EUs stats- och regeringschefer har avslutat sitt ”krismöte”.
Krisen handlade inte om migration.
Den handlade om att rädda politiska karriärer.
Och alla vann!
Det har väl gått en fyra-fem år sedan EUs stats- och regeringschefer senast vacklade ut från rådsbyggnaden blinkande i solljuset efter en natt av krisöverläggningar.
Blev krisen löst då?
Jadå, de flesta deltagare kunde i hemlighet gnugga händerna innan de gick in till avslutande presskonferens där de högtidligt kunde meddela mötets förvirrade och blodfattiga resultat.
Italiens premiärminister Giuseppe Conte var så osäker på att få något alls med sig hem att han för säkerhets skull exploderade i ett ultimatum innan samtalen ens hade startat ordentligt på torsdagen.
Han hetsades hemifrån av ärke-xenofoben och rivalen-om-makten Matteo Salvini via eldsprutande, hånfulla tweets.
Conte kunde efteråt sälja in den röriga migrationsuppgörelsen som en seger.
Oklart varför men rörigt är svårgenomskådligt.
Tyska förbundskanslern Angela Merkel åkte hem, trygg i förvissningen om att dramat i Bryssel försvårat för hennes rival-om-makten Horst Seehofer, att underminera hennes ställning genom att påstå att hon mesar i migrationsfrågan.
Som extra bonus hade hon med sig hem ett avtal med två av ”frontstaterna” – Grekland och Spanien – om att de ska ta tillbaka migranter som slinker ur deras nät och fortsätter upp till Tyskland.
Merkel hade ett väldigt bra toppmöte.
Och Greklands Alex Tsipras kommer stolt hem med Merkels löfte i utbyte för detta om att slippa en politiskt plågsam momsreform (åtminstone tillfälligt).
Samt segern att Greklands mottagande av flyktingar ska omvandlas till ”regional plattform.”
Det lär betyda att finansiering, bemanning och ansvar för deras vidare öden blir en EU-fråga istället för en grekisk fråga.
Inte lika säkert att flyktingarna därför flyttas från de grekiska öarna men det blir en realitet att hantera senare.
Tsipras behöver desperat vad vinst han kan få eftersom a) alla opinionsundersökningar hemma tyder på att han förlorar kommande val till borgerliga Nea Demokratia, och b) han skulle verkligen inte ha lovat bort namnet ”Norra Makedonien” till Fyrom.
Ungerns Victor Orban utropar sig till ny kung över EU eftersom den enda faktiska nyheten i den röriga migrationsuppgörelsen, var att han och de andra östeuropéerna får rätt neka ta emot muslimer.
Den delen hyllas som seger av en rad andra högerpopulister som nyligen kommit till makten på löften att få EU sluta ta emot migranter.
De kan nu skryta hemma med att EU gjort som de sagt åt EU och att tidigare regeringar varit mesar:
Andrej Babis i Tjeckien, Sebastian Kurz i Österrike, Peter Pellegrini i Slovakien, Boyko Borissov i Bulgarien och förstås också polska Matteusz Morawiecki.
Stefan Löfven drar en lättnadens suck för fram till september kan han nu tryggt hävda att han slagit näven i bordet och sett till att det blir inga nya migrantinflöden i Sverige.
Danske Lars Lökke Rasmussen med möjligt nyval hängande över sig som ett mörkt moln, tackar och bockar för att kunna göra likaledes.
Nederländernas Mark Rutte – starkt antimigration – kunde sälja in sig på toppmötet som en medlare – mellan de som vill slippa migranter och de som verkligen, verkligen vill slippa migranter.
Rutte vill väldigt gärna ha jobbet som toppmötets ordförande efter Donald Tusk.
Donald Tusk vill väldigt, väldigt gärna ha en chans till ny polsk, politisk karriär när han slutar i Bryssel nästa år.
Han övergav därför kristoppmötet och gick och la sig.
Så slapp han, vars jobb det ju är att medla i en toppmöteskris, att hamna i en position som hans polska väljare kan komma att ogilla framöver.
Brittiska premiärministern Theresa May räddade likaså sin karriär ännu en stund – hennes ställning är så svag att hon opererar stund för stund, inte dag för dag.
Hon hade satt sina diplomater att som enda uppgift före toppmötet lobbya för det som hon betraktade som allra viktigast – att hennes bidrag till mötet (om brexit) inte skulle placeras sist på toppmötets dagordning.
Annars hade brittisk press och rivaler-om-makten-därhemma hånat henne skoningslöst för att hon satt som en tiggare och väntade på sin tur medan EU-ledarna diskuterade viktigare saker än Stobritanniens framtid.
Hon lyckades!
Därmed blev det ett bra toppmöte för henne.
Hon hade visserligen inget att säga till de andra om vilket brexit hon vill ha – hennes egen regering kan inte enas om saken – men att undvika förödmjukelse är hennes dagliga sysselsättning numera.
Även Frankrikes president Emmanuel Macron kom ur mötet med ett par segrar under armen.
Viljan till gemensamt europeiskt försvar är fortsatt stark och stöds av alla.
Macron fick lanserat och anslutit de mest viktiga länderna till ett nytt, militärt initiativ.
Detta kan försvara den södra flanken av Europa, gör det möjligt att släppa in icke-EU-länder i försvarssamarbetet (Storbritannien och Danmark) samt kan på sikt skapa en idag obefintlig gemensam försvarskultur i Europa.
På euroreform fick han igenom att EU (läs Tyskland) för första gången sedan 2012 har accepterat att förhandla om en gemensam fond för att upplösa kraschande banker inom bankunionen (Edis).
Det är mindre än han hade blivit lovad av Merkel, tidsplanen är vag men riktningen ligger fast och toppmöteskonklusioner är notoriskt svåra att krångla sig ur.
Och så lovade ju Macron inte heller bort något på migration för Frankrikes del.
Med så många vinnare på ett toppmöte måste det finnas förlorare.
Ja, uppenbara förlorare i sammanhanget är förstås migranterna.
Och euron, som inte stärks i goda tider inför de svårare tider som ekonomerna tycks övertygade om väntar framöver.