EU-länderna har än en gång svarat på en kris med att hitta en snabb enighet.
Denna gång var det energi, nyss var det försvar och innan dess en pandemi.
På tisdagen – bara sex korta dagar efter att EU-kommissionen lagt fram förslaget* – enades alla EU-länder utom ett (Ungern) om att ställa upp solidariskt på varandra under den gaskris som slår direkt mot flera av dem, men inte alla.
Även Sverige var med.
Det går undan nu.
Att EU-länderna skulle gå med på att avstå nationellt utrymme i energifrågor är nytt. Alla idéer i den riktningen har länge mött kalla handen från de europeiska huvudstäderna.
Man får väl tro att det är därför som anglosaxiska media de senaste dagarna har rapporterat att detta beslut vore omöjligt för EU att åstadkomma.
Enligt politico.eu inledde tvärtom EU-länderna ”öppet krig” mot kommissionens förslag. Enligt Financial Times låste ambassadörerna sig i en ”pushback” mot förslaget.
Men Rysslands agerande har förändrat alla kalkyler.
Det syns inte bara i energifrågor, EU tar just nu jättekliv inom försvaret också.
I mars begärde EU-ledarna samlade på toppmöte i Versailles en analys av vilka gapande hål som finns i europeisk försvarskapacitet.
I maj fick EU-regeringarna analysen och förslag hur man kan fylla hålen.
I juli fördelades 12 miljarder kronor mellan 61 försvarsprojekt som gör just detta.
Och eftersom det är EU-kommissionen som sitter i förarstolen här, så talar vi förstås om försvarsprojekt där flera EU-länder samarbetar.
Sverige deltar i flera, bl a Saab, Ericsson och ammunitionstillverkaren Ruag.
Reaktionen på Rysslands krig mot Ukraina har blandat om alla kort. Tidigare interna slitningar i EU har försvunnit mellan neutrala/alliansfria länder och Natoländer, liksom mellan länder som är villiga att spendera på försvar och de som inte var det.
EU-kommissionen stod beredd med både faktaunderlag och en budget – allt som saknades var den politiska viljan.
Denna enighet om att agera tillsammans i en kris, överraskade som bekant i juni 2020 när Tyskland gick med på att låna upp till en stor investeringsfond, så att inga EU-länder skulle tvingas spara sig ur en pandemi-konjunktur och fastna i skuldträsket.
Pengarna ur investeringsfonden har knappt hunnit börja delas ut än. De kom med åtskilliga villkor om framåtsyftande investering, klimat- eller digitalutvecklande och respekt för rättsstaten, nationella planer har granskats, deadline har satts upp för portioner av EU-stöden att betalas ut. Slutsummorna kommer bara mot uppvisande av genomförda löften.
Men återhämtningsfonden blev en succé utan att pengarna behövde nå sitt mål.
Det räckte med att EU-ledarna tog i hand på överenskommelsen om solidaritet, för att marknaden skulle släppa taget om de mest utsatta EU-länderna så att de kunde klara sig på egna meriter.
Erfarenheterna från återhämtningsfonden och från pandemin gjorde det lättare att enas den här gången.
*Läs om förslaget här
(Var det någon som trodde att kommissionens gasförslag därför skulle gå igenom oförändrat? Inte!
Till exempel vill ministrarna själva besluta i EUs ministerråd när läget är sådant att 15 procents konsumtionsminskning av gas ska gå från rekommendation till tvång (men kommissionen får föreslå tidpunkt).
Solidariteten behöver sedan t ex inte gälla länder som inte delar gasledningar med övriga EU eller länder som inte är synkroniserade mot det europeiska elnätet och som är mycket beroende av gas för sin elförbrukning samt i ytterligare några fall.)