Knastertorr byråkrati möter politisk kalabalik i brexitbok

Det dröjer 36 månader innan EUs chefsförhandlare Barnier blir upprörd över engelsmännen i brexitförhandlingarna om vi kan tro hans memoarer.
Det rimmar med vad som sker när politiker möter jurister.

Den ena sidan gör dramatiska utspel, den andra läser torrt ur lagboken.

Läsvärd:
Michel Barniers “hemliga dagbok” om brexit-förhandlingarna

Det är väl ingen ny och överraskande bild av brexit som Michel Barnier beskriver i sin “hemliga dagbok.”
Boken är en lika nykter och känslobefriad redogörelse som vi sett Barnier vara vid alla sina många offentliga framträdanden under fyra års tid.
Men den är klargörande för alla som undrar vad som egentligen hände i all den där stormande dramatiken vi bjöds på i massmedia.
Och den är vilsamt fri från kritik mot andra medaktörer.

Tre mål att ro hem, spikade Barnier direkt när han fick uppdraget att vara EUs chefsförhandlare med Storbritannien på väg ut ur gemenskapen:
* Total enighet bland de 27 EU-medlemmarna,
* Total öppenhet om vad som pågår i förhandlingarna,
* Slutresultatet ska inte ställa något EU-land sämre än icke-EU-landet Storbritannien.

Föredömligt metodiskt tog han sedan itu med punkt efter punkt.
Punkt 1 och punkt 3 åstadkom Barnier bland annat genom att besöka minst en EU-huvudstad i veckan i fyra års tid. Alla skulle ha chansen att få höra direkt från förhandlaren hur saker stod, få förklara sina nationella intressen och höra hur de försvarades.
Barnier och hans team berättar om möten inte bara med regeringschefer men med fackförbund och arbetsgivare, industrichefer och parlamentariker, regionföreträdare och skolelever.

I Bryssel stod dörrarna öppna för EU-kommissionärer och EU-parlamentariker men också för de britter som ville plädera sin sak.
Många kom. Nigel Farage tittade in liksom Tony Blair, företrädare för the City och den hätske brexitern Mark Francois. UK-regeringens juridiske expert kom med frågor om Nordirlandsavtalet.
EU-ländernas Coreperambassadörer mötte Barnier varje vecka.
USA besökte han själv och han glömde inte att möta kongressmedlemmar, t ex gruppen “Irlands vänner.”

Tala om att förankra sin ståndpunkt!, här måste Barnier slå alla levande rekord.
Men det fungerade. EU27 höll ihop, från första dag till sista.
Hade detta inte varit fallet, hade utfallet av förhandlingarna sett helt annorlunda ut.

Vad gäller punkt 2, öppenheten, levererade Barnier den i presskonferenser (direktsända på nätet) efter varje förhandlingsomgång där han stannade till alla frågor besvarats. Och han såg till att alla EUs förslag till Storbritannien blev upplagda på nätet.
Inga rykten eller konspirationsteorier skulle få rum att frodas, allt lades upp för insyn.

Barnier valde dessutom att vara extremt pedagogisk. Han lät medarbetarna tävla om att göra den visuellt tydligaste bilden av vad som stod på spel.
Trappan med olika avtalsformer att välja mellan gav budskapet att bollen ligger hos britterna:
Välj vad ni önskar och se vad priset i anpassning blir.



För Storbritannien blev Barniers metod ett extra problem i en redan besvärlig situation.
Britterna tampades med den olyckliga startpunkten att EU var en (mycket) större part i det ekonomiska utbytet som hade mindre att förlora.
Värre ändå att britterna saknade en plan för vad man skulle begära av EU.
Alla i landet tycktes vilja olika saker med brexit.
Inte ens i torypartiet rådde enighet.
Eller i regeringen, för den delen.

Total öppenhet är det sista som en internt splittrad aktör önskar sig.
Ett mycket bättre sätt att kontrollera narrativet är att plantera läckor till väl utvalda journalister.
Presskonferenser med Barnier stående vid podiet bredvid senaste brittiske förhandlare där han vägrar hålla med om brittiska uttalanden om hur det går, det är inget bra alls.

