Borttvingad för att han inte drar väljare längre – men visst har Boris Johson varit lika giftig för den brittiska demokratin som Donald Trump var för den amerikanska.
TV-kanalen Sky News la i går in en ”live count” överst i skärmen för att hinna med att uppdatera hur många ministrar + medarbetare till brittiske premiärministern Boris Johnson som hoppade av.
Rekordet sattes väl ändå av Nadhim Zadawi och Michelle Donelan som accepterade ministeruppdrag efter de tidiga avhoppen, bara för att hoppa av i protest mot Boris Johnson innan ens 24 timmar gått.
Brittisk politik är en makalös röra (och jo, ganska underhållande).
Men vad torypartiet och Boris Johnson gjort mot sitt land är inget att skratta åt.
Boris Johnson ljög för drottningen och skickade parlamentet på jullov i oktober 2020 för att de folkvalda inte skulle ha tid att granska hans nyligen ingångna avtal med EU.
(En domstol förklarade sedan detta bryta mot lagen).
Han har låtit införa en inre-marknadslag som ger regeringen rätt att ändra alla de cirka 160 000 lagar som Storbritannien infört som EU-medlem, utan att behöva höra parlamentet.
Även Skottland, Wales och Nordirland nekas på samma sätt att höras om lagändringarna.
Han har drivit igenom en lag som förbjuder fredliga protester med 10 års fängelse som möjligt straff.
FREDLIGA protester.
Enmans-demonstrationer förbjuds. Som i Moskva alltså, en man med en skylt kan plockas in av polisen.
Hela området i närheten av parlamentet blir förbjudet område för meningsyttranden från allmänheten.
Han har infört begränsningar på brittiska domstolars möjlighet att granska om regeringen följer lagarna.
Han låter införa en lag som tillskriver brittiska domstolar rätt att ändra i domar från Europadomstolen för mänskliga rättigheter.
Han betalar Rwanda för att ta emot asylsökanden till Storbritannien utan att pröva deras asylskäl.
(Rwanda alltså, beskrivs på wikipedia: ”Human rights are violated in Rwanda on a grand scale.”)
Och Johnson har som bekant två gånger försökt få igenom brittiska parlamentet en lag som ska ge honom ”rätten” att bryta mot internationella avtal slutna med EU.
Boris Johnson har vidare tagit emot pengar av ryska oligarker, umgåtts privat med en fd KGB-agent och vän till Putin samt tvingat fram en plats i House of Lords till KGB-agentens son under starka protester från MI5 om nationella säkerhetsrisker.
Ja, Boris reste faktiskt direkt från ett Natomöte där man diskuterat Putins förgiftningsattack i brittiska Salisbury till ett party på rysk oligark-lyxbåt vid Rivieran där han privat mötte denne ex-KGB-agent.
Johnson och hans regering har förstås också delat ut regeringskontrakt för många miljarder till vänner och bekanta, helt utan prövning och ofta utan att personerna kände något till branschen som de gavs lukrativa offentliga kontrakt i.
Torypartiet med Johnson i spetsen har dyrt sålt rätten att äta middag eller lunch med Boris eller någon av tidigare premiärministrar (mot miljondonationer till partiet).
Brittiska statstjänstemän som haft invändningar om något av ovanstående har regelmässigt fått sparken eller förflyttats till arkivet.
Det gäller i synnerhet regeringens juridiska och etiska rådgivare vilka avgått i långa led.
Johnson ändrade nyligen uppförandekoden för ministrar och premiärminister så att premiärministern nu ensam avgörs vad som är etiskt uppförande.
Valdistrikt har ritats om för att öka torypartiets chanser. Den oberoende valkommissionen har ställts under premiärministerns direkta ledning.
Massmedia har nekats intervjuer och traditionsenliga dagliga briefingar. Journalister som ställt besvärande frågor har bojkottats. Det har underlättats av att större delen av brittisk tryckt media ägs av ett fåtal miljardärer som varit Johnsons nära vänner och belönats med uppdrag eller kontrakt.
Kort sagt, alla instanser som kan utgöra en återhållande kraft på regeringen eller premiärministern har attackerats genom lagändringar.
Checks and balances? Inte här.
Detta är särskilt allvarligt i ett land som saknar skriven konstitution. Att landets ledning uppför sig hedersamt anses vara givet bland ”gentlemen” och ska därför inte behöva regleras.
Jo, Johnson har tagit sig tid med kulturkrig också. Man har använt statsbidrag för att tvinga in talare vid universitet och utställningar på muséer som rimmar bättre med idéer på yttersta högerkanten. BBC har fått överrock i form av politisk kommissarie.
Självklart finns nu en lag som specifikt skyddar statyer.
Men detta och festerna är detaljer. Mest slående är ändå att det har pågått flera års träget arbete med att koncentrera makten till Number 10 – bort från parlamentet, från massmedia, från domstolarna och från institutioner befolkade av tjänstemän.
Nog matchar Boris Johnsons framfart ganska väl Donald Trumps?
En skojsig uppstickare som man kan rösta på för att ge etablissemanget fingret – men som låter mörkare krafter ta över i skymundan medan skämten och upptågen stjäl all uppmärksamhet i media och i befolkningen.
Precis som med Trump, lär Boris Johnsons avgång inte vara slutet på denna sorgliga historia.
Effekterna av vad som pågått, kommer att sitta i.