Korruptionsrötan i Europaparlamentet avslöjas nu vara mycket större än man trott.
Men har MEParna verkligen beslut att sälja?
Det gick en susning genom Europaparlamentet när nyheten kom att Pier Antonio Panzeri (italiensk fd MEP) accepterat att bli ett kronvittne för åklagaren – att berätta allt han vet om muthärvan kring Quatar och kompani i utbyte för lindrigare straff.
Vilka fler namn kommer att dras med i härvan?
Skandalen var ju redan stor när vice talman Eva Kaili (s), grekisk europaparlamentariker, gripits med högar av eurosedlar som hon försökte att få sin pappa att smita iväg med under blöjor och bebis medan belgisk polis tömde hennes bostad upp och ner.
Tidningen Der Spiegel har alla detaljer och kan t ex berätta att polisen var häpen över hur fullständigt amatörmässigt skurkarna i historien uppträtt, gömt pengar under sängen och hållit möten under hotellobbyns kameror.
Pengarna man hittat (1,5 miljoner euro) kommer alltså från Quatar. En plan drogs upp om att få flera parlamentariker att i debatter tona ner problem i Quatar, angripa kritiker och att överdriva problem i andra länder.
Eva Kaili har utfört uppgiften nitiskt, har flera ((irriterade) Europaparlamentariker rapporterat, i utskott, i plenum och i personliga kontakter.
Tre, fyra andra parlamentariker har gjort detsamma. Förutom tack i form av pengar, bjöds på resor till Quatar i lyxiga former.
Belgisk säkerhetstjänst sägs misstänka att problemen kan vara mycket större. Marocko kan ha organiserat liknande stödtrupper i parlamentet liksom Mauretanien.
Rimligen måste man undersöka om Ryssland, Turkiet eller andra makter också försöker hålla sig framme.
Så vad har främmande makt tjänat på att köpa europaparlamentariker?
Quatar tycks ha börjat med att vilja förbättra sitt skamfilade anseende före fotbolls-VM.
Sedan har deras önskan om visumfrihet till EU dykt upp på radarn, liksom ett avtal om flygrättigheter.
Visumfrågan var hemma och skulle ha slutgiltigt klubbats i december. Men skandalen kom i vägen bara några dagar innan och plockades raskt bort från dagordningen.
Flygrättigheter fick Quatar i december 2021. Detta är dock något som EU har avtalat med ett tiotal andra länder också så möjligen kunde Quatar ha fått det avtalet utan mutor.
För Marocko är EU landets största handelspartner och största källa till investeringar vilket kan ge många skäl för Marocko att vilja ha vänner i parlamentet.
På senare år har en tvist handlat om fiskerättigheter där EU-sidan sagt nej till ett avtal så länge Västsahara (ockuperat av Marocko) inte godkänner avtalet.
Om det, som belgisk polis misstänker, finns betalda Marocko-entusiaster i Europaparlamentet så väljer de tystnad för tillfället. I veckan som gick röstade parlamentet nämligen för första gången på 25 år genom en hård kritik mot bristen på yttrandefrihet i Marocko.
Mauretanien fick i somras Europaparlamentets godkännande av EUs största fiskeriavtal någonsin. I avtalet lovar Mauretanien att stoppa sitt överfiskande – optimistiskt – och en hel rad EU-länders fiskeflotta (Lettland, Polen, Holland, Tyskland, Frankrike, Portugal, mfl) får goda fiskerätter längs den afrikanska kusten.
Avtalet låter med andra ord tillräckligt lönsamt för EU-sidan för att mutor inte borde behövas.
Att avslöja europaparlamentariker som tar emot betalning för att de lovordar ett land eller bolag, kan bli svårt eftersom parlamentarikerna gör detta hela tiden – förhoppningsvis av politisk övertygelse.
Det finns redan regler för att göra lobbying synlig (register, skyltar, redovisning av möten, av gåvor, osv) och parlamentets talman Roberta Metsola vill efter Quatar-skandalen göra dessa strängare.
Hon har redan fått mycket kritik för att hennes förslag är för mesiga.
Helt lätt är det förstås inte att avslöja betalt lobbyarbete eftersom det kan se ut som politiskt arbete.
En annan stor svaghet är att ingen kontrollerar efterlevnaden av de regler som finns särskilt noga. Metsola bevisade detta själv när hon hastigt och lustigt i december deklarerade 142 gåvor (varav 125 långt efter deadline för inrapportering).
Räddningen för EUs invånare är att det är både svårt och dyrt för någon att köpa ett EU-beslut eller EU-lag.
Det beror på beslutssystemet.
Först ska man övertyga EU-kommissionens 27 ledamöter att lägga fram ett förslag.
Därefter en majoritet av Europaparlamentets 705 ledamöter att rösta för det.
Och då återstår ändå att få två tredjedelar av 27 EU-länders regeringar med ombord.
EUs krångliga beslutssystem är dess bästa garanti mot korrupta beslut