EU's Brexit negotiator tells UK to speed up and 'get serious' | Brexit |  The Guardian
Den joviale Davis ville gärna sälja bilden att allt gick bra. Barnier höll inte med

Men vad hjälper att vinna narrativet när Barnier sedan säger blankt nej till de brittiska idéer man trots allt lyckats brainstorma ihop i Number 10.
Premiärminister Theresa May först och sedan Boris Johnson försökte många gånger att runda Barnier, att gå till Merkel, Macron eller Jean-Claude Juncker.
De sändes alltid tillbaka till Barnier:
“Vi förhandlar inte, han förhandlar.”

Mellan 2017 och 2020 rullade britterna ut flera vågor av offensiv diplomati runtom i EUs huvudstäder.
Det har länge varit en av britternas absoluta styrkor, de har lyckats otaliga gånger som EU-medlem att samla brett stöd för sina idéer. De har vänner överallt.
Men den här gången möttes de ständigt av samma svar:
“Den inre marknadens integritet går före allt.”
Och det är förstås artigt formulerad EU-speak för punkt 3 här ovan: “Vi tänker inte ge er samma fördelar som vi medlemmar har.”
Barnier hade varit där först.

I den stora tidsdramatiken kring utträdesfördraget i oktober 2019, såldes bilden in att Irlands premiärminister Leo Varadkar och Boris Johnson vid ett varmt möte i Dublin fann den lyckliga formeln som till slut gjorde en kompromiss möjlig.

Brexit: Boris Johnson and Leo Varadkar 'can see pathway to a deal' - BBC  News
Mötet som gjorde utträdesavtalet möjligt. Eller…

Fast egentligen hade Varadkar tillsammans med Barnier i förväg lagt fast de exakta slutformuleringarna.
Barnier lider inte av ett stort ego och han behövde ett avtalsresultat. Hans fortsatta jobb blev enklare av att Johnson bar den glorian.

Till syvende och sidst – och detta nämner aldrig Michel Barnier i sin bok – så mötte ju de brittiska politikerna egentligen inte Barnier eller ens de 27 samlat.
På andra sidan stod EUs fördrag.

Juridiken måste nämligen alltid gälla för EU-sidan.
Så här; 27 länder har med möda enats om spelregler som skapat världens största konsumentmarknad.
Vad britterna begärde var att EU på ett antal punkter skulle ändra de spelreglerna för att göra livet utanför EU enklare för Storbritannien.
Det låg i ingens intresse att säga ja till det.
27 länder hade tvärtom ett nationellt intresse inför sina egna väljare att säga nej till undantag för den som lever livet fritt utan EUs regler.

I starten prövade britterna med förslag som att “Vi ger er vårt moraliska åtagande” eller: “Vi planerar uppfinna ny teknologi som löser det där.”
I EU där fördraget råder, måste allt kunna prövas i domstol. Moraliska åtaganden är inte juridiskt användbara
Inte heller funkade Johnsons “jag måste av politiska skäl vinna den här fiskestriden.”
Varken Barnier eller ett fördrag rymde öppningar för att göra undantag för att rädda Johnsons maktställning.

En svagare part i en förhandling blir hänvisad till att ta till tricks för att jämna ut balansen lite.
I Barniers bok slipper vi lyckligtvis referat av alla utspel, hot och drama som Number 10 med Cummings i spetsen, underhöll publiken med.
Barnier berättar istället hur från sommaren 2016 när det brittiska folket röstat ja till brexit fram till den 23 december 2020 när framtidsavtalet blev klart, långa perioder förlöpte när ingenting alls hände.
Barnier och hans team satt på händerna.
Ibland dök britterna upp till förhandlingsessionerna utan att förhandla, bara satt av tiden så brittisk press utanför dörrarna skulle ha bilden av att något hände.
Ibland kom de inte ens.
Ibland la de fram krav som de redan fått nej på, under en tidigare premiärminister eller en tidigare chefsförhandlare.

