Det är inte lätt att vara ett europeiskt land utanför EU.
Britterna lär sig nu dag för dag hur det känns när enda alternativet är att vara regel-följare.
I en tid när Timbro och SD lanserar angrepp på EU på bred font, kan det vara intressant att se hur det har gått för det enda land i Europa som bestämt sig för att man klarar sig bättre utan EU – Storbritannien.
Planen var att bli Global Britain, en ”superman” på handelsavtal från hela världen, långt bortom EUs räckvidd.
Hittills har Storbritannien lyckats återställa samma handelsrelationer som man hade som EU-land med Japan och Kanada. Man har tecknat ett avtal med Australien som fick den australiska TV-värden att fnissa i upphetsning över vad britterna gett bort för att få något avtal överhuvudtaget.
Ja och så då ett avtal med Nya Zeeland som enligt regeringens egna beräkningar kommer MINSKA brittisk BNP… De brittiska lantbrukarna är inte förvånade över det utfallet, de har protesterat vilt hela tiden.
Med USA får britterna inte ens ett samtal om avtal. Med Indien förhandlar man sedan 2020 och allt det gett så här långt är tillstånd för fler indiska invandrare att komma.
Samtidigt har de nya gränshindren mot EU minskat handeln totalt med 16 procent, investeringarna har ökat 19 procent mindre än de gjort för övriga G7 och totalt beräknas Storbritannien förlora 100 miljarder pund om året på de nya förhållanden som råder med britternas största och närmaste marknad.
Tillverkningsindustrin ser bara nackdelar.
Storbritannien vill rimligen själv ha gränskontroller mot utlandet för att inte få in olämpligheter av olika slag i landet.
Men i augusti 2023 kom beskedet för femtielfte gången i ordningen, att Storbritannien inte kommer upprätta gränskontroller på varor från EU ännu.
Man har, sedan beslutet om att utträda ur EU 2016, inte lyckats utbilda tillräckligt med tullare för att klara uppgiften trots att kontrollerna borde varit på plats sedan januari 2021.
EU fick upp sina gränskontroller i tid vilket visade sig bli så praktiskt besvärligt för handeln och för transporter mellan Europa och de brittiska öarna, att nu vågar britterna inte öka krånglet med egna kontroller utan hoppas på att EU-sidan gör ett ordentligt jobb.
Fast Storbritannien skulle ju införa sina egna regler? Ta tillbaka kontrollen, kasta av sig oket av byråkrater i Bryssel och bestämma allt själv?
Johnson-regeringen föreslog radikalt att ta hela bunten av runt fyratusen EU-regler och elda upp dem… alltså, att i en härlig omröstning i parlamentet avskaffa hela rubbet
Tyvärr blev näringslivet fullkomligt rasande. Utan regler vet de inte alls vad de ska förhålla sig till. De måste ha regler och de vill ha SAMMA regler som EU eftersom deras kunder finns i Europa.
Att ha två uppsättningar regler blir väldigt mycket dyrare.
Johnsons förslag drogs diskret tillbaka, i Storbritannien gäller precis som före brexit EUs regler.
Och då hade ändå regeringen låtit utföra en noggrann genomgång över vilka EU-regler som kunde kastas ut (och frågat näringslivet) men man fann i stort sett inga. Den rapporten blev aldrig offentlig (ur FT-reportern Peter Fosters bok om ”Brexit, What Went Wrong and…”).
Nå, men förslaget att göra sig kvitt CE-märkningen på säkra varor för att ersätta med något glassigt brittiskt märke?
Näringslivet blev lika rödglödgat upprört över det. De vill INTE ha två olika myndigheter (en brittisk, en europeisk) som testar deras varor två gånger för att få godkännandestämpel.
Ett antal försök att sätta upp nya myndigheter med expertis för en lång rad sektorer har alla (än så länge) stupat på att det är otroligt dyrt liksom otroligt svårt att hitta kompetent personal.
Den saken fick också droppas.
Steg för steg får de stora Brexitvisioner ge vika för pragmatismen.
Boris Johnson annonserade stolt att Storbritannien skulle bli a SCIENCE SUPERPOWER på bara åtta år. En global ledare och ett föredöme för världen.
I maj 2023 gick Storbritannien tillbaka till EUs forskningsprogram Horizon efter att ha grälat i åtta månader om avgiften för att släppas in.
”…the worlds largest science cooperation…” ropade Sunak lyckligt medan forskningsministern berättade att det var ”fantastic news” för skattebetalarna.
Brittiska forskare hade då förlorat tre år under vilka de inte fick delta och återkommer nu mitt i ett rullande program vilket gör det svårt att bereda plats för dem.. men, ja, toppen ändå.
Slipper britterna EUs förkättrade klimatpolitik åtminstone?
Där kastas man fram och tillbaka. Premiärminister Boris Johnson annonserade att Storbritannien skulle vara ”world beating” på klimatet. Sedan drog han in stödet för hushållen att installera värmepumpar och isolera husen.
Premiärminister Sunak kallar Storbritannien för ett ledande klimatföredöme. Sedan backar han på löftet att fossilbilen ska vara borta år 2030… som brittisk bilindustri hade hoppats skulle ge dem ett försprång i att få tillverka och sälja elbilar.
Och under tiden har Storbritannien kvar utsläppshandeln som EU installerade, britterna kopierar EUs taxonomi och har kopierat EUs CO2-avgift på all import (Cbam) som annars kunde ha gjort brittiska produkter ÄNNU dyrare.
Brexit skulle i alla fall kasta ut invandrarna som irriterade så. Brexit och covid fick också väldigt många européer att lämna landet. Pubar, hotell, restauranger, slakterier, lastbilsåkerier, frukt- och grönt-odlingar, fiskebåtar… alla upptäckte nu vilka som hade utfört jobben.
Arbetskraftsbristen i Storbritannien är grav. Det saknas minst 1,1 miljoner arbetare och många idéer har vädrats, bland annat att ex-fångar kunde lösa problemet.
Men folk måste det till, så den legala invandringen har fått öka. 2022 anlände 1,2 miljoner varav 925 000 var icke-européer. Nu slipper man i alla fall polacker som fick så mycket skäll under brexitkampanjen.
Flyktingsiffrorna har samtidigt stigit radikalt. Så länge Storbritannien var med i EU hade man det bekväma läget att alla flyktingar som kom, kunde skickas tillbaka till Europa eftersom de bevisligen befunnit sig i ett säkert land innan de nådde över Kanalen.
De avtalen tog slut med EU-medlemskapet.
Nu är flyktingarna som kommer britternas huvudvärk eftersom försöken att få Frankrike att ta hand om dem går… sådär.
Båtflyktingarna var 300 stycken år 2018, de var drygt 1 800 året efter och närmare 8 500 året 2021. De var uppe i 40 000 under 2022. Hittills i år har drygt 20 000 kommit över i gummibåt.
Och ekonomin då, på det hela taget?
Ja, Storbritannien blir inte sämst i G7 i år, Tysklands tillväxt är sämre.
Bara näst sämst.
Och pundet bara sjunker. Mot euron och mot dollarn.
Ingen tror att Tory-regeringen överlever nästa val. Oppositionsledare Keith Starmer har lovat att Storbritannien ska inte avvika mer från EU utan tänker fortsätta att följa. Vi har så mycket gemensamt, säger Starmer.
Näringslivet hurrade lättat.