Ilskan var stor på fredagen över Macrons vägran att öppna för nya EU-medlemmar.
Ändå är det här en EU-klassiker som nu tittar fram – ingen EU-utvidgning utan EU-fördjupning.
”Budskap till våra makedonska och albanska vänner. Ni gjorde ert men vi gjorde inte vårt,” twittrade rådsordförande Donald Tusk efter sitt sista toppmöte.
EU-kommissionären Johannes Hahn med direkt ansvar för utvidgning, var ännu bittrare i sin tweet:
”EU-ledare bröt sitt åtagande att öppna förhandlingar med Nordmakedonien och Albanien. Detta är en källa till extrem besvikelse.”
Kommissionsordförande Jean-Claude Juncker var lika bitande när han kallade det ett ”historiskt misstag”:
”Bägge länder klarade sin examen. Jag kan inte säga detsamma om våra.”
Att dessa tre är så arga att de offentligt angriper sina uppdragsgivare, förklaras säkert med att alla tre på senare år rest runt på Balkan och delat ut löften till länderna där om att snart få starta förhandlingar om EU-medlemskap.
Det var oförsiktigt. Så mycket står på spel i frågan om nya EU-medlemmar från Balkan, den kunde aldrig lösas enkelt.
Det handlar om geopolitik
EU-länder angränsande till Balkan vill att Nord-makedonien, Albanien och gärna ännu fler grannar blir EU-medlemmar även om alla vet att de inte lever upp till villkoren (stabila demokratier, fungerande statsapparat fri från korruption, skydd av medborgares och minoriteters rättigheter, osv).
Det vill österrikaren Johannes Hahns hemland, te x. Det vill polske Donald Tusks hemland. Det vill Italien.
Men det vill kanske framförallt Östeuropa.
En poäng för angränsande länder med att få in Balkan i EU är bland annat att då förvandlas den kriminalitet, vapensmuggling, korruption, problem att hantera flyktingar, osv, till EUs problem att lösa.
Visegradländerna har en längre tid gjort ”Balkan som EU-medlemmar” till en prioritet och har gjort allt för att tala för deras sak i Bryssel. Från dessa huvudstäder har man länge delat ut generösa löften om snara EU-medlemskap. Inför toppmötet tog man till så starka ord man kunde.
Bulgariens premiärminister Borissov gladde sig över att ha EU-ordförandeskapet våren 2018 och lovade använda det till att få fart på Balkans medlemskapsprocess.
Det skulle göra Bulgarien lite mindre perifert, trodde Borissov. I Sofia vill man bland annat gärna se EUs yttre gräns flytta lite längre söderut för att inte ständigt stå i fokus för flyktingströmmar och vapensmuggling.
Rumänien tog sedan över EU-ordförandeskapet i januari 2019 med samma prio: Att få fart på Balkan-anslutningen.
Sedan finns utrikespolitiken
I Budapest, Warsawa och Prag vill man dessutom se fler ”like-minded” länder i EU – länder som har samma syn på nationalism och invandring, t ex.
Balkan-politik så här långt handlar om starka ledare och väldigt lite om mjuk liberalism.
Med undantag för Polen hoppas östeuropéerna på att förskjuta EUs utrikespolitik mer i deras riktning, inte minst att få in fler Rysslandsvänner vid EU-besluten.
Även säkerhetspolitiken
Kina och Ryssland är starka aktörer på Balkan. Ryssland lägger sig direkt i politiken genom att skicka agenter som genomför våldsamma uppdrag, genom att smörja höga politiker med Putin-besök, via energinvesteringar, osv.
Kina håller på med ett långsiktigt projekt att knyta Balkan nära genom investeringar.
En extrem effekt av detta var härommånaden när Serbien gick med på att kinesisk polis får patrullera serbiska städer, för att skydda kinesiska turister på besök.
Kan EU verkligen förbli passivt inför att andra stormakter kontrollerar europeiskt grannskap?
Argumentet går dock båda vägar. Ryssland har redan har starka band med flera EU-länder, inte minst i Östeuropa vilka inte förändras av ett EU-medlemskap. Det har Kina med, som det serbiska exemplet visar. Kina har bl a upprättat investeringsprojektet 16+1 (Kina är ettan) som knyter hela Österuopa och Baltikum till sig.
Nästa pusselbit är ekonomin
Vissa EU-länder tjänar mer än andra på att ta ombord Balkan.
Närbelägna länder gör mer affärer på Balkan än EU-länder som ligger på större avstånd.
Tyskland är som alltid unikt, Tyskland har ju redan större handel med de fyra Visegradländerna än man har med Kina eller med USA och är stort även på Balkan. Den här delen av Europa är helt enkelt Tysklands intressesfär.
(Tyskland var tillräckligt intresserat för att 2014 skapa Berlinprocessen för Balkanländerna, en blandning av affärstillfällen och väntrum.)
Österrike är storinvesterare i flera balkanländer och har stora förhoppningar om mer affärer. Vilket för övrigt österrikiske EU-kommissionären Johannes Hahn gärna gör reklam för.
Men även grannarna Italien och Grekland är stora på Balkan.
Så finns EU-samarbetet
Nu hamnar vi i en klassisk debatt som förts varje gång som EU har övervägt att ta upp nya medlemmar.
