Jovisst är Europas säkerhet förhandlingsbar

“Den europeiska säkerhetsordningen är inte förhandlingsbar, ” säger statsminister Magdalena Andersson – men det är ju precis vad den är.
Fast utan Sverige.

Bild
Nu förhandlar vi, med vapnet draget

Ryssland håller ett hotande ultimatum över Europa:
Nato och USA får inte ta in fler medlemsländer. Nato får inte stationerna vapen eller trupper i länder angränsande Ryssland. USA får inte ha kvar några kärnvapen i Europa.
Annars?
Annars smäller det.
(Alltså, annars blir det blir en “militär-teknisk” reaktion, förklarar Rysslands utrikesminister. 105 000 ryska soldater väntar vid ukrainska gränsen.)

Det här hotet i form av två fördrag överlämnade Rysslands president Vladimir Putin veckan före jul till USA, den enda militära makt som han fruktar.

Militäralliansen Nato som bildats för att försvara Europa skulle alltså nekas att göra just detta.
Med “inga nya Natomedlemmar” menas säkert i första hand Ukraina men Ryssland har nyligen varnat även Sverige och Finland för att försöka.

Det tog den svenska regeringen tre veckor att reagera. Statsminister Andersson säger nu:
“Den europeiska säkerhetsordningen är inte förhandlingsbar. I Sverige är det vi själva som bestämmer över vår utrikes- och säkerhetspolitik och vilka vi väljer att samarbeta med.”

Utmärkt svar.
Men president Putin lyssnar naturligtvis inte.
Han lyssnar inte på någon i Europa. Det är USAs militär som garanterar skyddet mot Ryssland – den europeiska säkerhetsordningen – och han pratar bara med den som har vapen att stå emot honom, president Joe Biden.

Och där ligger kruxet.
Europas säkerhetsordning omförhandlas faktiskt just nu men utan några européer närvarande.
EUs utrikesminister Josep Borrell begärde att EU skulle få delta i samtalen mellan Putin och Biden. Putin sa tvärnej och Biden accepterade det.

För vem i Europa kan ställa sig upp och ryta i mot Putin med någon slags trovärdighet?
Inte EU i alla fall, utan några militära medel.

Vi kan också utesluta Storbritannien direkt. Landet befinner sig mitt i inrikespolitiskt kaos, under en clown till premiärminister och utan vare sig utrikespolitisk riktning eller kompass.
Dessutom har torypartiets ledning och hela 14 ministrar i Johnson-regeringen avslöjats ta stora pengar från skumma ryska oligarker. Putin kan ha köpt sig lugn och ro från London.

Tysklands nyinstallerade socialdemokratiske förbundskansler Olaf Scholz?
Nja.
Hans land är beroende av rysk gasimport. Tyskland stängde vid jul de tre sista kärnkraftverken och gasbristen i Europa med extremt höga priser just nu gör tyska väljare arga.
Scholz föreslår logiskt nog dialog, en nystart för relationerna med Ryssland, ”konstruktiva samtal” med Putin. Utrikesminister Anna-Lena Baerbock (grön) och starke oppositionspolitikern Markus Söder (CSU) håller med.
Att bita ifrån mot en översittare finns inte i det tyska svaret. Putin känner sig trygg med det och har avböjt att ens prata med Scholz.

Den franske presidenten då?
Emmanuel Macron har åtminstone personligheten för det.
Men blir det verkligen en fransk president som försvarar amerikansk militär närvaro i Europa och Natos militära tillvaro?
Frankrike har huggits i ryggen av sina amerikanska och brittiska allierade så ofta att det inte alls är givet.
(Läs gärna “Rivals in arms” av Alice Pannier för några av de senare exemplen).
Macron har tidigare föreslagit att välja dialog istället för konfrontation med Ryssland.

Men framförallt har förstås Macron ett presidentval som väntar om bara några månader, han har annat att tänka på.
Det valet kan lätt gå åt fel håll, för den som hoppas på att Frankrike tar ton mot Ryssland.
En riktigt svår utmanare för tillfället är nämligen Valérie Pécresse, högerkonservativ politiker med fokus på invandring och kriminalitet, rätten att önska god jul och mer nationellt franskt självbestämmande från EU.
Hon verkar inte intresserad i utrikespolitik och ser Europa mer som ett irritationsmoment än en fördel.
För övrigt har hennes företrädare, Francois Fillon, just satt sig i styrelsen för ett av ryska statens oljebolag.

Den tredje starkaste kandidaten i franska presidentvalet finns i samma politiska hörn, Marine Le Pen, en gammal vän till Putin som länge finansierats av denne ryske president.

Kan Europas räddare finnas i Italien? Premiärminister Mario Draghi är en stabil politiker som lyckades rädda EU ur eurokrisen 2012 och att vända Italiens nedåtgående bana till en framgångshistoria förra året.
Han hade redan extremt hög trovärdighet internationellt innan han blev premiärminister, sedan dess har hans aktier bara stigit.

Tyvärr antyder Draghi att han har gjort sitt som premiärminister och nu vill gå nu.
I kulisserna, ivrig att återigen bli premiärminister, väntar högerkonservative Matteo Salvini.
Salvini är Putins gode vän och beundrare och har även han tagit emot kampanjpengar från Moskva.

Putin har vänner på många håll.
Norr om Italien har Österrikes konservativa parti just svurit in sin tredje förbundskansler på två månader sedan partiet avslöjats i en rad korruptionsskandaler varav den största handlade om rysk finansiering av dess politiker.

I grannlandet Ungern hålls också val under våren. För första gången på elva år är högerextreme Victor Orban (Putins bäste vän i EU) utmanad av en samlad opposition. Men oavsett utgång i valet får Ungern även nästa gång en premiärminister som är djupt beroende av rysk gas.
Och gas är just nu en bristvara i energikrisens Europa.

Polen har förstås en solid anti-rysk ledning men saknar all trovärdighet i Europa genom att vägra följa gemensamma beslut och kalla EU för fienden. Det blir inte Polen som stoppar Rysslands framfart.

Så då återstår väl USAs president Joe Biden. Och på Putins utmaning från den 17 december svarade Joe Biden:
”Låt oss prata om saken.”
Prata? Om att Putin skulle få bestämma över den militärallians som skyddar Europa?

Sett ur strikt egoistisk amerikansk vinkel är Nato möjligen inte värt att slåss för.
Nato kostar USA men vad ger det, egentligen?
USA betraktar Kina som den store fienden och där är Nato inte till någon hjälp. USA uppvaktar numera helt nya allierade och de heter Japan, Sydkorea, Indien och Taiwan.

Den ena amerikanska tankesmedjan efter den andra föreslår nu att Biden kan kompromissa med Putin.
Kanske ett löfte att inte utvidga Nato just nu? Att inte stationera ut soldater i Natoländer för tillfället?
För alternativet vore att åter skicka ut amerikanska soldater i världen vilket anses otänkbart. Och då för att slåss för Ukraina, ett europeiskt problem.

Putin har valt sitt tillfälle väl.
Det geopolitiska läget säger att Joe Biden kommer att förhandla med Putin.
Biden har redan föreslagit tre datum, med start den 10 januari.

Jovisst är den europeiska säkerhetsordningen förhandlingsbar.