Partierna vill faktiskt alla ge oss ”mer EU”

En lite rörig EU-valkampanj tuffar på men efterhand har två huvudbudskap tonat fram från de svenska partierna.
Det ena är en bekant ambition att lära EU göra
mer som vi svenskar.
Det andra budskapet är också välbekant: EU borde inte lägga sig i så mycket.
Ett tredje inslag är mer obekant. Partierna är av någon anledning betydligt tystare om deras önskan att tvärtom låta EU lägga sig i mer.


På det första temat:”De borde lära sig av oss” har vi bland annat djurskydd (i stort sett alla partier), jämställdhet (socialdemokraterna tyckte deras löfte om satsning på jämställdhet förtjänade en presskonferens) och klimatet (återigen, i stort sett alla).
Sverige är bäst, är helt enkelt en attityd som faller sig naturligt för svenska partier och svenska politiker tar villigt på sig att missionera i det mörka Europa.
Tema nummer två:”EU ska inte lägga sig i” är efter en något svag start tillbaka i kampanjen på bred front. Det hörs i de flesta kandidatintervjuer och kampanjinslag.
Det tredje temat flyger däremot under radarn tills vidare: De svenska partierna vill ha mer EU.
Alla.
Även sverigedemokraterna.

Kristdemokraterna
har t ex en plan för att EU ska ta över de idag nationella tillstånden för nya kärnkraftverk plus en idé om att skapa en europeisk industripolitik för kärnkraft.
KD har också kravet att ta ifrån de nationella parlamenten deras veto över en hel del handelsavtal (för nördar, det existerar s k ”blandade” avtal vilket innebär att i vissa fall kan EU-kommissionen låta bli att fråga nationella parlament. I andra fall kommer de inte undan).

En tredje stor grej är KDs idé att avskaffa vetorätten i utrikespolitiken. Den används visserligen redan sparsamt i EU-vardagen men slår till ibland och försenar då beslut vilket KD helt riktigt uppfattar som ett försvagande av EU som utrikespolitisk aktör i jämförelse med USA.

Moderaterna är med KD på just den båten. Moderaterna vill också ha ett fördjupat samarbete på utrikes-, säkerhets-, och försvarspolitiken.
Detta är ett rätt långtgående eftersom EU de senaste åren redan kraftigt har förstärkt framförallt de två senare sakerna.
Men varför inte – den franske presidenten Macron skulle vara den förste att hålla med moderater och KD om att EU behöver ännu gå längre.

Moderaterna har som bekant också kravet att Europol – som bara har kompetens att arbeta med grova gränsöverskridande brott – ska få stärkta kompetenser och börja ägna sig åt mindre grova (men nog så obehagliga) brott: stöld och inbrott.
En ny europeisk polisstyrka ska rentav tillåtas operera i Sverige.

Ingen blir överraskad över att liberalerna vill ha mer EU.
På egentligen allt.
Annars skulle man väl inte tapetsera landet med affischer som kort och gott säger: Ja! Oui! Yes! Si!

Centern är kanske mest återhållsamt när det gäller ”mer EU.” Deras toppkandidat Fredrik Federley har t ex under de senaste fem åren envist röstat nej till förslag att förbättra villkoren för den ena eller den andra gruppen eftersom det skulle innebära ”mer EU”.
Men när det kom till lastbilschaufförer faller han till föga, som han berättade i TV häromkvällen, då får det väl bli mer EU då, eftersom bättre villkor verkligen behövs.

Men även centern har förslag på mer EU-tag, t ex mot flyget på klimatsidan samt att samla det splittrade europeiska luftrummet under EU.

Centern tycks också ha droppat sin gamla slogan om att EU borde bli ”smalare men vassare.” Vi ser en rad centerförslag som verkligen inte gör EU smalare, t ex en rad nya livsmedelsregler (som ska riggas så att svenska bönder får konkurrensfördel), pantsystemet för flaskor bör bli europeiskt och aborträtten ska försvaras (inte en EU-fråga).

Socialdemokraterna väntade till tio dagar före valet med att erbjuda oss väljare ett valmanifest vars löften om stärka allt från polis och aborträtt till 5G-utbyggnad inte på något sätt ger oss ett nedbantat EU.
Mörkar partiet dessutom om att de nu är öppna för en europeisk CO2-skatt?

Hur som helst, det socialdemokratiska partiet går längst av alla genom att kräva en fördragsändring.
Den ska göras för att införliva sociala rättigheter i EUs grundlag.
Då hamnar sannerligen den ”sociala pelare” (till stor del icke-bindande) som de andra svenska partierna fruktar så, i bakvatten.
Att skriva in sociala rättigheter i fördraget, det är att ta till den stora klubban, att ge oss alla en garanti för framtida bindande lagstiftning.

Vänsterpartiet har bara helt nyligen droppat partiets formella ståndpunkt att Sverige bör lämna EU men man har redan flera krav om ”mer ambitiöst EU-samarbete.”
Att skapa en europeisk tågpolitik och införa en europeisk flygskatt är några exempel.

Miljöpartiet droppade sitt EU-motstånd för några år sedan och har varmhjärtat införlivat övertygelsen att EU är nödvändigt för att klara klimatet och miljön.
I deras arsenal för ”mer EU” ingår såväl en europeisk ”me too-lag” som CO2-, flyg-, och plast-skatter/avgifter liksom bindande års-klimatbudgetar för varje land.

Och så har vi Sverigedemokraterna.
Toppkandidaten Peter Lundgren tycks rätt motvilligt ha godkänt partiledningens nya bud att partiet inte längre vill att Sverige ska lämna EU.

Ändå är det (gissningsvis) han som bidrar med valmanifestets intressanta avslutning.
Efter långa utläggningar om hur EU bör åternationaliseras på punkt efter punkt, kommer SD med rakt motsatta krav, t ex att EU ska reglera yrkesförares tillvaro och lastbilars tomkörning.
Ja, och så börja ställa sociala krav på EUs motparter i handelsavtalen (?)

Det kan ju finnas flera förklaringar till varför svenska politiska partier nu önskar sig mer av EU på överraskande många områden.

Det första skälet kan helt krasst vara, för att den svenska folkopinionen stöder EU så varmt som aldrig förr.
Politiska ledare i vår tid gillar ju att följa sitt folk.

Det andra skälet skulle kunna vara att de (precis som lastbilschauffören Peter Lundgren) har uppfattat att EU-samarbete trots allt som sägs överraskande ofta fungerar – att det skapar framsteg även om besluten sällan blir precis som man önskar sig, ofta går långsammare än det borde.

Det tredje möjliga skälet kunde vara att de fått syn på de stora förändringarna i världen (klimatet, teknologin, Putin, Trump, Kina…) och funnit att EU-grannarna kan vara bra att ha, till mer än att vara kunder på den inre marknaden för vår export.

Eller så är det inte mer djupgående än så, att alla svenska politiker önskar sig mer EU-samarbete enbart på sin egen hjärtefråga.
Allt annat ”extra av EU” är bara dumt.

Det skulle i så fall förklara hur samma politiska partier kan landa i att EU-budgeten borde krympas trots att mer samarbete bör inledas.

EU-budgeten kunde nämligen bli mindre om man skar bort finansiering från alla andra människors onödiga hjärtefrågor och sedan förde över pengarna till ens egen lysande idé…






































About

Journalist, skribent och bloggare - alltid om EU