Kris för Italiens vinnarpartier ökar Mario Draghis chans slå rekord som premiärminister

Italiens partier har genomlidit en skärseld den gångna veckan. Krisläget i landet har fått de politiska huvudmotståndarna att med mössan i hand ansluta sig till Mario Draghis regeringsvillkor. Vinnarpartierna i senaste valet splittras och tappar i trovärdighet.

Partiernas kris ökar samtidigt Draghis möjligheter att bli den icke-politiker som överlever längst som premiärminister, kanske ända till 2026.

I

Italiens partiväsende har kraschat flera gånger de senaste 30 åren, sedan efterkrigstidens stora kristdemokratiska och kommunistiska partier gått i graven efter korruptionsskandaler. Och teknokrater har fått försöka styra landet vid flera tillfällen medan politikväsendet försökt reorganisera sig.

Men teknokratregeringarna har inte blivit långvariga, oftast inte mer än ett år. Så snart de börjat lägga fram förslag som väckt missnöje hos några väljargrupper har politikerna i parlamentet dragit undan sitt stöd.

Juridikprofessorn Giuseppe Conte, som nu ersätts av Mario Draghi, har faktiskt rekordet hittills med 2,5 år som premiärminister. Han överlevde troligen längre än tidigare teknokrater för att han hade politiker från stödpartierna som ministrar i sin regering. Men även Conte föll när det minsta stödpartiet drog undan mattan för honom.

Mario Draghi tar nu Contes modell av teknokratregering till en ny nivå. Nästan alla partier har ministrar i regeringen. Det är bara neofascistiska Italiens bröder som står utanför.

Men även om bara åtta av de 23 ministrarna är icke-politiker sitter de på de tunga posterna – som finansminister, inrikesminister, justitieminister, superklimatminister.

Regeringen har en stor majoritet i parlamentet från start, och ett parti kan inte störta Draghi på egen hand.

Priset för att kliva in bakom Mario Draghi kan dock bli högt för flera partier.

Femstjärnerörelsen, som blev största parti i valet 2018 med över 30 procent av rösterna, på löftet om att rensa upp med den politiska och ekonomiska eliten, har splittrats. I en medlemsomröstning röstade nära 60 procent för att stödja Mario Draghi som premiärminister, och enligt partiets regler är sådana omröstningar bindande för partiets företrädare.

Men i omröstningarna i parlamentets båda kamrar röstade ändå 31 av Femstjärnerörelsens parlamentariker nej till Draghi, och ett tjugotal dök inte upp när det var dags att rösta. Partiledningen har sparkat ut 32 ledamöter ur partigruppen, och sammantaget har nästan en tredjedel av de 333 som valdes 2018 uteslutits.

Matteo Salvinis Lega var också ett vinnarparti i det senaste parlamentsvalet, och gick från 4 till 17 procent, med löften om att kasta ut invandrare och vägra följa EU:s pålagor. När Salvini nu gör en helomvändning, kallar sig “Europavän” och sluter upp bakom den tidigare ärkefienden Europeiska Centralbankens fd chef Mario Draghi tycker många av hans kärnväljare att det är förräderi, skriver FT:s korrespondent:

Disillusioned former Salvini fans took to social media to voice their fury. “Aren’t you ashamed to show yourselves?!?,” wrote one, calling the party “spineless men . . . traitors of the Italian people!” Another wrote: “From anti-Europeans to convinced pro-Europeans! At this point I think my vote is no longer necessary!”

Det ännu mer högerextrema Italiens bröder har ökat kraftigt i opinionsmätningarna från 4 till 16 procent de senaste åren.

Matteo Salvini och Femstjärnerörelsens grundare Beppe Grillo har dragit slutsatsen att de italienska väljarna vill ha slut på det politiska kaoset och kompetenta ledare som kan föra landet ur den djupa krisen. De hoppas kunna återvinna väljarnas förtroende, även till priset av att överge sina forna vallöften och förlora några kärnväljare.

Men när vinnarpartierna från 2018 nu övergett sina tidigare valparoller och klivit upp på det segertåg som de hoppas att Mario Draghi satt igång blir det svårt för dem att hoppa av.

Italien har möjlighet att få ut drygt 200 miljarder euro från EU:s återhämtningsfond under EU-långtidsbudgetens sex år 2021-27. Men det förutsätter att landets regering presenterar planer för hur pengarna ska användas som godkänns av EU-kommissionen och övriga EU-länders regeringar. När det historiska beslutet togs på EU-toppmötet i fjol somras fick Nederländernas Mark Rutte igenom en möjlighet att lägga in veto om stödmiljarderna inte används på rätt sätt.

Med Mario Draghi som premiärminister kan Italien räkna med att mötas av välvilja i EU även av “snålalliansen”. Om det blir nytt politiskt kaos och Draghi sparkas ut riskerar stödet från EU att frysas inne.

Därför kan icke-politikern Mario Draghi bli ovanligt långvarig som premiärminister. Nästa parlamentsval i Italien ska äga rum senast i juni 2023. Men Draghi lanserar nu ett ekonomiskt och politiskt program för flera år framåt, och det kan leda till att partierna väljer att sitta kvar och låta honom köra tåget vidare även efter valet.

Ett alternativ som redan diskuteras är att utse Mario Draghi till president och på så sätt övertyga övriga EU, och väljarna, om att den inriktning han pekat ut kommer att fullföljas.

Mario Draghi har i sina första tal ställt upp höga ambitioner om “återuppbyggnad” av Italien för kommande generationer på samma sätt som italienarna byggde landet ur ruinerna efter andra världskriget.

Draghi talar om “social sammanhållning”, med satsningar på utbildning och forskning, och att jämna ut könsskillnaderna i arbetslivet. Medborgarlön för fattiga som infördes 2019 behålls och offentliga investeringar utlovas i södra Italien. Han lovar reformera rättsväsendet och skattesystemet, satsa ännu mer på att bekämpa korruptionen och underlätta för utländska investeringar i landet.

Utöver ökade satsningar på att bekämpa coronapandemin och genomföra en klimatomställning av Italiens näringsliv.

Partiledarna har klivit på Draghi-tåget och hoppas det blir så framgångsrikt att även de blir hyllade av de italienska väljarna.