Om ett par dagar klubbar EU troligen ett förbud mot konstgräs, retligt för många. Ändå tas beslutet inte av politiker utan av tjänstemän.
Hur demokratiskt är det?
”Vem tyckte att det var en bra idé att hacka upp giftig plast från bildäck och sprida ut på fotbollsplaner?,” undrar retoriskt Anne Aittomaki, strategisk direktör for miljöorganisationen Plastic Change i den danska avisen Information.
Uttryckt på det viset – jo, det kan man ju undra.
Nu är ett EU-förbud på väg mot detta… vilket råkar vara den vanligaste metoden för att skapa konstgräsmattor. Mikroplaster är bevisligen mycket farligt för folkhälsan och granulaten som följer med skorna efter en match, sprids effektivt både i naturen och till människor.
Men konstgräs har å andra sidan förlängt fotbollssäsongen rejält i norra Europa. Inte bara för storklubbar men för många knatte- och korpspelare också. Borde det inte tas med i beräkningen?
Detta råkar vara ett så kallat delegerat beslut, en form för EU-beslut som blivit allt vanligare på senare år. Ju mer handlingskraftigt och effektivt EU-arbetet behöver bli, ju fler ”tekniska” beslut delegerar regeringarna nedåt.
Det rör sig om drygt 1 200 beslut på drygt tio år.
Gången är sådan att EU-regeringarna först fattar ett rambeslut om något och sedan delegerar till EU-kommissionen att slå fast de tekniska detaljerna. EU-kommissionen gör det inte ensamt utan lutar sig på någon av många kommittéer med folk som kan frågorna.
I de här kommittéerna sitter oftast handläggare från lämplig nationell myndighet som kemikalieinspektion, finansinspektion, jordbruksverk eller konsumentverk.
Frågan kan ställas är hur ”tekniska” besluten egentligen är som delegeras. Senast denna diskussion kom upp handlade de delegerade besluten om taxonomin, dvs vad som kan klassas om klimatvänligt eller icke, vilket upprörde i Sverige där skogsbolag och vattenkraftsägare kände sig illa behandlade.
Knappast tekniska beslut utan tvärtom politiskt känsliga beslut.
I fallet om konstgräs består kommittén av EU-ländernas kemikalieinspektioner. EU-kommissionen är ordförande och föreslår ett beslut men får inte rösta, det gör kommittén med kvalificerad majoritet.
Ledamöterna är alltså statliga tjänstemän från varje EU-land med ett uttryckligt uppdrag från sina regeringar att reglera kemikalier.
Däremot har de (förstås) ingenting i sina uppdrag om att se till föreningslivets behov.
Det finns därför en chans för andra parter att först framföra sina invändningar. Kommissionen ska normalt lägga ut sina förslag på konsultation/remiss. De kan också bjuda in berörda parter att framföra sina åsikter.
Gör kommissionen det?
Statsvetaren Maria Strömvik vid Lunds universitet har tillsammans med kollegan Jelle Verheij gått igenom hur insyn och medverkan ser ut när EUs delegerade beslut tas.
Det visar sig att mindre än hälften av besluten har lagts ut för en öppen konsultation (43 procent). Ibland har kommittén dessutom hållit sitt möte innan konsultationsrundan ens avslutats.
Drygt en fjärdedel har skickats till särskilt utsedda organisationer för åsikter.
Det lämnar åtskilliga beslut i kategorin ”ingen konsultation alls.”
EU behöver bli effektivare och snabbare – men EU får inte förlora den demokratiska förankringen.
Ett liknande dilemma existerar för rent politiska beslut, fattade av regeringar och det folkvalda Europaparlamentet.
För att effektivisera beslutsprocessen har trilogen kommit till, en informell överläggning mellan parlamentet och rådet (regeringarna), där de i en liten gruppering kan prata ihop sina två versioner av ett beslut, till vad som ska bli slutversionen.
Utmärkt effektivt men extremt slutet. Ingen utomstående har en aning om vad som läggs upp på bordet för att kompromissas bort på vägen mot samstämmighet.
Statsvetare har länge konstaterat att trilogen är tveksam ur demokratisk synpunkt och tack vare en aktivistisk italienska advokat, Emilio de Capitani, har EU-domstolen gett dem rätt – två gånger.
Det senaste utslaget kom i januari 2023 när man bl a sa att:
”För att medborgare ska kunna utöva sina demokratiska rättigheter måste de kunna följa i detalj båda lagstiftande institutioner och ha tillgång till all relevant information.”
I De Capitanis senaste stämning, gick den svenska (samt belgiska, finska och nederländska) regeringen in som part i målet på hans sida.
Tänk om det svenska EU-ordförandeskapet tog ut svängarna och distribuerade dokument nu när man håller ordförandeklubban för vårens triloger?