på deras krav – när de bestämt sig för vad de vill – fyller tidningssidorna på längden och tvären.

Vi är mycket vänligare inställda än de tycks tro.
Den övervägande inställningen i EU-huvudstäderna är att alla tjänar på fortsatt goda och nära relationer med Storbritannien.
Det är ett stort och viktigt land.
Ingen på den här sidan Kanalen har någonsin velat att de skulle lämna EU-samarbetet.

Nu levererar den eminenta tankesmedjan Bruegel ett konstruktivt förslag till nytt avtal med Storbritannien.
Detta syftar till att ge britterna precis vad (…vi andra tror att…) de vill ha.
Britterna skulle få tillgång till EU-marknaden.
De skulle få delta i EU-besluten.
De skulle slippa östeuropeisk invandring – men eftersom brittiskt näringsliv vill ha östeuropeisk invandring så skulle de få det också.

Bruegel-skribenterna är tunga namn med lång erfarenhet av EU.
Men låter inte det här som en tulipanaros?
Det är klart att det är.
Hur skulle vi kunna ge icke-medlemmar alla fördelar av ett medlemskap?

Bruegel-dokumentet underkänner EES-avtalet som ett alternativ för britterna.
Storbritannien sägs  vara ett alltför stort och viktigt land för att behöva underkasta sig detta avtal.
EES ger som bekant Norge och Island tillgång till EUs inre marknad mot villkor att de tar sin del av kostnaderna och följer EUs regler.
Inklusive fri rörlighet för människor.

Istället ska ett  “Continental Partnership” skapas enkom för Storbritannien.
(Och så småningom kan även Turkiet och Ukraina släppas in där).

På fri rörlighet skulle britterna få en form där näringslivets önskemål om att ta med arbetskraft över gränsen skulle tillåtas.
Arbetarnas egna önskemål om att flytta över gränsen, skulle däremot nekas.
(Kan socialisterna i Europa köpa det?)

Britterna ska sedan slippa EUs överstatliga beslut.
Men ändå få fullt tillträde till EUs marknad.

För att få ihop det hela krävs ett nytt organ (CP-rådet)  där Storbritannien och EU-institutionerna möts för att förhandla om alla nya EU-förslag.
Storbritannien skulle få rätt att föreslå förändringar i förslagen.
EU-länderna skulle sedan ensamma fatta beslut om nya EU-regler (självklart).

EU-länderna skulle dock lova att ta hänsyn till Storbritannien.
Men inte vara bundna att ta hänsyn.
Här blir man misstänksam.
Låter lite som att pressa ner en fyrkant i ett runt hål.

Det låter bekant också.
Jovisst, det är ju en repris på EES-avtalet.
Norge och Island får tack vare EES-avtalet se EU-förslagen i förväg.
De får också komma med bidrag.
EU-länderna ska ta hänsyn men kan välja att strunta i deras åsikter.

När Eftaländerna i början av 1990-talet (där Sverige då var med) förhandlade fram EES-avtalet med EU var vi många journalister som tyckte att det där lät som trams.
Alla länder har ett nationellt intresse att försvara.
Man röstar i enlighet med sitt intresse.
Stefan Löfven kan gilla britterna och norrmännen hur mycket som helst men när det handlar om svensk industris intressen, så är det svensk industris intressen som går före.
Vad skulle svenska väljare annars säga?

“Nejdå”, försökte dåvarande EU-kommissionären Franz Andriesen övertyga oss i pressen, “genom osmos kommer våra åsikter att smälta samman”.
Osmos blev förstås ett stående skämt i pressrummet.

Den verkliga testen på hur fritt och självständigt Storbritannien skulle bli med CP, kommer i kontrollen.
Vem ska kontrollera att britter följer reglerna så att alla länders företag spelar med lika villkor på marknaden?
Här går Bruegel så långt att man kan tänka sig att EU-kommissionen inte får agera övervakare som man gör i hela EU.
“Öppet för politisk debatt”, skriver förslagsställarna.

Men inte ens deras välvilja tar dem hela vägen ut på den grenen.
EU-domstolen måste ha sista ordet över alla tvister.

I EES-fallet finns faktiskt för syns skull en Eftadomstol som tillåts avgöra tvister… men den är självklart underkastad de utslag som fälls i EU-domstolen.
Britterna är, till skillnad från norrmännen, så viktiga att de förtjänar en helt ny och egen domstol, anser Brueghel.
Men även den domstolen måste underkasta sig vad EU-domstolen säger.

Hur gärna vi vill, och britterna vill, så kvarstår faktum att det som är unikt med EU – bland alla internationella samarbeten – är att det är ett juridiskt bindande samarbete för den som är med.
Alla varianter och välvilliga kompromisser landar alltid så småningom i detta.

Att göra om EU-beslut till rekommendationer, att göra det valfritt vad ett land vill följa eller strunta i – det är förstås att upplösa det EU-samarbetet vi har.

Det kan vi naturligtvis göra.
Det är precis vad östeuropéerna föreslår.

Och det är förmodligen den enda lösning som helt och fullt skulle uppfylla britternas önskemål.
Tänker vi ge dem det?