Skulle pragmatikern och EU-visionären Emmanuel Macron bli politisk sambo med den EU-fientlige populisten Jean-Luc Mélenchon?
Fransk politik är fortsatt lika spännande efter presidentvalet.
I vanliga fall är de franska parlamentsvalen som infaller två månader efter presidentvalet ganska bleka affärer.
Den här gången är det tvärtom fyr och flamma, revolutionerande politiska nyheter och storbråk inför publik.
Franska presidentval blir av nödvändighet svart-vita. I första rundan finns visserligen många kandidater att välja på men allt hänger på att få komma med till andra rundan där man bara är två.
I första rundan taktikröstas det naturligtvis vilt för att få fram NÅGON som kan gå slutmatchen.
I vårens presidentval erbjöds högerkandidater av alla tänkbara nyanser men Frankrikes vänsterväljare saknade starka alternativ. Socialistpartiet hade knockats redan 2017 och vacklar ännu svimfärdiga efter de slagen.
De Gröna gillas av många men blir för smala för att hålla hela vägen. Då återstod vänsterpopulisten Jean-Luc Mélenchon som efter väljarnas uteslutningsmetod drog ihop nära 22 procent av de franska väljarna.
Den stökige Mélenchon som startade det lilla France Insoumise inför presidentvalet 2017 (efter att ha kraschat med sitt Vänsterparti, startat 2009) blev helt hög på denna framgång hos väljarna.
Han gav bullrigt besked att nu kräver han premiärministerposten i president Macrons regering.
Det är en rätt häpnadsväckande tanke – en borgerlig president som accepterar globalisering och ser EU som Frankrikes viktigaste plattform skulle regera tillsammans med en vänsterpopulist som flörtat med Putin, avskyr EU och kapitalism samt struntar i regler om det inte är rätt regler.
En president och en premiärminister av olika politisk färg låter udda men har inträffat. Det kallas co-habitation i fransk politik, har förekommit tre gånger i modern tid och ställer bara till bekymmer.
Men de här två temperamentsfulla herrarna?
”Konstitutionen säger att premiärministern ska leda nationen!, ropar Mélenchon, (också känd för att skrika ”Republiken, det är jag!” i ansiktet på en polis).
Inte en chans att han har läst samma konstitution som president Macron.
Några tog i alla fall Mélenchon på stort allvar. Så tilltufsade var både det franska socialistpartiet och de franska Gröna att de – plus det franska kommunistpartiet – under Mélenchons ledning tråcklade ihop ett gemensamt valalternativ inför parlamentsvalet i juni.
Nupes blev namnet.
En del svårsmälta inslag ingick, bland annat tvingades EU-lojala socialister och Gröna i valmanifestet gå med på att det talas om att bryta mot EU-regler.
Dessutom är överenskommelsen om att ”dela” på de 577 franska distrikten ganska skruvad till fördel för Mélenchons grupp som ensamma får utmana de borgerliga i 325 distrikt medan socialisterna fick 70 (!), de Gröna 100 och kommunisterna 50.
”Skäms ni inte kamrater?!”, utropar de som känner sig svikna.
Bitterheten flödar från socialister och Gröna som anser att deras partier säljer sin själ till en populist. En rad kända socialister och Gröna hoppade av.
De två kanske kändaste namnen av alla – Daniel Cohn-Bendit (känd sedan 68-upproren som Dany le Rouge) och José Bové (världskänd sedan han angrep de första McDonalds-restaurangerna 1999) har uttalat sin djupa avsky och stor ilska.
En till som tar Mélenchon på allvar är Emmanuel Macron som tycks arrangera sin parlamentskampanj för att kunna slå vänsterfolket. Macrons val av premiärminister måste därför bli en kvinna, både socialt och ekologiskt lagd.
Efter lång väntan blev det Elisabeth Borne – lojal och kompetent och på pappret social/ekologisk men ingen vänsterut tror förstås det minsta på henne som visat andra takter på tre tidigare ministerposter i Macrons regering.
Macrons ”En Marche” (nystartat inför presidentvalet 2017) och omdöpt till ”Renaissance” gör sedan en mélenchon och slår sig inför valet ihop med andra partier:
MoDem (trägna liberaler som liksom aldrig når ända fram) och borgerliga Horizons (nystartat av Macrons förste premiärminister Edouard Philippe som siktar på presidentposten 2027).
Den minnesgode undrar kanske var den tidigare så lyckosamma franska extremhögern har tagit vägen. Marine Le Pen blev trots allt en stark tvåa i presidentvalet och överflyglades länge – inte minst i massmedia – av den ännu extremare och ännu populärare Eric Zemmour.
Från början sades det faktiskt också från detta håll att man borde gå ihop inför parlamentsvalet (Zemmour+ Le Pen + Dupont-Aignan) men till vissa kandidater (Zemmour) kommer förolämpningar lättare än kompromisser och idén föll bort.
Le Pen gav sig själv två veckors frånvaro, drog en djup suck och kampanjar nu trots allt.
”Det känns väl inte så motiverat i trupperna,” medgav vice partiledare Louis Alliot. Kanske tog hon vind ur sina segel när hon förklarade att hon i alla fall inte ställer upp i fler presidentval.
Mélenchon, den store kämpen, ställer faktiskt inte ens upp i det här valet. Får han inte sin premiärministerpost bryr han sig inte om tröstpriset, att sitta i parlamentet.
Trots all denna intressanta politisk dramatik har presidentvalets segrare Macron +allierade sedan starten legat långt före alla andra i opinionsundersökningarna.
Den senaste talar om 310-350 av platserna till presidentens grupp medan Mélenchons Nupes skulle få kring 150 platser, republikanerna 50-70 och Le Pens gäng mellan 20 och 40.