Storbritannien är under regeringen Johnson på väg att bli ett helt annat land än det vi tror oss känna – faktiskt skrämmande likt Ungern.
Alla som följer Storbritannien – och vi är många svenskar som följer Storbritannien med åtminstone ett öga – vet att det går snart inte att klicka upp en brittisk tidning utan att hitta skandaler knutna till Johnson och hans ministrar…
…om hur partiet säljer exklusiva middagar med premiärministern eller någon av hans ministrar för galna summor. Om hur ryska oligarker får fritt tillträde eller så har det delats ut miljardkontrakt för sjukvårdsutrustning till en insektsbekämpningsfirma med 16 anställda…
Korruption av det här slaget är ju inte ovanligt i någon av västvärldens demokratier.
Men det brukar handla om någon enstaka minister och hen brukar för det mesta tvingas avgå.
Omfånget av korruptionen som utövas under Boris Johnson är av helt andra mått. Den tycks vara mer regel än undantag och leder till inga konsekvenser alls.
Listan över hur pengar hamnar i brittiska ministrars och parlamentarikers fickor är så lång att den får ligga i slutet av denna artikel – kasta gärna en blick.
*
Ännu mer oroande är tory-regeringens attacker på demokratin och rättstaten.
En del attacker sker öppet och aggressivt, annat sker i skymundan men lägger man samman vad som sker blir det svårare och svårare att INTE se detta för en avsiktlig maktkoncentration i allt färre händer.
Parlamentet avlövas makt, regionernas makt urvattnas, domstolar angrips, statstjänstemän avkrävs lojalitet istället för kompetens, en stor del av pressen befinner sig i rika vänners händer medan statlig-TV-o-radio liksom universiteten pressas att rätta sig i ledet.
Lägg till en politisk ledare som tilltalar massorna så har vi en bra beskrivning av Orbans Ungern.
Men det kan väl ändå inte sägas vara en beskrivning av Storbritannien?
Parlamentet krymps
Ändå var ett av de mer häpnadsväckande exemplen på ovanstående när toryregeringen under Theresa May hösten 2016 beslöt att det brittiska parlamentet inte hade rätt att uttala sig om brexit – alltså att medverka i Storbritanniens beslut att lämna EU.
Brexit var ett ödesbeslut för många decennier framåt, ett brott mot brittisk politik sedan slutet av andra världskriget… och parlamentet skulle utestängas?
Regeringen May anmäldes till domstol för detta ”brott mot konstitutionen” och förlorade målet.
Högsta domstol sa att Storbritannien är en parlamentarisk demokrati av vilket följer att avgörande beslut för landet fattas i parlamentet.
Lite under radarn passerade istället en annan lagstiftning som tories introducerade 2018.
Uppgiften var att i ett svep göra om till brittisk lag de cirka 160 000 EU-regler som Storbritannien hade infört under 44 års EU-medlemskap.
Det kan låta lite paradoxalt men landet kunde ju inte stå oreglerat efter EU-utträdet. På det här viset gav lagstiftarna sig all tid i världen för att gå igenom och ändra de EU-regler man ogillade.
Insmuget i paketet ingick dock att det mesta nu kan ändras via ett regeringbeslut. Utan parlamentet.
Genom att regeringen i lagen gav sig själv vad britterna kallar Henry den Åttonde-makt, har parlamentets roll reducerats till att vara åskådare för en enorm mängd brittiska lagar – närmare 160 000 stycken.
Boris Johnson tog över från Theresa May som premiärminister när parlamentet i januari 2019 röstat ner hennes avtal med EU.
Johnson lät förhandla fram ett annat (snarlikt) avtal. Sedan beordrade han en stängning av parlamentet hösten 2019 för att slippa utsättas för en noggrann granskning från de folkvalda av hans utträdesavtal med EU.
För att kunna genomföra detta krävdes att Johnson ljög för drottningen (drottningen har en roll här enligt brittisk tradition).
Liksom May stämdes dock Johnson-regeringen för försöket att utestänga parlamentet. Även han förlorade detta mål i landets högsta domstol.
Regeringen Johnson kunde dock fullt lagligt – om än knappast särskilt demokratiskt betryggande – ge parlamentet endast tre dagar på sig för att granska utträdesavtalet.
I efterhand blir detta extra olyckligt eftersom premiärminister Johnson inte långt efter började att ta avstånd från sitt eget avtal. Sedan avtalet väl trätt i kraft har det som bekant blivit föremål för en hel del kontroverser över den del av avtalet som kallas Nordirlands-protokollet.