Frankrike med flera likasinnade ser en risk att försvaga EU, göra det svårare att skapa enighet och komma till beslut. Framförallt ser fortsatt utvidgning med Tysklands direkta intressesfär inte speciellt gynnsamt ut från fransk horisont.
Frankrikes klassiska motdrag har alltid varit att kräva fördjupande EU-reformer i utbyte för att Tysklands position förstärks i EU-samarbetet.
När president Macron efter EU-toppmötet på fredagen förklarade sitt nej till att öppna förhandlingar med Nord-makedonien och Albanien, avfärdade han snabbt några av motargumenten (a) dessa länder är inte redo, b) albanska flyktingar? problem men ingen stor sak här, och säkerhetspolitik? se ovan.
Det han la ut texten om var istället risken mot EU-samarbetet och direkt mot hans egen vision av vart EU bör ta vägen.
Han betonade igen att EU-samarbetet befinner sig under hot, politiskt och ekonomiskt och måste vara starkt, hålla samman för att försvara sig.
Lärdomen av eurokrisen och flyktingkrisen är att EU fortfarande inte kan förmå samla sig till de viktiga reformer utan det går för långsamt, ansåg Macron (och tänkte helt säkert på Tyskland).
”Det fungerar dåligt med 27. Hur kan man säga att det skulle fungera bättre med 29 länder, 31 eller 32?”
Macron gjorde därefter delvis avsteg från den franska klassiska metoden att kräva reformer för sitt medgivande om nya EU-medlemmar.
Han gick längre och ifrågasatte grunden för EU-utvidgningar, varför ”EU bedriver en grannskapspolitik som alltid måste leda till ett EU-medlemskap”.
”I slutändan får vi ett EU som bara är en marknad med svag samordning.”
Kort sagt, raka motsatsen till Macrons vision av ett Europa som tar upp matchen med Kina och USA.
Han föreslog istället att EU koncentrerar sig på att förbättra villkoren för människor på Balkan (”på vilket sätt blir deras liv bättre av att kapitel i en anslutningsprocess sägs vara öppna?”)
Själva utvidgningsprocessen vill han göra om i grunden. Macron invänder mot att enbart startskottet och slutsignalen för medlemsförhandlingar utförs av politiker medan resten sköts av tjänstemän (ett sätt för EU-regeringar att gå in under vad som idag sägs vara en objektiv process).
Macron kräver också att det läggs in en backväxel i processen (oklart vad det betyder, t ex Turkiet har trots allt bromsats i sin pågående process).
Var Emmanuel Macron då helt ensam om sin inställning på toppmötet?
Inte helt.
Danmark och Nederländerna stödde honom. Enligt Mark Rutte på presskonferensen efteråt, är ingen av de två kandidaterna redo.
Statsminister Stefan Löfven sa i riksdagens EU-nämnd före mötet:
”Vi är inte noga med att utvidgningen sker just nu.”
Gissningsvis är såväl Luxemburg som Belgien mottagliga för de franska argumenten.
Frågan som Tyskland nog ställer sig idag, är vilka reformer president Macron vill ha i hamn innan han säger ja till Nord-makedonien och Albanien (han var själv tydlig med att de två inte längre går att splittra, det skulle leda till våldsutbrott i Albanien och bland albanska minoriteter i andra Balkanländer.)
En hint kan vara toppmötets kalenderbeslut.
Macron undrade vältaligt hur de länder som vill ha en krympt EU-budget (Tyskland) eller mer i EU-bidrag (Visegrad), samtidigt kan kämpa för att släppa in nya, fattiga EU-länder som kommer att belasta EU-kassan.
Som av en händelse beslöt EU-toppmötet att återvända till frågan om Nordmakedonien och Albanien tidigast i maj nästa år – när EU-budgeten i stort sett bör vara beslutad och klar.
(Och där sprack nog planer för vårens EU-ordförande Kroatien att få fart på Balkangrannarnas medlemskapsprocess…)
Räkna med att Emmanuel Macron kommer att begära annat än enbart eftergifter i EU-budgeten för att säga ja till att öppna medlemsförhandlingar med fler länder.
En rejäl euroreform, kanske?
Tyskland får betala ett pris i någon form.
Det är lätt att förstå att många på Balkan är djupt besvikna över Macrons hårda ställningstagande på toppmötet.
Men det är svårare att förstå varför Tusk, Juncker och Hahn tog till så hårda ord efteråt. Frankrike har inte hållit tyst om sin åsikt om utvidgningen, den var väl känd.
I april träffade Macron och Merkel Balkanländerna i Berlin och de fick inga glädjande besked med sig.
I maj höll EU ett nostalgiskt EU-toppmöte på Junckers initiativ och rumänska EU-ordförandeskapet drömde om hoppfulla ord för Balkan. Men när Sibiu-deklarationen manglats klar mellan EU-ledarna återstod inte ett ord om nya EU-kandidater.
I juni grälade EU-länderna än en gång om medlemsfrågan.
I måndags möttes EUs utrikesministrar inför toppmötet senare i veckan och Frankrikes minister var tydlig med ett nej till utvidgning.
Tusk, Juncker och Hahn borde ha förstått bättre än att lova vad som inte står i deras makt att hålla.