Svenska ministrar måste inse att som EU-ordförande är det någon som lyssnar på vad de faktiskt säger.
Fel ord skiftar lägen och vållar diplomatiska incidenter.
Regeringen bjöd på en mycket lyckad och välregisserad start på EU-ordförandeskapet. Många av besökarna roades av en kort visit till snö och kyla (Kiruna kunde ha skärpt sig på den punkten, bara minus 2 i januari?) .
Den sedvanliga pressresan för internationell press i form av Brysseljournalister bjöd på Abba-muséet, ishotellet och hundsläde förutom (också sedvanlig) pressträff med svenska ministrar.
Och EU-kommissionen bjöds på (förutom möte med en rad klimatteknologiska företag vilket ligger väl i tiden) två världsnyheter som bägge bidrar till EUs strävan efter ökad strategisk autonomi:
* Ett jättefynd av rara metaller,
* Den första satellituppskjutningsplatsen på europeisk mark
Ja, och så ett möte med en kung som grädde på moset.
En strålande show, helt enkelt.
Hade jag varit Magdalena Andersson hade jag tuggat av mig naglarna i avund för hela upplägget hade förstås mycket noggrant lagts på plats under hennes regering.
Men sådana är politikens spelregler. Kristersson fick företräda Sverige och gjorde det med den äran.
Mycket med EU-ordförandeskapet kan dock inte regisseras, bland annat för att det innehåller fallgropen att världen för ovanlighetens skull lyssnar på vad en svensk minister säger.
Statsminister Kristersson kan troligen räkna med att bli kontaktad av Washington för att frågas ut om sitt klanteri.
Hans brösttoner om förskräckligheten i en hängd Erdogan-docka slår nämligen väldigt, väldigt fel.
Ett paradigmskifte gentemot Turkiet hade ju just lagts på plats. Sverige skulle vid det här laget ha slutat lägga sig platt för Turkiet.
Veckan började ju så bra.
Kristersson sa vid Folk&Försvar i Sälen att Sverige har gjort allt man tänker göra för att blidka Turkiet och nu var det slut.
Detta var precis vad Washington och resten av Nato vill höra – paradigmskifte.
Turkiet börjar bli en seriös öm tå för västvärlden och det går snart inte längre att låta Erdogan hållas.
Som om det inte var nog med att den turkiske presidenten spelar under täcket med krigförande Putin, med att Erdogan anfaller platser i Syrien där USA inte vill se fler våldskonflikter just nu, med att han anfaller USA-allierade kurder och öppet hotar Natolandet Grekland med invasion, han hindrar som bekant också Sverige och Finland att bli Natomedlemmar vid ett tillfälle där de andra, i synnerhet USA, vill ha oss med.
Erdogan har spelat högt, har provocerat men närmar sig snabbt punkten där han blivit ett problem som kräver en lösning.
Så det svenska beskedet att regeringen nu hade sträckt sig långt nog mot Erdogan, var välkommet.
Natochefen Jens Stoltenberg la till att ”skulle Sverige och Finland angripas, vore det otänkbart att Nato inte försvarade dem.”
Detta förstärktes med beskedet att Sverige redan nu kommer börja ingå i Natos luftförsvar och med marktrupper i Baltikum samt att USA planerar lagra militär materiel på svensk mark i fredstid.
Ett samstämmigt budskap som världen läste – som Erdogan borde läsa – som att Nato struntar i Turkiets veto.
Denna samstämmighet rev Kristersson hål i när han reagerade på den hängda dockan.
Statsministern må anse att en hängd docka inte visar särskilt god smak men hans åsikter ska inte spela roll i det aktuella läget.
Statsministerns uppgift i den uppkomna situationen var att tona ner historien, att göra en icke-nyhet av den. Kanske att påminna om svensk yttrandefrihet eller tala om tramsande ungdomar – allt hade funkat.
Men inte att blåsa in nytt syre i händelsen med sina egna känslor och åsikter.
