Taiwan vill vi försvara militärt – men inte Ukraina, förklarade Joe Biden i Asien.
Europa behöver hänga med här.
USAs president Joe Biden har gjort en rundresa i Asien för att värva asiatiska medlemmar till sin anti-Kina-allians.
Det gick sådär.
Vad Joe Biden egentligen tycks vara ute efter, är efter en hyggligt nära parallell till vad USA gjorde efter andra världskriget i Europa: USA ställde sig som européernas militära garant mot Sovjetunionen (via Nato) och Europa öppnade sina marknader.
Frihandel och beskydd.
Numera är Kina den absoluta huvudfienden för USAs politiker, i bägge partier. President Biden vill då än en gång isolera och bekämpa denna fiende genom en allians med Kinas grannländer där amerikanskt militärt beskydd (the Quad) kombineras med handel (IPEF).
Det visar sig dock vara en svår bedrift att kopiera.
Dels vill den amerikanska kongressen inte höra talas om frihandel eller ens om handelsavtal av något slag.
Dels tvekar de asiatiska länderna att välja sida mellan den närbelägna men lite läskiga stormakten Kina och den avlägsna om än lite coolare stormakten USA.
Efter att ha skickat ett antal ministrar som uppvärmning gjorde president Biden själv en asiatisk turné.
Han lanserade stolt ”the Indo-Pacific Economic Alliance” (IPEF).
Skillnaden med 1945 är stor. Den gången erbjöd president Wilson både stöd och lån i Marshallhjälpen till hårt krigsdrabbade länder.
Den här gången erbjuder president Biden ett samtalsforum för en region av ekonomiskt hyggligt framgångsrika länder.
IPEF innehåller inga löften om marknadstillträde för de asiatiska länderna. Inga sänkta tullar eller borttagna kvoter.
Istället erbjuds de att diskutera regler med USA.
Vita Huset presenterar det så här:
”… att utveckla amerikanskt ekonomiskt ledarskap i regionen är bra för amerikanska arbetare och företag – liksom för människor i denna region.”
Hur detta amerikanskt ledarskap ska utvecklas framgår också. USA är villig att diskutera normer för digital teknologi, dataöverföring, problem med varukedjor men också klimatarbete, korruptionskamp och arbetarskydd.
Men för de framgångsrika länderna i regionen Indo-Pacific är Kina är ofta störst handelspartner och granne.
Precis som europeiska länder alltid gjort med Ryssland, så handlar grannländer gärna med Kina för att öka ens eget välstånd medan man hoppas att det inte ska komma till krig eller konflikter.
De flesta asiatiska länder vill helst inte tvingas ut i ett offentligt avståndstagande.
Alla vet att det kostar. När Australien på senare år offentligt kritiserat något som Kina gjort, har detta mötts av omedelbart neddragen import, bojkotter av australiska varor och öppna gräl.
Samtidigt lockas de asiatiska länderna ändå av de amerikanska möjligheterna. Tio länder ställde efter viss tvekan upp för ett fototillfälle med president Biden under hans turné. De utgör nu IPEF tillsammans med Australien och Nya Zeeland.*
USAs asiatiska Nato, ”the Quad” är likaså en trevande sammanslutning. Det skapades som ett säkerhetssamarbete 2008, dog ganska snart och återupplivades 2017.
Bara Australien, Japan och Indien vågar ta öppen militär ställning mot Kina och ingå tillsammans med USA i the Quad.
Rent konkret, utöver arbetsgrupper om t ex teknologi och covid19-vacciner, har man egentligen bara haft en del säkerhetsöverläggningar om den kinesiska faran och tänker sig ett maritimt samarbete.
Och just här kan möjligen Bidens vågade uttalande om att försvara Taiwan, komma in.
Utan stöd från kongressen har Joe Biden alltså inte mycket att locka sin asiatiska allians med, varken i form av handel eller av militärt beskydd.
Men just Taiwan har sedan 1950-talet och Kinas övergång till kommunism varit en hjärtefråga för amerikaner. Här finns en del inrikespolitiskt spelrum för president Biden.
Just nu finns dessutom extra manöverutrymme för en amerikansk president att vara aggressiv om Taiwan. USA är nämligen helt beroende av Taiwan för halvledare och annan elektronik. Skulle Kina inom någon slags nära framtid annektera ön, vore det en industriell och ekonomisk katastrof för USA.
(Biden har lanserat storsatsningar på att bygga upp denna sektor i USA men det kommer ta minst 10 år innan USA står på egna ben här.)
Fram till nu har alla amerikanska presidenter upprätthållit vad de kallar en ”strategisk tvetydighet” kring Taiwan.
