EU-kommissionen har beslutat inleda en granskning om den nya polska regeringen lever upp till de grundläggande demokratiska reglerna för en rättsstat. Det är försök att sätta stopp för en ungersk utveckling i ännu ett medlemsland, men det krävs stöd av övriga EU-regeringar för att det ska få någon effekt.
Beslutet överraskade många kommentatorer och journalister, men visar bara än en gång hur Juncker-kommissionen underskattas av den så kallade EU-expertisen.
EU-kommissionens beslut var inte överraskande. De två brev som vice ordföranden Frans Timmermans skrivit till den polska regeringen de senaste veckorna har tydligt visat att kommissionen är beredd att använda sig av den nya granskningsprocess som infördes 2014. När EU:s nya ordförandeland, Nederländerna, förra veckan backade upp kommissionens agerande noterade jag att rättsgranskningen nu kan sättas igång: Polen: EU-kommissionens nya granskningsmodell kan sättas igång.
I andra medier drog man den motsatta slutsatsen utifrån att Jean-Claude Juncker uttryckte att kommissionen vill samarbeta med Polen – ”Vi ska inte överdramatisera det här”. Men den politiske räven, med längre politisk erfarenhet än de flesta andra europeiska politiker, vill inte att kommissionens agerande ska framstå som ett politiskt agerande mot ett medlemslands regering. Det ska i stället se ut som en rent juridisk process, där Timmermans också i sina brev till Polen hänvisat till Europarådets granskning av höga jurister, den så kallade Venedigkommissionen.
Men den polska regeringen har valt att se kommissionens brev som en krigsförklaring, struntat i att avvakta Venedigkommissionens utlåtande, och har därmed underlättat EU-kommissionens beslut att sätta igång den rättsliga granskningen: What is the Rule of Law Framework?
Nästa steg i granskningsprocessen är nu att den polska regeringen ska svara på kommissionens frågor. Hittills har polska ministrar svarat med uttalanden om att byråkrater i Bryssel inte kan ifrågasätta dess beslut. Frans Timmermans gav på presskonferensen regeringen en deadline att svara före mitten av mars, då kommissionen ska ta upp frågan igen.
Hur den här dragkampen utvecklas beror mycket på hur övriga EU-regeringar agerar. Utrikesminister Margot Wallström har offentligt kritiserat den polska regeringen, och liknande agerande behövs från flera huvudstäder. På EU-toppmötet om några veckor kan liknande kritik framföras. För om den polska regeringen vägrar följa de eventuella krav på förändringar som EU-kommissionen lägger fram krävs beslut på regeringsnivå för att sätta press på Polen, som jag skrivit om tidigare.
Det är märkligt att Juncker-kommissionens beslutsförmåga underskattas om och om igen av EU-expertisen:
+ Det började när Luxemburgs mångårige premiärminister och Eurogruppsordförande Jean-Claude Juncker ställde upp som kandidat till kommissionsordförande inför EU-parlamentsvalet. I Sverige möttes det av hånskratt och han inbjöds inte ens hit under sin valturné. På högprofilerade EU-tankesmedjan Open Europe lovade Nina Schick att äta upp sin hatt om Juncker blev utsedd. David Cameron trodde han kunde stoppa Juncker, men blev överkörd av övriga EU-ledare.
+ När flyktingströmmarna rusade i höjden under försommaren ändrade EU-kommissionen snabb inriktning för migrationspolitiken och lade fram ett förslag om att samtliga medlemsländer måste ta emot en kvot av flyktingarna. Det stoppades på toppmötet i maj, men under hösten drevs det igenom trots protester från Ungern och andra östländer. Omfördelningen har ännu inte kommit igång, men kommissionen fortsätter att pressa på, och nu med stöd av ordförandelandet Nederländerna som hotar upplösa Schengen.
+ Juncker-kommissionen har även utmanat den nationella suveräniteten med sitt förslag om en EU-gränsstyrka, som kan sättas in i strid med ett lands vilja om den yttre gränskontrollen i Schengenområdet inte fungerar. Ansvariga ministrar kommer att kallas till förhandlingar i Bryssel varje månad för att nå fram till en uppgörelse.
EU-expertisen bör tänka om – Juncker-kommissionen är någonting annat än Barroso-kommissionen.
Ok, men Juncker blev vald var nog inte dennes förtjänst. Han hade faktisk de flesta emot sig, även Merkel. Men efter Camerons framfart, där han krävde att Juncker inte skulle bli vald, ville inte medlemsländerna framstå som om de hade gett efter för vad media beskrev som utpressning. Därför blev det nödvändigt att stödja Junckers kandidatur, även om man egentligen inte önskade honom på posten.
Men, jag tycker ditt inlägg var bra. Juncker är, tack och lov, något annat än Barroso.
Tack. Men det var inte riktigt så det gick till. Orsaken till att Merkel och regeringschefer om än motvilligt gav sitt stöd till Juncker var att de från början godkänt att deras partier i EU-parlamentet lanserat EU-valet som ett val som också handlade om vem som skulle bli kommissionens ordförande. När väl den processen satts igång av EPP, S, ALDE och De Gröna var det svårt att stoppa den. Och även i EU-valet 2019 lär parlamentet driva den här modellen ännu hårdare.
Hej Henrik, jag förstår inte din kommentar.
1. Händelserna som ledde till valet av Juncker är inte Junckers förtjänst, men händelser som låg bortanför dennes kontroll. Vilket var min huvudpoäng. Är du inte enig i detta?
2. Dina detaljer om valet av ordförande, vad fick igång dessa partier som slutligen stödde Juncker? Var inte en avgörande faktor Camerons högljudda framfärd? Flera medier rapporterade att partierna i EU parlamentet var rädda för att framstå som att ge efter för utpressning. Detta var min förståelse av händelserna, men denna behöver inte vara sann.
-Ville
1. Juncker var i mycket hög grad inblandad i hela processen, främst genom informellt samarbete med Martin Schulz o gruppledarna för de stora partierna i EU-parlamentet. På det sättet fick han konservativa-kristdemokratiska EPP:s ledning att göra EU-valet till ett val om kommissionsordförande. Han ställde upp i EPP:s kandidatval och vann. Och sedan var det svårt för Angela Merkel o andra konservativa regeringschefer att stoppa processen.
2. Svenska och brittiska medier missuppfattade det mesta i den här processen, efter att ha förlöjligat den från start. Merkel och övriga regeringschefer, inklusive S-märkta och Lib-märkta, hade bundits upp av sina partigrupper i EU-parlamentet. Ingen regeringschef vill köra över någon annan, så Camerons högljudda motstånd gjorde det svårare att ta beslutet om Juncker, inte tvärtom, enligt min bedömning.
Tack för tålmodigt svar.
-Ville