UKs nationer begränsas
Så har alltså torypartiet begränsat parlamentets makt och flyttat den till regeringen.
Samtidigt har man gett sig på de autonoma delarna i det Förenade Kungariket – Skottland, Wales och Nordirland.
Tidigare brittiska regeringar har tillåtit att dessa ”nationer” upprättar egna parlament, budgetar och inflytande i besluten över sig själva samt över Storbritannien.
Hösten 2020 kom regeringen Johnson med ett lagförslag om den inre (brittiska) marknaden. Lagen skrev i stort sett bort rätten för Skottland, Wales och Nordirland att påverka gemensam, brittisk lagstiftning.
”Detta är en attack på demokratin och en förolämpning mot folk i Skottland, Wales och Nordirland,” kom raskt protesten.
Åtgärden som kallats ”stölden av makt” tonades ner något i ett ändrat lagförslag innan det gick igenom det brittiska parlamentet. Men Wales har varnat att ändringen inte räcker på långa vägar och att man tänker dra lagstiftningen till domstol.
I Skottland talar man allt oftare om att hålla en ny folkomröstning om att lämna Det Förenade Kungariket. Boris Johnson nekar tillåta en skotsk folkomröstning. I ett försök att vinna över skottarna på sin sida har han anslagit 300 miljoner pund i tillväxtpengar till de tre ”autonoma nationerna” liksom annonserat att Glasgow kan få bli hem för en del av regeringskansliet.
Hittills har skottarna reagerat med mer ilska än tacksamhet. Johnson har nämligen sett till att anslagen i så fall fördelas av London och inte av det skotska parlamentet. Det betraktas som ännu en listig attack på skotsk autonomi.
Statsanställda görs lojala
Regeringen Johnson med den demoniske rådgivaren Dominic Cummings i spetsen gjorde ingen hemlighet av att de vill ha lojala medarbetare.
Det vill nog alla.
Men för Number 10 har det inneburit att sparka eller frysa ut alla högre tjänstemän som inte omedelbart delat regeringens synpunkter om reformer, hur när och var.
Väldigt tidigt föll många bort från utrikesdepartmentet därför att de ställde ovälkomna frågor om hur brexit skulle kunna genomföras på så kort tid.
Därefter har den ena efter den andra höga tjänstemannen som lojalt tjänat rader av regeringar, pressats bort. Tjänstemän vars ministrar har begått större blundrar, har skickats iväg som syndabockar.
Hela avdelningar har stängts ner enligt åsikten att tjänstemän gör ändå inget.
När en intern rapport fastställt att inrikesminister Priti Pratel bedrivit terrorregemente med sina medarbetare, tvingades inte minister Pratel bort utan tjänstemannen med ansvar för ministeriell etik.
Kvar kring Number 10 blir ja-sägare och rådgivare utan längre erfarenhet på svaga kontrakt .
Domstolarna inte lojala nog
Lagpaketet om den brittiska inre marknaden innehöll ett annat högst märkligt inslag – detta var samma lagstiftning där två paragrafer används för att ge Storbritannien ”rätten” att bryta mot ett internationellt avtal som Johnson-regeringen själv hade ingått, utträdesavtalet med EU.
Lika uppseendeväckande var en paragraf där det sägs att ingen domstol – varken brittisk eller internationell – har rätt att invända mot detta.
Presidenten i Storbritanniens högsta domstol meddelade då att:
”Det här placerar oss i en diktatur, i ett tyranni.”
Fyra av regeringens egna högsta jurister avgick över förslagen.
Internationellt fick förslagen också ett hett mottagande. Såväl EU som USAs inkommande president Joe Biden varnade Storbritannien. De tre paragraferna fick skrivas om.
Två månader senare gjorde regeringen Johnson exakt vad man hade försökt att bevilja sig själv parlamentarisk respektabilitet för; Storbritannien införde på eget bevåg ändringar i Nordirlandsavtalet med EU.
Det var ett försök till grov inskränkning av domstolarnas möjlighet att utgöra kontroll av makten. Men det skulle komma ett till.
Efter två tunga bakslag i Högsta Domstol (se ovan) lovade regeringen i torypartiets manifest för år 2019 att” göra slut på domstolars missbruk av prövningsrätten” – på engelska ”judicial reviews.”
Det handlar om domstolars rätt att granska politiska beslut för att se om de överensstämmer med lagen.
Även kallat rättsstaten.
