Stefan Löfven och Mark Rutte verkar ha insett att det är svårt att stoppa Angela Merkels förslag om 500 miljarder i EU-bidrag till de hårdast drabbade av coronakrisen. I stället försöker de pruta på andra poster. Men framför allt vill de kunna visa sina väljare att de har makt. Räddningen ur vetohörnet kan bli en nödlösning från mars 1994 – Ioanninna-kompromissen.
Snålalliansens regeringschefer får framstå som viktiga EU-spelare inför sina väljare när stormaktledarna kommer på besök och visar att de lyssnar på deras argument.
Spaniens Pedro Sanchez kom till Harpsund för att möta Stefan Löfven på onsdagen. Men allra mest uppvaktad är Hollands Mark Rutte som fått besök av såväl Frankrikes Emmanuel Macron, som Italiens Giuseppe Conte, Portugals Antonio Costa, Pedro Sanchez, EU-ordförande Charles Michel och även tagits emot av Angela Merkel i Berlin.
Rutte är ”snålalliansens” inofficielle ledare, men han är också mest trängd på hemmaplan inför parlamentsvalet nästa år. Två högerpopulistiska partier som kräver att regeringen ska lägga in veto mot EU:s återhämtningsfond, men också flera partier – regeringspartiet D66, GroenLinks och socialdemokratiska PvdA – som stödjer EU:s räddningspaket.
-Rutte får uppmärksamhet precis som en grabb längst ner i klassrummet som alltid bråkar och läraren försöker få igång lektionen igen, kommenterade GroenLinks Bram van Ojik i en parlamentsdebatt inför EU-toppmötet.
Mark Rutte och Stefan Löfven visar inte upp någon kompromissvilja när de nådigt tar emot dignitärerna. Löfven och EU-minister Hans Dahlgren upprepar den officiella linjen att Sverige säger nej till bidrag från återhämtningsfonden.
Men rapporterna från förhandlingarna mellan medlemsländernas diplomater i Bryssel ger andra besked.
Financial Times berättar att snålalliansen riktar in sig på att pruta på andra punkter än de 500 miljarderna euro i bidrag som Angela Merkel ursprungligen föreslog tillsammans med Emmanuel Macron. I stället har ”Frugala fyran” föreslagit att två lånepaket – ”Solvency support instrument” och ”InvestEU” – på sammanlagt 56 miljarder euro tänkta för att stödja företag efter coronakrisen ska slopas.
Governments have complained that the two tools, which would both be managed by the European Investment Bank, have too much overlap in their aid to the private sector.
Snålalliansen verkar ha dragit slutsatsen att de 500 miljarderna är ”heliga”. Dels för att Angela Merkel fått ett så starkt opinionsstöd på hemmaplan för sitt förslag, dels för att finansmarknaderna redan räknat in bidragspaketet i sin prissättning av italienska statspapper.
Politico och Financial Times rapporterar att snålalliansen nu främst inriktar sig på ökad makt över hur återhämtningsfondens pengar används. De nöjer sig inte med EU-ordförande Charles Michels förslag att beslut utifrån kommissionens förslag ska godkännas av medlemsländerna med kvalificerad majoritet.
Holländska regeringen har talat om krav på enhällighet vid varje beslut om utbetalningar från fonden, vilket avvisats kategoriskt av de flesta länder. Det riskerar leda till stora förseningar av krisstöden. I stället diskuteras nu ”en nödbroms” där en minoritet kan begära att ett beslut avgörs på ett EU-toppmöte.
Det finns till och med en nödbroms inskriven i EU-fördraget, som baseras på en kompromiss från ett EU-möte i grekiska Ioannina i mars 1994. EU skulle övergå till fler majoritetsbeslut inför utvidgningen med bland annat Sverige. Den brittiska regeringen var motvillig inför risken att inte kunna blockera beslut lika lätt i fortsättningen, och lösningen blev ”Ioanninakompromissen”.
Den ger en minoritet, även om den inte är tillräckligt stor för att blockera ett beslut, rätt att skjuta upp beslutet och begära fortsatta förhandlingar.
Ioanninakompromissen har i praktiken inte använts eftersom EU-länderna ändå alltid strävar efter att komma överens i förhandlingarna. Men en hänvisning till den här möjligheten till ökat medbestämmande kanske kan vara något för Rutte, Löfven & Co att visa upp som en framgång för sina väljare.
Ett annat klassiskt grepp för att visa tuffhet i förhandlingar är att säga Nej i första förhandlingsomgången. Mark Rutte har signalerat det med uttalanden om att det inte är så bråttom med att komma överens.
När Angela Merkel och Pedro Sanchez nu börjar tala om att en uppgörelse måste bli klar i juli, före semesteruppehållet, tyder de på att de tolkat Rutte som att han behöver två toppmöten för att kunna demonstrera att han pressat förhandlingarna till det yttersta.
Det skulle kunna ge svenska politiker, som tror att de kämpar för att rädda skattebetalarnas pengar med sitt Nej till EU:s återhämtningsfond, tid att ta sig igenom den ekonomiska snabbkursen som ges av John Hassler och några andra ekonomer i onsdagens SvD.
”Denna historiskt djupa ekonomiska kris är inte rätt tillfälle att vara snål. Frågan om lån eller bidrag är dessutom av liten ekonomisk betydelse för skattebetalarna i Sverige och Danmark. Förslaget är att 500 miljarder euro lånas upp och ges i stöd till de mest drabbade länderna. Den svenska regeringen har framställt detta som en oroväckande skuldsättning av framtida generationer. Det är en orimlig beskrivning. Det handlar om en upplåning motsvarande cirka 2,5 procent av EU:s samlade årsinkomster. Lånen kan tas med bunden ränta kring noll och amorteringarna kan skjutas på framtiden. Tyskland lånar för närvarande till fast negativ ränta på 30 år. Med 3 procents tillväxt inklusive inflationen skulle lånet om det börjar amorteras efter 30 år bara vara 1 procent av våra samlade inkomster. Självklart är detta i sig inget att vara orolig för.”