EU-toppmötet förra veckan utlöste en kris i samarbetet när stats- och regeringscheferna inför en hotande depression var oförmögna att besluta om gemensamma åtgärder. Motsättningarna är nu djupt låsta för och emot ”coronaobligationer” – räddningsplankan kan bli en fond från eurokrisen på 4 100 miljarder kronor.
Opinionssiffrorna rusar i höjden för EU-ländernas politiska ledare på hemmaplan nästan oavsett vilka åtgärder de tar till mot coronaepidemin i namn av att skydda sin befolkning. Det har lett till ryggmärgsreflexer med stängda gränser och exportstopp av medicinsk utrustning. När regeringscheferna sedan upptäcker att de kraschat EU:s grundläggande samarbeten är det hart när omöjligt att byta fot och börja argumentera för historiska steg i fördjupning av samarbetet där EU-länderna solidariskt lovar ställa upp för varandra i återuppbyggnaden efter coronakrisen.
Euroländernas finansministrar har fått det omöjliga uppdraget att ta fram ett enande förslag efter haveriet på EU-toppmötet. Finansministrarna från övriga EU-länder har också bjudits in till videomötet på tisdag nästa vecka, vilket knappast gör det lättare att komma överens.
Det finns många förslag, men ytterst få verkar möjliga att nå enighet om:
+ 14 euroländer är enligt italienska medier beredda att stödja kravet på att ge ut coronaobligationer. Och Hollands finansminister Wopke Hoekstra har bett om ursäkt för att han inte visat tillräcklig ”empati” när han avfärdat Italiens och Spaniens krav på massiva stöd mot coronaepidemin.
Italiens premiärminister Giuseppe Conte har gått ut i tysk tv och talat om behovet av nödvändigheten av historiska beslut:
“The EU is competing with China, and with the US that has allocated €2 trillion to react. If our reaction is not cohesive, vigorous and coordinated, Europe will become less and less competitive on the global market stage,” the Italian PM said.
Men Tysklands Angela Merkel med stöd av regeringscheferna i Holland, Österrike och Finland säger fortsatt stenhårt nej till gemensam upplåning som i praktiken innebär att deras skattebetalare ska gå i borgen för lån till andra EU-länder. Om de backar nu riskerar de att tappa opinionsstöd på hemmaplan.
+ Frankrikes finansminister Bruno Le Maire har lanserat ett ”kompromissförslag”, att inrätta en EU-fond under en begränsad tid för att understödja återuppbyggnaden efter coronakrisen:
“Having a fund for, let’s say, five or 10 years — with a limited timeframe — and with the possibility of having common debt but only within that fund, which might be more acceptable for other countries, might be a solution.”
Men att byta namn från euroobligationer eller coronaobligationer lär knappast räcka för att få Merkel et cons att lägga ner sitt principiella motstånd.
+ EU-kommissionen jobbar intensivt för att få igång EU-samarbetet igen och få det att se ut som att medlemsländerna agerar tillsammans mot det ”största hotet sedan andra världskriget”, för att citera Angela Merkel. Kommissionens ordförande, tyska Ursula von der Leyen, råkade i en tysk intervju kalla coronaobligationer för en ”slogan” och avslöjade att hon anser att det är ett orealistiskt förslag.
Det försöker kommissionen nu kompensera med snabba utspel om ändring av förslaget till EU:s långtidsbudget för att hantera följderna av coronoaepidemin och förslag om arbetslöshetsförsäkring på upp till 100 miljarder euro. Men när medlemsländerna nu är på väg in i recession med snabbt ökande budgetunderskott kommer viljan att skjuta till mer pengar till EU-budgeten att vara minimal. Det räcker med att påminna sig att efter eurokrisen, då många länder hade dåliga finanser, krävde de nettobetalande medlemsländerna med Sverige i spetsen att EU:s långtidsbudget skulle minskas.
+ Det som återstår för att rädda ansiktet på EU-ledarna är att de tar sig en titt på de ekonomiska stödorgan som redan finns – Europeiska centralbanken, ECB, Europeiska investeringsbanken, EIB, och euroländernas räddningsfond, ESM.
+ ECB har redan beslutat om massiva stödinsatser med köp av bland annat statsobligationer för upp till 750 miljarder euro. Men ECB är förhindrat av EU-fördraget att ge direkt stöd till medlemsländer, och därför har även ECB-chefen Christine Lagarde i stället ställt sig bakom förslaget om att euroländerna gemensamt ska ge ut coronaobligationer.
+ EIB säger att den kan låna ut upp till 200 miljarder euro, men först krävs att medlemsländerna ställer upp med 25 miljarder euro i garantier.
+ Räddningsfonden ESM är den enda som kan erbjuda mångmiljardstöd till länder i kris. Fonden inrättades i all hast under eurokrisen när i första hand Grekland var nära statsbankrutt och EU-ledarna på samma sätt varit oförmögna att besluta om solidariska stödåtgärder.
ESM-chefen Klaus Regling pekar på att det finns 410 miljarder euro kvar i räddningsfonden som kan användas för snabba åtgärder. Han menar också att det skulle ta lång tid att inrätta ett nytt EU-organ för att ge ut coronaobligationer.
Problemet är att minnet av ESM-insatserna ger rysningar i Sydeuropa. Lånen från räddningsfonden var förenade med drastiska krav på nedskärningar av pensioner och löner, och besök av ”trojkan” från IMF, ECB och EU-kommissionen som kontrollerade att krisländernas regeringar levde upp till kraven. Under förhandlingarna hittills har nejsägarna med Hollands finansminister Wopke Hoekstra hållit fast vid de drakoniska lånekraven.
Kompromissen som kan rädda ansiktet på Merkel-Rutte är att använda ESM-fonden till räddningsinsatser mot coronakrisen. Då ser det ut som att deras skattebetalare inte behöver ställa upp med några nya garantier till sydeuropéerna. I utbyte mjukas de hårda villkoren för ESM-lånen till vaga krav om att miljarderna ska användas till insatser mot effekterna av coronakrisen och att ländernas regeringar har ambitionen att minska sina budgetunderskott på sikt.
Det kan vara trevligt att läsa opinionsmätningar med stigande förtroendesiffror nu för Angela Merkel, Mark Rutte med flera, men om deras väljare senare upptäcker att de havererat EU:s inre marknad och kraschat ekonomin i övriga Europa kan opinionskurvorna snabbt vända neråt igen.