Britterna prövade några gånger att stressa motparten med en strikt deadline.
Det gick till så att de var passiva fram till absolut sista minuten för att sedan under trycket av den tuffa deadline som nu skapats, “gå in i tunneln.”
Detta var jargong för att under en extremt kort men intensiv slutsession säga sig villiga att kompromissa om allt fast då måste EU förstås kompromissa minst lika mycket.

Barnier vägrade leka den leken. Möjligen var han en väldigt smart och listig förhandlare eller möjligen var det för att Barnier – precis lika lite som britterna – inte kunde ändra något som är bundet i fördraget.

Ibland förföll engelsmännen till lite fula tricks som att i hemlighet ändra formuleringar i dokument som parterna redan kommit överens om.
Barniers folk föll inte för det. Eller ja… EU översätter ju alla dokument till tjugotalet olika europeiska språk så EU-tjänstemän blir därför väldigt påpassliga med precis varje ord och uttryck.

I Barnier mötte engelsmännen utan tvekan sin absoluta motsats: En torr, grundlig, metodisk tjänstemannakaraktär (jo, jag vet att han är politiker men…) vars handlingsutrymme begränsades av ett fördrag mellan hans 27 uppdragsgivare.

Resultatet av förhandlingarna blev vad britterna efter mycken intern vånda stannade för bland alla de färgglada valen på Barniers trappa:
Ett frihandelsavtal utan tariffer eller kvoter men med vad EU i så fall är villigt att erbjuda:
Gränskontroller och alldeles särskilt på livsmedel eller levande djur, krav på att tariffbefriad import verkligen har brittiskt ursprung, EUs produktregler gäller till hundra procent för all import och Storbritannien åtar sig att leva upp till höga normer och inte dumpa marknaden med lågpris-skräp.

Det kunde aldrig sluta på något annat sätt, vilken förhandlare som EU än hade satt i spetsen för sitt team.
På grund av fördraget.

Men hade EU istället för valt en mer spelglad typ, så hade det uppseendeväckande dramat på den brittiska sidan Engelska kanalen kunnat utspelas precis lika högljutt och bråkigt på den här sidan medan 27 länder slogs om den ena eller andra inbillade fördelen att vinna eller att åtminstone inte förlora.
Vi hade kunnat sluta med rätt yviga avtal med britterna som sedan hade hamnat i EU-domstolen och upphävts för att de inte hållit sig till fördraget.

Med Barnier slapp vi det, vi gick rakt till Gå helt enkelt.

Sagan om brexit är tyvärr inte över och det beror på ett undantag till ovanstående – Barnier och hans team gick med på att leta efter ett juridiskt acceptabelt sätt att bryta mot EU-fördraget.
I grunden är dilemmat olösligt:
Att låta EU-landet Irland slippa gräns mot icke-EU-landet Storbritannien på grund av Nordirlands dubbla hemhörighet.

Inget fördrag rymmer den slags kvadratiska cirklar.
May föreslog en lösning på Nordirlandsproblemet – EU sa ja under stor inre vånda. Brittiska parlamentet sa nej.
Johnson föreslog en annan – EU sa ja, trots allt. Brittiska parlamentet sa ja.

Och sedan inträffar det enda som får Michel Barnier att faktiskt utbrista i känslor i sina dagboksanteckningar.
Detta sker när premiärminister Johnson efter att ha sålt in Nordirlands-protokollet som hans lysande lösning, går till det brittiska parlamentet och vill stifta en lag som ger honom möjlighet att bryta detta avtal när han vill.

“Jag upplever det som ett förräderi,” säger den knastertorre EU-byråkraten som normalt aldrig visar med en min vad han tycker.
Och sedan tar han i ordentligt med ett fördömande av Johnson-regeringen:
“Den regeringen lever inte upp till den standard som krävs för att möta utmaningarna med brexit.”

Fast här misslyckades faktiskt förhandlarna på båda sidor.
Den lösning som de valde är (av många olika skäl varav Boris Johnson är ett framträdande sådant) som alla kan se idag, inte hållbar.

Men jag avundas ingen som ska försöka hitta en bättre.