Det innebär att man har låtit Kina veta att Taiwan står under amerikanskt beskydd utan att säga exakt vad detta innebär.
Blir det ekonomiska sanktioner eller krig med USA om kommunist-Kina vill ta över Taiwan? Kina ska gissa.
Fram till nu.
Joe Biden svarade vid en mellanlandning i Sydkorea på en journalistfråga:
”Skulle USA försvara Taiwan militärt till skillnad mot vad man gör för Ukraina?”
”Ja,” sa Joe Biden.
Han fick frågan igen och bekräftade.
”Det är vårt åtagande.”
Joe Biden råkar vara den amerikanska politiker som kan Taiwan-frågan allra bäst. Han har sysslat med den i decennier och besökt ön många gånger. Han viste precis vad han gjorde när han svarade på det viset.
En tolkning är att han behövde demonstrera för sina asiatiska kolleger att USAs militära och ekonomiska ambitioner i Asien verkligen är seriösa.
Biden kan dock inte erbjuda dem något via IPEF eller Quad, det ser kongressen till.
Men om Biden binder USA till Taiwans öde, fastslår han ändå att vad Kina gör i Asien är viktigt nog för världens största militära makt att engagera sig.
Betydelsen av vad president Biden sa gick inte Indiens premiärminister Modi eller Indonesiens president Widodo förbi.
Det borde inte heller gå våra europeiska politiker förbi – varken när det gäller handel eller militärt beskydd
Joe Biden gör ju som Donald Trump gjorde, annonserar att USA inte är engagerat i Europa på samma sätt längre.
Sovjetunionen/Ryssland ses inte som en viktig fiende.
Det är Kina som räknas.
Några dagar efter resan säger utrikesminister Anthony Blinken detta rent ut i ett tal:
”Trots den ryska invasionen in Ukraina är det Kina som utgör den största utmaningen för USA och våra allierade.”
Blinken förklarar varför:
“Kina är det enda landet med både avsikt att omskapa den internationella ordningen och allt mer även den ekonomiska, diplomatiska, militära och teknologiska makten att göra det.”
Och då är det i Asien som USA behöver allierade, det är i Asien som de amerikanska resurserna behöver sättas in.
Vad gäller handeln så är siffrorna som Biden slänger fram kring IPEF intressanta också.
”Tillsammans representerar vi 40 procent av världshandeln,” säger han.
Därefter övergår han till idén att lägga fast regler kring t ex digitalt, dataöverföring och varukedjor. Alltså, de områden där EU idag dominerar världen som mest erkänd regelsättare.
Ukraina och ett nedkämpande av Europas största hot Ryssland, kan Biden inte få någon i USA med sig på att slåss för.
Men för Taiwan och ett nedkämpande av Kina, tror han att han kan det.
*Australien, Brunei, Filippinerna, Indien, Indonesien, Japan, Malaysia, Nya Zeeland, Singapore, Sydkorea, Thailand och Vietnam
Japan, Australien och Storbritannien är självskrivna eftersom de ingår i den äldre försvarsalliansen the Quad.
Den nya alliansen sägs etablera ett amerikanskt ekonomiskt ledarskap i regionen som motvikt till Kina. Den har fått namnet IPEF (Indo Pacific Economic Framework).
Parallellen finns i upplägget som USA erbjöd Europa efter andra världskriget:
Frihandel och militärt beskydd (mot Sovjet/Ryssland) i en allians.
Problemet för Biden med att ragga medlemmar i Asien, är att USA vill inte erbjuda handelsavtal som ger marknadstillträde till den amerikanska marknaden.
Biden har inte kongressen med sig på det slags frihandels-vågspel.
De viktiga ekonomiska aktörerna i Asien – Indien, Indonesien, Vietnam, Thailand, osv – ställer sig då frågan varför de i så fall ska vara med.
Kan de kanske lockas med ett indirekt amerikanskt löfte om militärt beskydd mot Kina?
Löftet är svajigt för Biden har inte uppenbart kongressen med sig på det heller.
Men Kina upplevs inte som ett akut militärt hot för de flesta asiatiska länder.
Japan och Sydkorea är lysande undantag vilket förklarar deras deltagande i Bidens IPEF.
Indien har för sin del ibland sammanstötningar med Kina vid gränsen men har stor tillit till sin egen militära styrka och tjänar gott på landet ekonomiskt.
För alla asiatiska länder har nämligen ekonomiska relationer med Kina – en del mycket goda.
Att då göra som USA vill, dela upp världen i ond (Kina) och goda (USA + allierade) och att välja den amerikanska sidan känns inte som en given bra idé.