Justitieministeriet tillsatte sommaren 2020 en panel för en oberoende utredning av hur domstolar har hanterat denna prövningsrätt. Den oberoende panelen leddes av Lord Faulks som varit biträdande till justitieminister Chris Grayling, en tory som ofta har angripit just prövningsrätten.
Enligt Grayling var domstolarnas granskning av regeringen ”vänstern PR-redskap.”
I mars 2021 blev Faulks-panelens rapport klar och togs emot av sittande justitieminister Robert Buckland som drog slutsatsen att – precis som han hade misstänkt hela tiden – ”domstolarna rör sig mer och mer i utkanten av vad som är tillåtet…”
Gott om jurister hickade då till och hojtade att nej, det är inte alls vad panelen kommit fram till. Faktiskt tvärtom.
Men i mars 2021 inledde regeringen trots detta processen för att minska brittiska domstolars möjlighet att granska politiska beslut. Det inleddes med en internet-konsultation för att höra allmänhetens åsikt om ifall brittiska domstolar visar tendenser att döma politiskt.
Pressen görs lojal
Den misstänksamhet mot domstolar som torypartiet uppvisar, ackompanjeras av en väldigt högljudd brittisk tabloidpress.
När Högsta Domstol första gången dömde att brittiska parlamentet har rätt att uttala sig om brexit, hängdes samtliga domare ut personligen i tabloiderna med bild, kallades för folkets fiender och fick sina livs historier beskrivna, inklusive sexuella preferenser.
För ett parti som vill koncentrera makten är det viktigt att ha massmedia med sig. Johnson-regering har strypt pressens tillgång till ministrar och parlamentariker för att minska ovälkomna nyheter och läckor men – det måste understrykas – så opererar de flesta västeuropeiska regeringar alltmer.
(Här kan ni annars läsa i detalj om hur man går till väga, om hur rapporten om rasism presenteras för att få bästa möjliga mediagenomslag. Hint, man gör det genom att inte släppa själva rapporten.)
Torypartiet har turen att ha tabloiderna med sig hela vägen. Det kan bero på att stormrika miljardärer, ofta med gamla och täta band till toryledningen, har satt sig på hela den brittiska mediamarknaden.
Tre bolag kontrollerar 90 procent av upplagan i den skrivna pressen och 80 procent av nätmedia.
Dessa tre är News UK (mång-biljonären Rupert Murdoch), Daily Mail Group (viscount Rothermere) och Reach (svårt att nagla fast ägare men startades av magnaten Robert Maxwell, leds av toryn och ”City grandee” Nick Pettejohn).
Det vore synd att inte nämna de framgångsrika Barclay brothers (Telegraph, Spectator) i sammanhanget.
Dessa stormrika ägare ger sig själva fritt fram att ratta innehållet i sina media, hyllar gärna kompisen Boris och slår alltid ett slag för brittisk nationalism.
Detta räcker inte för torypartiet. Public service i form av BBC behöver också rensas upp och bli mer neutralt, anser Boris Johnson och hans ministrar.
BBC betraktas i Number 10 som vänstervridet och inte tillräckligt lojalt mot brexit.
För upprensningsuppgiften har de valt Richard Sharp, en gammal bekant och vän till tory-eliten, en tidigare bankman vid Wall Street-firman Goldman Sachs som byggt slumbostäder och varit generös donator till torypartiet. Sharp blev styrelseordförande med uppdrag att ”återställa neutraliteten.”
BBC har också fått en ny chef för verksamheten med lite av samma uppdrag, Tim Davies. Han har satt som mål att få se fler höger-komiker på BBC för humorn har, anser han och andra, länge fått domineras av vänstern.
Medborgare ska göras lojala
Regeringar som inte litar på sitt eget parlament, tjänstemän, regioner eller domstolar brukar också bedriva kulturkrig.
Regeringen Johnson är inget undantag (se även stycket ovan).
Februari 2021 annonserade utbildningsminister Gavin Williamson att det skulle bli ett brott att neka någon med ovälkomna åsikter rätten att framträda vid universitet.
Lite bakvänt? Ja, det gäller att skydda den som inte bjuds in – eller som bjuds in men får sin medverkan inställd på grund av protester.
En ”yttrandefrihets-försvarare” ska därför inrättas av staten som granskar om universitet och högskolor tillåter alla att tala offentligt.
Annars ska ersättning utgå till drabbad talare. Läroinstitutionen kan också få se sina statsbidrag indragna.