Inte att ge Erdogan rätt att vara upprörd för påhitt vi sysslar med uppe i norr.
Istället gjorde han alltså motsatsen och spelade därmed Erdogan i händerna.
Han omintetgjorde det nya säkerhetspolitiska läget genom att ta till de starkaste orden av alla:
”Detta är sabotage mot Nato-ansökan, skadar svensk säkerhet.”
Det här slags diplomatiska klumpigheter har ett EU-ordförandeland inte råd med.
Statsministern måste förstå att vad han säger i ett geopolitiskt instabilt läge, kommer att öka eller minska stabiliteten.
Att han pratar i Sverige gör ingen skillnad, allt hörs överallt.
Tobias Billström har stött på den läxan, den hårda vägen. Man kan inte, som utrikesministern gjorde, prata med turkiska journalister och tro att man inte hörs hemma i Sverige.
”Vi tänker göra fler gärningar till terroristbrott… och där kan ingå att vifta med flaggor…”
Ministrar ska framförallt aldrig ljuga efteråt om vad man har sagt. Journalister spelar in allt på band.
Kristerssons oskyldiga prat i Europa om att han ”leder en majoritetsregering” måste till exempel upphöra, ett besked som han lustigt nog uppfattar skulle lugna europeiska kollegor.
Antingen leder han en minoritetsregering utan SD – det kan möjligen lugna många.
Eller så leder han en majoritetsregering med SD – det lugnar ingen.
I Sverige kan han försvara sig med ”alla vet ändå vad statsministern menar” men i resten av världen anses han mena orden som han faktiskt yttrar.
En ”majoritetsregering” placerar SD i regeringen. Ingen föreställer sig att han skulle mena något annat.
Ulf Kristersson och hans ministrar har haft lyxen att kunna säga vad de vill i många år.
Nu måste de väga sina ord på guldvåg.
Sveriges EU-ambassadörLars Danielsson upptäckte dilemmat redan i starten av januari. I samtal med Brysselkorrar meddelade han att ”not on our watch” skulle det bli någon EU-uppgörelse om migration.
Det låter stridbart, lite som att `kom inte här och tro att Sverige ska hjälpa till med någon flyktingfördelning.`
Financial Times valde att lägga i rubrik det skarpa budskapet.
Inför svensk press som ambassadör Danielsson vanligen pratar med hade det säkert funkat. Hans besked hade skickats hem för att lugna Sverigedemokraterna.
Men i Bryssel, i övriga EU, förväntar man sig ett EU-ordförandeskap som förhandlar seriöst med de lagförslag som ligger på bordet.
Inte ett ordförandeskap som backar för ”a party with neo nazi roots.”
Det tog knappt en dag så var ambassadör Danielsson ute på banan igen, denna gång i Politico där Brysselpubliken finns för att hävda att han hade ”lite grann missförståtts”. Han menade inte alls som det lät, han menade ju bara…
Ja, vad skulle han säga, hans ord fanns ju på band.
I alla förhandsintervjuer med det svenska ordförandeskapet har utländska journalister tagit upp frågan hur regeringen har tänkt sig att hantera SD.
Under Kiruna-resan var detta en återkommande fråga som inte lämnade regeringen ifred.
Det beror bland annat på att SD regelmässigt i Europa presenteras som ”ett parti med neo-nazistiska rötter” men också på att de är näst största parti i den svenska riksdagen.
Större än Kristerssons parti.
Läget känns helt enkelt inte särskilt lugnande för någon med minnen av nazismen eller som oroar sig för vad SDs favoritland i Europa, Ungern, håller på med.
Det är därför lika bra att inte vifta undan oron utan att erkänna och besvara den.
I den, liksom i alla frågor, kom ihåg att ni talar till världen nu.
I sex månader framåt.
Sedan väntar nästa stora omställning när ingen längre bryr sig om vad ni har att säga.