Vad är solidariskt och vad är osolidariskt?, bland EUs alla krisförslag om fonder, lån och bidrag som cirkulerar just nu.
Inför tisdagens spännande euromöte – här är kontrollfrågan.
Ilskan och ordkriget mellan EUs ledare som utspelade sig på det senaste
(video-)toppmötet var extremt i sin hetta.
Fajten som slutade i oavgjort, ska nu hanteras på tisdagens euroministermöte och då har korten blandats om rejält i däcket innan.
Konflikten handlade om hur EU-länderna ska möta den enorma nedgång som väntar sedan alla tryckt på stoppknappen för hela vår ekonomi.
Alla vet att nedgången kommer och att den blir brutal. Alla regeringar öser pengar och betalningsanstånd över företag, anställda och ensamföretagare i hopp om att den dag närmar sig när vi vågar trycka på-knappen igen.
På toppmötet stod ordkriget mellan på ena sidan Italien och Spaniens ledare, stödda av sju EU-länder till, och på andra sidan Nederländern och Tysklands ledare, stödda av Finland och Österrike.
Vad södra Europa begärde var solidaritet.
Deras förslag till lösning heter t ex eurobonds eller marshallhjälp.
Men oavsett hur lösningen utformas, är deras poäng att den ekonomiska nedgången inte får tvinga dem själva eller några EU-länder, in i en brutal offentlig skuldsättning som det sedan kan ta decennier att klättra upp ur.
Norra Europa – Tyskland och Holland – svarade lite tondövt (men alldeles sant) att de kan ju låna billigt av ECB.
Sydeuropas kontrollfråga: Är det lån?
Självklart.
Men deras problem är alltså just att lån, billiga eller ej, skulle skuldsätta vissa länder upp över öronen och att det skulle sedan ta dem decennier att komma ur sitt skuldhål.
Solidaritet kan för Sydeuropa bara vara instrument som fördelar kostnaderna över hela EU.
Allt annat är att sko sig på deras olycka.
(En liten påminnelse här om att nödlånen under finanskrisen skedde till marknadsränta så Nordeuropa gjorde sig alltså en hacka på Sydeuropas skakiga sits.)
Det här betyder att när EU-kommissionsordförande Ursula von der Leyen föreslår en fond med 100 miljarder euro till att hjälpa EU-länder i dessa tider att ta till permitteringar istället för att avskeda, så är Sydeuropas kontrollfråga:
Är det lån?
Svaret är ja.
Det är tal om lån kopplat till villkor.
Inte solidaritet, enligt Sydeuropa.
Rikare länder kommer slippa söka lån så när krisen är över kommer de befinna sig i en mycket starkare sits och lånande länder kommer inte kunna kämpa sig ikapp.
(Det handlar dessutom om en ansökningsprocedur där sökande först ska bevisa sitt behov och EU–kommissionen utvärdera detta, samt förhandla om lämplig summa att låna ut. Rimligt. Men därmed är det pengar som betalas ut först efter ett stycke tid och permitteringarna eller avskedanden är något som sker nu. Precis nu.)
Chefen för ESM-fonden, tyske Klaus Regling, har efter toppmötet gett ett antal intervjuer där han förklarar att hans fond står redo direkt.
Att sätta upp eurobonds eller marshallhjälp däremot skulle ta tid, kanske lång tid, och därför är det enda rimliga att använda sig av ESM.
Kontrollfråga:
Är det lån?
Svar ja.
Lån med villkor.
Tyskland och Holland kan nog övertalas att göra villkoren mjuka men ett land måste ansöka, visa att man uppfyller villkoren och framförallt naturligtvis, när krisen är över står man som ett djupt skuldsatt land.
Inte solidaritet enligt Sydeuropa.
(Ytterligare en nackdel med ESM – 410 miljarder är småpengar inför det ekonomiska hål vi står inför, liksom EU-kommissionens föreslagna 100 mdr till korttidspermitteringar.
Behovet, enligt ekonomer lär bli vara tiofalt. USA har som bekant anslagit 2 triljoner dollar.)
I ett oväntat och intressant efterspel på det krigiska toppmötet, möttes Nederländernas premiärminister Rutte och finansminister Hoekstra vid hemkomsten av skäll i sitt eget land, bland annat från sina egna regeringspartners, för att de varit så okänsliga och osolidariska.
Nederländerna har därför bett om ursäkt, backat och just lagt sitt eget kompromissförslag:
En fond på 20 miljarder euro i gåva.
Kontrollfråga:
Är det lån?
Svar nej.
Så solidariskt för sydeuropéerna då?
Nja.
Räkna tvärtom med att både Italiens Giuseppe Conte och Spaniens Pedro Sanchez spottar av ilska.
De representerar några av eurons största ekonomier, bägge är större än den holländska.
De har inte bett om välgörenhet.
De har bett att alla euroländer behandlas lika och att ingen straffas för att de startar krisen i försvagat tillstånd.
Samma startpunkt där alla lånar till egna behov, till samma villkor.
Eurobonds skulle uppfylla de förutsättningarna.
Är det lån?
Svar ja. Men…
…EU eller eurozonen – lånar då upp på basis av allas sammanslagna ekonomiska styrka. Alla länder kan låna. Lånevillkoren blir lika för alla. Mängden av lån man tar ut beror på vars och ens behov.
En marshallhjälp skulle fungera likadant. En (enorm) fond garanteras av alla, alla får låna till samma villkor, löptiden är flera decennier lång (med möjlighet att avskriva lån i slutändan).
Conte har inte bett att få gåvor eller billiga lån.
”Lån kan jag fixa själv,” har han avfärdat Angela Merkel med.
Det är de lika villkoren när ekonomin ska startas om, som Sydeuropa eftersträvar.
Det är inte lätt att förutspå hur eurofinansministermötet kommer förlöpa på tisdag.
Nederländerna har fått stryk på hemmaplan och kommer tona ner sin bryskhet. Men deras förslag om gåvor tyder på att de fortfarande inte vill ställa upp på – eller inte förstått – vad Sydeuropa önskar.
I Tyskland har Angela Merkel inte mötts av samma bakslag även om många kommentatorer och ekonomer anser att hon reagerade fel och har missförstått den här krisen som ju inte är asymmetrisk (populär debatt i eurokretsar).
Men denna vecka har den tyska bilindustrin uppvaktat henne och begärt att hon visar solidaritet med Sydeuropa.
Enligt Handelsblatt var det dels ordförande för branschförbundet VDA, dels VDar för BMW, Daimler och Volkswagen.
Nej, de har inte blivit sentimentala över det lidande som pågår i Italien och Spanien.
Men de har en stor del av sina underleverantörer i Sydeuropa.
Den tyska bilindustrin är därför hotad om inte Sydeuropa lyckas klättra upp och orkar ta nya tag efter pandemins värsta härjningar.
Eller som Volkswagens boss Herbert Diess sa nyligen: ”Vi måste se Europa som en helhet. Fabrikerna i Europa måste starta (igen) samtidigt. Utan leveranser från Sydeuropa kommer industrin bli stillastående för lång tid.”
Se där ett besked som Angela Merkel under årens lopp visat sig förstå och alltid snabbt agerat på.
Tysklands bilindustri är hotad.
Och det är väl något liknande som Conte och Sanchez försökt säga – det här är en kris som slår mot alla. Att låta några drunkna för att de borde lära sig en läxa, är inte lönsamt ens för dem som tror att de själva kommer att stå kvar torrskodda på stranden.
Det kan bli verkligt spännande att se utgången av tisdagens möte.