Extra kontroversiellt är att studentföreningar ska omfattas av kraven och få böter för detta nya brott som ministern kallar ”nekad plattform”.
Uttrycket känns igen från amerikansk debatt där det har hävdats att extremhögern och holocaust-förnekare inte får komma till tals.
För sin del kallade kulturminister Oliver Dowden i februari 2021 in muséer, National Trust (som bl a förvaltar brittiska gods) och femtiotalet andra kulturinstitutioner under statligt uppdrag eller finansiering, och varnade dem för indragna bidrag om de inte ”säljer” Storbritannien eller berättar brittisk historia i positiva ordalag.
Dowden ogillade mer specifikt att utställningar talade om slaveriets plats i den brittiska historien. Hans möte var bara en av flera påstötningar från regeringen och andra tory-ledamöter om att de kulturhistoriska institutionerna måste lägga om för att inte ”skapa splittring” i landet.
Inrikesministern Priti Patel stöder just nu ett lagförslag om att anslå medel för att beskydda statyer mot vandalism och under hennes ledning posteras poliser ut att slå ring om statyer.
Under hösten 2020 irriterades regeringen av demonstrationer mot rasism och kom snart igen med ett förslag att begränsa rätten till fredliga protester genom att göra detta straffbart.
Rätten till fredliga protester var det, ja.
Det kan ge 10 år i fängelse att utgöra en allvarlig störning eller ett irritationsmoment (nuisance or annoyance) för allmänheten utan ett ”rimligt skäl.”
Vad som stör eller irriterar lämnas ganska mycket upp till polisen.
Det stärkte inte allmänhetens förtroende att polisen strax därefter ingrep med våld mot kvinnor som stilla samlats i ett medelklasskvarter i London för att tända ljus för en sexmördad kvinna.
Till avdelning kulturkrig hör möjligen också den rapport som regeringen beställde om förekomsten av strukturell rasism i Storbritannien.
Rapporten kommer fram till att sådan finns inte.
Tvärtom, säger Number 10, är Storbritannien en förebild för resten av världen i sin likabehandling.
Uppfattningen tycks dock inte delas av britter i allmänhet som på frågan om de tror att svarta eller muslimer generellt har svårare att ta sig fram i landet svarar, till överväldigande del att ja, det tror de.
Regeringens egen rådgivare i rasfrågor, Samuel Kasumu avgick prompt efter rapportens slutsats.
Tre andra (svarta personer) som i rapporten uppges ha agerat som konsulter, säger att de inte varit inblandade alls.
Korruptionen – ett tack för de lojala
Att påstå att regeringen Johnson skulle likna Orbans styre är förstås helt oerhört och förhoppningsvis inte sant.
Framförallt har Boris Johnson långt kvar. Fri brittisk press opererar fortfarande, domstolarna har gjort sitt arbete och Skottland muckar man inte med.
Men Boris har å andra sidan bara haft en majoritet i parlamentet att använda sig av i 15 månader medan Victor Orban har detsamma på det elfte året.
Och lägger man samman hur tories har uppträtt vid makten på senare år så bildar allt ett ganska otäckt mönster.
Vi kan alla hålla tummarna för att det handlar om en rad tillfälligheter och att den urgamla parlamentariska brittiska demokratin och rättsstaten kommer att stå pall.
Ett utmärkande drag för Orban-liknande regimer är förstås korruption, att ta statens medel för att gyna sig själv och sina lojala vänner för att cementera sin plats vid makten.
Här är därför en snabbt sammanställd lista över några av tories´ många skandaler under de allra senaste åren:
* Regeringen Johnson har beviljat corona-relaterade kontrakt värt totalt 10,4 miljarder pund utan upphandling.
Många kontrakt har gått till firmor utan erfarenhet på området enligt brittiska revisionsverket National Audits Office.
Företag med band till torypartiet hade tio gånger större framgång än företag utan sådana kontakter. Rapport hemligstämplades av regeringen men har läckt.
Några exempel:
* Kontrakt för att köpa glas att använda till vaccin gick till ägaren av hälsominister Hancocks stampub.
* Kontrakt för test-sms gick till ett företag ägt av vice premiärminister Gove samt Boris Johnsons egen rådgivare Dominick Cummings.
* 14,4 miljoner pund gick till en hundmatsförsäljare som förmedlade en kontakt med Hongkongfirma som lovade köpa in skyddsmasker.
* Bland de äldre historierna finns bolaget som utan upphandling (= mot lagen) fick 13,8 miljoner pund för att skapa en färjeförbindelse – ett bolag som aldrig ägt en färja eller bedrivit transportverksamhet eller ens annan slag av affärsverksamhet.
