”Statsskulden på 37 000 euro per invånare är folkets fiende! varnar EU-finanskommissionären Pierre Moscovici.
”Det här är vår budget, det finns ingen plan B, säger premiärministern Giuseppe Conte.
Tonläget är högt mellan EU-kommissionen och Italiens populistregering, när den ska leverera alla stora löften om medborgarlön, sänkta skatter och sänkt pensionsålder. Men de som avgör vilka som vinner striden är finansmarknaderna och Europeiska Centralbanken.
Alla de vallöften som de två partierna La Lega och Femstjärnerörelsen gav i sitt regeringsprogram på försommaren skulle leda till dramatiska höjningar av budgetunderskottet till 7-8 procent, enligt finansexperter. Men den opolitiske finansministern Giovanni Tria med uppbackning av president Sergio Mattarella har lyckats hålla emot och fått ner det till en officiell siffra på 2,4 procent nästa år genom att en del av vallöftena skjutits upp några år.
Det är ändå långt ifrån de åtaganden som tidigare regeringar gett om att även Italien efter sex-sju år av högkonjunktur ska börja få ordning på sin ekonomi. Statsskulden på 131 procent av landets bruttonationalprodukt, den nästa högsta i EU efter Grekland, kommer att fortsätta stiga och Italien riskerar att få svårt att klara nästa lågkonjunktur.
EU-kommissionen har fått ökade befogenheter efter finanskrisen att agera mot euroländer som inte sköter sin ekonomi. Men hittills har den nöjt sig med att mana regeringar att skärpa sig och haft överseende med att det tagit flera år innan länder uppfyllt budgetkraven. Därför är det ett stort steg när kommissionen nu för första gången ger en regering direkt bakläxa och kräver att den gör om sitt budgetförslag och lägga fram en ny budget inom tre veckor.
– Det här budgetförslaget är en allvarlig avvikelse från de rekommendationer som EU-finansministrarna gav till Italien vid sitt möte den 13 juli, förklarar kommissionen sitt ställningstagande.
Kommissionärerna riktade in sig på riskerna med en stor statsskuld som tillåts växa under brinnande högkonjunktur. Vice ordföranden Valdis Dombrovskis pekade på att räntorna på statsskulden på drygt 65 miljarder euro är lika stora som kostnaderna för Italiens hela skolbudget.
– Vi har full förståelse för att Italiens regering med sex miljoner fattiga vill göra insatser på det området och satsningar på infrastrukturen efter Genuakatastrofen. Men en ökande statsskuld drabbar alla medborgare och minskar möjligheterna till tillväxt, sade Pierre Moscovici.
EU-kommissionens varningsrop lär mötas av döva öron. Den opolitiske premiärministern Giuseppe Conti har redan sagt nej till att göra om budgeten. Han tycker det räcker med att regeringen lovar att agera om budgetunderskottet stiger över 2,4 procent. Och de två populistpartiernas ledare, Matteo Salvini och Luigi Di Maio, ser snarare möjligheten till stigande opinionsstöd om de ”vägrar följa påbuden från Bryssel”.
Om Italiens regering inte backar är kommissionen nästa steg att sätta igång en sanktionsprocess – excessive deficit procedure – som om den godkänns av euroländernas regeringar kan leda till böter på upp till en halv procent av BNP. Men EU-kommissionens varningar är framför allt riktade till de internationella finansmarknaderna och Europeiska Centralbanken. Det är de som kan sätta verklig press på Italiens regering.
Finansmarknaderna har redan tillfälligtvis drivit upp räntorna på italienska statspapper till 3 procent över nivån för tyska statsobligationer. Och finansexperter bedömer att landet inte någon längre tid kan klara marknadsräntor som ligger 4 procentenheter eller mer över tyska räntor.
Premiärminister Conte har avfärdat den risken och försökt lugna finansmarknaderna med försäkringar om att regeringen inte har några planer att lämna euron.
Europeiska Centralbankens agerande de närmaste veckorna är också avgörande för Italiens regering. ECB har hållit euroländerna under armarna under åren efter finanskrisen genom stödköp av statsobligationer i en aldrig tidigare skådad omfattning. Enligt de planer som ECB-chefen Mario Draghi berättade om efter förra sammanträdet planerar centralbanken att nu börja trappa ner stödköpen.
Det skulle göra Italiens regering ännu mer utlämnad till aktörerna på den internationella finansmarknaden, som kan vara mycket snabba att överge ett land eller kräva höga riskpremier om de luktar sig till en hotande kris.