Det blev en framgångsrik vecka för klimatet i Bryssel, några pyrrussegrar för lösmynta politiker samt en tuff hemläxa för Tidöregeringen.
På måndagen blev två tunga klimatlag-paket klara i Bryssel, dels ramar för de nationella utsläppen (ESR), dels ramar för hur mycket koldioxid som ska stanna i skog och mark (LULUCF). På fredagen kom ett tredje, det stora förnybardirektivet (REDIII).
Det intressanta med nya skärpta EU-krav är förstås att näringslivet i Europa och resten av världen redan har kastat sig över saken och konkurrerar vilt med varandra om att bli först med bäst klimatteknik.
De politiker som på nationellt plan strävar emot i tron att man kan rädda inhemsk industri genom att bromsa, har en brant uppförsbacke.
Totalt innebär de nya reglerna att EU-länderna mer eller mindre ska ha halverat sina utsläpp till 2030. En del av detta arbetet är gjort men man har bara sju år på sig att minska ännu mer än vad som gjorts senaste femton-sexton åren.
För att Sverige ska klara sin andel av detta (ca 7,5 milj ton) måste i så fall den största utsläppskällan – transporterna – ner rejält.
(Industri ligger utanför detta paket och hanteras i utsläppshandeln som inte är mindre ambitiös.)
När det sedan gäller det andra beslutet om nya EU-krav, nämligen på kolsänka (att låta kolet ligga orört i landskapet eller träprodukter) ska Sverige om sju år, alltså år 2030, ha ökat sin kolinlagring med nära 4 miljoner ton.
Det blir skogsbruket som framförallt får bära det åtagandet.
Att minska kraftigt på det redan lilla svenska jordbruket är knappast aktuellt eftersom vi då måste importera mer mat än vi redan gör. Varken ur klimatsynpunkt eller nationell säkerhet är det ett rimligt alternativ.
EU-reglerna kommer med en del flexibilitet. Exempelvis skulle Sverige kunna sänka transportutsläpp ännu mer än begärt och använda det till att lätta på trycket på skogsbruket.
EUs ”kaskadprincip” för att utnyttja skogsråvara maximalt klimatvänligt (vilken svenska skogsbolag så ogillar) finns kvar men sägs ha tunnats ut.
Summan av kardemumman blir fortfarande skarpt höjda krav totalt för Sveriges skogsbruk och transporter.
Sverigedemokraterna har visserligen klockat (pyrrus)segern att EU inte inför ett krav på hög reduktionsplikt.
Men om Tidöregeringen nu ska gå SD till mötes och skrota den svenska reduktionsplikten, måste man hitta något annat snabbt sätt att få ned svenska transportutsläpp.
Senast om sju år ska enligt de nya reglerna bilbränslet till minst 29 procent av bilbränslet vara förnybart, alternativt att minska växthusgaserna med 14,5 procent genom förnybart.
Alla vallöften om pris vid pump kan vi nog glömma. Elbilar är både den snabbaste vägen och vad industrin går in för helhjärtat.
Veckan gav sedan en tredje klimatframgång när EU efter långa förhandlingar skärpte sitt direktiv för förnybar energi.
SDs idéer om att sluta bygga ut vindkraft, rentav riva existerande vindkraft, är möjliga bara om Sverige är villigt att ge sig själv högre elpriser och hamna längst bak i den teknologiska utvecklingen.
Även här pågår en snabb industriutveckling i hög konkurrens mellan industrin i Europa, USA och Kina. Sverige ligger redan i bakvattnet bakom länder som Belgien, Tyskland och Finland samt självklart Danmark.
EUs nya regler kortar framförallt tillståndsprocessen med flera år för t ex sol och vind, ger förtur och prioriterad status och sätter upp en förenklad tvistlösning om någon gör invändningar.
Som längst får det ta 12 månader från ansökan till beslut om t ex vindkraft i anvisat område.
Det får inte ta med än 24 månader utanför.
Fler politiker än SD vann pyrrussegrar. Förhandlingarna om förnybardirektivet gled på slutet – på tyskt krav – in på frågan om bilar med förbränningsmotorer alls ska kunna byggas efter 2035 (året för nollutsläpp från nya bilar i ett annat direktiv).
EU-kommissionen lovar nu förslag för sådana bilar om de går på bränsle med nära noll utsläpp, sk e-bränsle.
Det blir i så fall mycket dyra bilar att bygga och därefter mycket dyra att tanka, för att inte säga komplicerat, för e-bränsle går inte att tanka någonstans idag.
Men den tyska koalitionsregeringens tredje partner FDP, kan utropa seger (kanske, förslaget finns inte än och därför inte heller beslutet).
I Frankrike säljer regeringen Borne in en blygsam öppning för kärnkraft som en seger.
Det gäller vätgas, en energiform under utveckling som måste produceras av fossilfri energi om den ska få klassas som grön. Att kärnkraft står för den el som används i vätgasproduktion ska inte rycka undan grönstämpeln.
Totalt summeras detta alltså som att EU har i stort sett helt klubbat det yviga klimatpaketet ”FärdigtFör55” på mindre än två år.
Trots energikris, trots krig i Ukraina, trots skrämmande inflation.
Och industrin är som sagt i fullt blås, ibland rentav steget före politikerna.
Nåja, inte alla politiker.