Bolaget pekade i pressreleaser ut sitt val av brittisk hamn vilken visade sig vara omöjlig för färjor att gå in pga för grunt och där lastbilar inte kan samlas pga för smala vägar och porös kust.
Så regeringen beviljade kommunen nya statliga bidrag för att lösa bolagets problem… strax innan kontraktet drogs tillbaka. Pengarna utbetalades till större del ändå pga kontraktsvillkor.
* Boris Johnson gav för övrigt som borgmästare kontrakt på IT-konsulting till sin älskarinna utan erfarenhet på området och tog med henne på officiella utrikesresor.
* Premiärminister Johnson har sålt sin närvaro vid exklusiva middagar för summor som 3 miljoner kronor sittning.
* En klubb har satts upp enkom för ändamålet.
Det här har gett bland annat skumma ryska oligarker tillträde till Johnson och hans ministrar vilket troligen borde ha stoppats av säkerhetstjänsten.
* 14 ministrar i Johnson-regeringen har mottagit donationer knutna till ryska givare.
En hel del av kontakterna mellan Johnson och ryssar med tvivelaktig bakgrund ägde rum under perioder när han var Londons borgmästare eller landets utrikesminidster. Men dessa har inte upphört sedan han blivit premiärminister.
* Premiärminister Boris Johnson minglade t ex med en känd ex-KGB-agent, dagen efter att hans parlament färdigställt en rapport om uppenbara säkerhetsrisker i kontakter mellan tories och Ryssland.
Johnson vägrade först att låta offentliggöra rapporten men den släpptes så småningom sedan den redigerats för att få bort ”olämplig” information.
* Boris Johnson och hans fästmö har renoverat premiärministerbostaden för mer pengar än staten ska stå för enligt reglerna. Så Johnson satte upp en välgörenhetsfond där privatpersoner kunde donera pengar och han vill nu inte offentliggöra vem som har betalat (uppgifter som ska vara offentliga).
* Regeringen har också försummat under två år att följa lagen om att offentliggöra vilka privata donationer ministrar och partiet har mottagit.
* En väninna till Johnsons nuvarande fästmö fick välbetalt regeringsupdrag utan kvalifikationer.
* Inrikesminister Priti Patel visades skyldig i en intern rapport till att topprida sin personal. Rapporten hemligstämplades och hon vägrade avgå trots att detta bryter mot uppförandekoden för en minister.
* Amerikansk firma som gjort sig känd för att samla in hemliga uppgifter fick NHS-kontrakt utan upphandling med hälsoministerns privata hjälp.
* Dido Harding, gift med tory MP och utan direkta meriter i sammanhanget fick välbetalt uppdrag att bedriva projektet ”test and trace” (testa och spåra) vilket kostat staten obegripliga summan 370 miljarder kronor på två år… utan att därför lyckas med att vare sig testa eller spåra coronasmittade.
* Katie Bingham, fru till toryminister Jesse Norman och venture capitalist, vann jobbet som vaccinsamordnare. Hon har bl a kritiserats för att spendera 670 000 pund på privata PR-konsulter under några få månader.
* Number 10 betalade 2,6 miljoner pund för en renovering av rummet där TV-sändningar äger rum och fick ett podium, tre flaggor samt grå matta med tydliga brännmärken från cigaretter. Avsikten tycks ha varit att skapa något liknande Vita husets pressrum.
* Slutligen en affär som kostat brittiska skattebetalare 400 miljoner pund – men som kan sluta med vinst.
På sitt nyckfulla sätt har Boris Johnson engagerat sig i en firma med stora ambitioner som var konkursdrabbad så sent som förra våren, när Johnson blev inblandad.
Tack vare pengar från brittiska staten och premiärministerns hjälp (vilket ledde till ytterligare 600 miljoner pund från Indiens rikaste man) har bolaget nu börjat sända upp mindre satelliter i rymden.
Deras affärsidé är att erbjuda bättre internettillgång… vilket ju låter lite banalt.
Och fortfarande saknar bolaget 1 miljard dollar för att kunna genomföra hela sin plan.
Men firman har lovat Johnson att de ska hitta dessa pengar någon annanstans.
Chansningen kan fortfarande sluta bra – eller kraschlanda.
För den läsare som orkar med fler exempel följer denna sajt det mesta…
Och här finns brittiska jurister som satt i system att anmäla korruption och brott mot konstitutionen till domstol