Kohandeln i handelskriget – EUs hjälpande hand mot Trump

EU är världens största och rikaste handelsmakt.
Detta utnyttjar man inte i förhandlingarna med USA.
Smart eller klantigt?

I somras hade Vita Huset lyckats få Donald Trump att inse att han borde kanske bara föra krig med en fiende åt gången – inte alla samtidigt.
Han kunde tillåtas fortsätta sitt krig mot Kina men borde tagga ner konflikten med Europa och mot grannarna Kanada samt Mexiko.

Sedan ett halvår och mer tillbaka hade EU sänt den ena regeringschefen efter den andra för att övertyga Trump om att inte trappa upp konflikten (strafftull på stål och aluminium, hot om ännu fler tullar).
När budskapet om att handelskrig förs bäst en fiende i taget väl trängt in i Trumps huvud, råkade EU-kommissionens ordförande Jean-Claude Juncker stå i tur för ett besök.
Trump gav honom, till allmän överraskning, vad EU ville ha.

Med Trump är det så – uppenbart för alla – att skenet får gärna bedra.
Juncker kunde lova den amerikanske presidenten att Europa skulle köpa mer sojabönor (”a lot of soybeans, soybeans are a big deal”), mer gas (”they´re going to be a massive buyer”) och kött .
Trump översatte detta raskt till en enorm framgång för honom själv.

I själva verket var det EU som vann på alla punkter:
Trump lovade att inleda överläggningar med EU.
Han lovade diskutera reformer för att stärka WTO – de internationella handelsreglerna som USA försökt underminera i några år redan.
Han lovade avstå från nya straffåtgärder mot EU medan samtalen pågår.

Vad gav Juncker honom i utbyte?
EU-länderna hade redan innan börjat köpa mer sojabönor från USA eftersom vår största leverantör (Brasilien) höjt priserna sedan man fått en ny, stor köpare i Kina.
Gasen är Europa i princip villigt att köpa om USA bara kan börja leverera den billigt (har inte hänt ännu).
Vad gäller köttet så har USA redan en helt tullfri importkvot till Europa som amerikanerna bara lyckats leverera en tredjedel av.

Detta har inte fått Juncker eller EU att slå sig för bröstet och skryta om hur de lurat Donald Trump som gärna kallar sig själv den bästa ”deal maker” som finns.
EU väljer den ödmjuka stilen.

Just nu har EU ett guldläge att tvinga ur amerikanerna ännu mer eftergifter.
Den 6 november ska USA hålla mellanårsval till kongressen och för delstatsguvernörer.
För Trump är det helt avgörande att han får in fler republikaner, att han framstår som en lyckad president.

Därför har USA i överläggningarna med EU lagt press för att få snabba resultat.
Trump behöver kunna visas upp som en segrande ”dealmaker”.

(Amerikanerna säger själva – väldigt omtänksamt av dem – att EU behöver resultat att visa upp före valet till Europaparlamentet i maj nästa år.
EU-sidan har – något häpet – svarat att man vill hellre ha bra avtal än snabba avtal.
Inget i europavalet lär nämligen påverkas det minsta av handeln mellan EU och USA.)

EU-sidan gick ändå med på den amerikanska förhandlingsprioriteringen.
.
För att hinna få några resultat alls som Trump kan visa upp, inleds överläggningarna med några enklare, mindre saker som borde vara lätta att ro hem.
Trumps förhandlare Robert Lighthizer kunde i september belåtet berätta för pressen att han förväntade sig ”en tidig skörd, redan i början av november.”

EU-sidan har som sagt avstått från att skryta över hur man besegrade Trump i somras.
Därför kan Donald Trump håna EU och Juncker inför pressen, säga att EU vek ner sig så snart han hotat med biltullar.
”Juncker flög in så snabbt”, sa Trump, ”att jag visste inte det ens fanns så snabba plan.”

EU har valt en mer vuxen attityd.
Redan när strafftullarna på stål  kom i våras, valde EU-sidan att visa sin beredvillighet att kompromissa istället för att kriga.

EU anmälde visserligen ståltullarna till WTO för att de strider mot internationella handelsregler.
Men man valde att precis samma dag också anmäla Trumps stora fiende Kina till WTO, för andra överträdelser.
”Vi visar att vi inte väljer sida,” kommenterade EUs handelskommissionär Cecilia Malmström.
En liten vink till Washington om att EU föredrar samarbete.

Det hade gått att välja en annan attityd mot den krigiske presidenten Donald Trump.
EU hade kunnat trumpeta till världen att EU faktiskt är världens största och rikaste handelsblock.
Större än USA.
Rikare än Kina.
Och att ingen ska inbilla sig att de kan platta till Europa längre.

EU hade kunnat liera sig med andra offer för Trumps handelskrig.
Mexiko far illa.
Kanada tar stryk.
Kina bromsas.
EU hade varit den naturlige ledaren för en koalition som sätter Trump på plats.

Just nu lägger USA enormt hård press på Kanada att underkasta sig Donald Trumps villkor.
Robert Lighthizer har lyckats få Mexiko att gå med på amerikanska villkor.
Men Kanada vägrar.
Premiärminister Trudeau står mellan Trump och hans chans att före mellanårsvalet basunera ut en stor seger.

Trudeau väljer att spela högt.
Han kan få väljarnas kärlek för att han tar fajten med en översittare.
Eller näringslivets hat för att han försvårar deras affärer.

EU-ledarna som länge undrat över varför väljarna inte uppskattar EU efter förtjänst, hade kunnat göra något liknande.
Modigt bekämpat en mobbare. istället för att ge Trump vad han behöver inför valet.
Väljarna hade kanske känt stolthet.

Men det hade förstås kostat.
Handelskrig kostar alla inblandade, oavsett vem som får rätt i slutänden.

Anledningen till att EU inte valt den linjen är naturligtvis i första hand Tyskland.
Förbundskansler Angela Merkel representerar EUs största exportör till USA och hon vill inte göra livet besvärligt för sitt näringsliv.
Bättre ligga lågt och sälja på.
En stor del av Europas näringsliv tackar henne säkert för detta.
Just nu.

Men det kan också visa sig att Trump och den stridbare Ligthhizer misstar den europeiska anpassligheten för svaghet och efter novembervalet slår till med ännu hårdare handelshot.
Då står EU inför dilemmat igen – slåss eller kompromissa?

 

 

 

 

 

About

Journalist, skribent och bloggare - alltid om EU