Det känns lite upplagt för misslyckande för Europeiska centralbankens nya chef, Christine Lagarde. Hon anländer strax före en kris och går rakt in i ett ställningskrig med sin tyngsta uppdragsgivare, Tyskland.
Det är vaktombyte också på EUs centralbank där avgående Mario Draghi lämnar med flaggan i topp.
Han blir för alltid hågkommen som ”Mr-Whatever-It-Takes.” Hans drastiska nyskapande åtgärder anses ha lyft euron ur den globala finanskrisen.
Bland de allra flesta bedömare i alla fall.
I Tyskland är han hjärtligt avskydd, kritiseras ständigt och tyskar har dragit ECB inför rätta flera gånger i hopp om att få sätta honom på plats.
I veckan var Draghi på förstasidan på tyska tidningen Bild, utmålad som en blodsugande Drakula.
Som ECB-chef har Draghi kämpat med att få upp farten i europeisk ekonomi vilken aldrig riktigt återfick rätta sprutten efter den globala finanskrisen.
Draghi har använt de två sätt som står till buds för en centralbank.
Först och främst den klassiska metoden, som är att sänka räntan så det ska vara billigt att investera.
Räntan har sänkts, sänkts och sänkts igen, till minusränta sedan sommaren 2014. Det har stått på i fem år nu utan att ekonomin vill ta fart för det.
(Trumps handelskrig hjälper verkligen inte upp ekonomin och inte heller all osäkerhet som brexit skapat för näringslivet).
Låg ränta gör dock många tyskar tokiga. I Tyskland hyllas sparandet. Att sänka räntan – även i det goda syftet för att locka fram investeringar – betraktas som ett direkt angrepp på tyska sparpengar.
Ett alternativ till att låta centralbanken knuffa igång ekonomin vore att EU-regeringarna investerade, skapade nya jobb, ökade exporten. Länder i Sydeuropa har länge begärt att EU ska tillåta skuldsatta länder att investera, till och med att kunna låna till investeringar när ekonomin står still.
Men bromsen ligger islagen via EUs fördrag och ekonomiska regler som innehåller stränga krav på sparande och upplåning (vilka för övrigt tillkom för att Tyskland insisterade).
Sydeuropéerna är inte längre ensamma om åsikten att Europa nu måste investera. I stort sett alla ekonomer understryker nu att alldeles särskilt rika Tyskland måste börja spendera sitt överskott för att den europeiska ekonomin ska kunna ta fart (och ge en välbehövlig knuff till den globala ekonomin).
Men i Tyskland fruktar man investeringar så till den milda grad att landet investerat skrattretande 0,1 procent av BNP i sin offentliga sektor över de senaste 20 åren.
Det är extremt lite. Mindre än alla EU-länder utom Tjeckien.
Snittet i EU ligger på 9,1 procent.
Den svenska siffran för motsvarande år (2000-2019) är 17,8 procent och det ger oss ändå bara en tionde plats.
Detta sker alltså under samma tidsperiod som Tyskland byggt upp och hållit ett av världens största handelsöverskott, vars export redan 2011 passerade en triljon euro årligen.
Tyska järnvägar, vägar, sjukhus, skolor, universitet… ja, dit har exportintäkterna inte gått.
Det tyska försvaret får ständigt skämmas för att militärfordon blir stående för att de inte fungerar, soldater saknar uniformer, helikoptrar för trupptransporter måste lånas av civila...
Alla soldater har inte ens fått kängor.
Här någonstans kliver alltså en ny europeisk centralbankschef in, fransyskan Christine Lagarde som kommer närmast från chefsjobbet på IMF.
Hon lät förstå i Europaparlamentet nyligen att hon lutar åt att fortsätta i Mario Draghis stil. Snart sitter hon nog också som en Drakula på en tysk tidnings förstasida.
Men värre problem än tidningskritik väntar henne.
Just nu har världsekonomin som bekant saktat in och Europa med övriga västvärlden, ser ut att glida ner i en lågkonjunktur.
Lagarde får dock svårt att fortsätta att liksom Draghi sänka räntan. De europeiska bankerna närmar sig kanske smärtgränsen för hur länge de kan leva med en minusränta.
Den globala finanskrisen resulterade i att europeiska banker måste ligga inne med mycket större säkerheter vilket är dyrt (och inte helt lätt för vad är säkra papper i en tid när statspapper inte längre är det?).
Minusräntan betyder sedan att de faktiskt betalar för nöjet att hålla likviditet hos ECB (summa 7,2 mdr euro under 2018 enligt Financial Times).
Och inte kan de ta ut ränta av sina kunder.
Lönsamheten är så låg, säger bankerna, att hela det finansiella systemet riskerar att vackla när bankerna börjar gå omkull.
Hon får också svårt att ta till ECBs andra metod under Mario Draghi för att få fart på ekonomin – att köpa obligationer av företag och av EU-länder som behövt låna för investeringar. ECB har helt enkelt tryckt ut nya pengar i systemet när de pengar som fanns därute suttit overksamma (i tyskt sparande, t ex).
ECB sitter som ett resultat med rejäla högar av statsobligationer nu. Två triljoner euro, eller en femtedel av euroländernas hela upplåning ligger i ECBs kassavalv.
Risken med detta är att ECB närmar sig vad som är politiskt tillåtet.
ECB är trots allt under EU-fördraget förbjudet att finansiera skuldsatta EU-länder. Här finns en bortre gräns för hur länge metoden kan användas.
Tills vidare har tyska domstolar gett grönt ljus för metoden men hur länge?
En sista avskedsgåva från Mario Draghi till Christine Lagarde i förra veckan var att han sänkte räntan ytterligare lite och utlovade fler köp av obligationer. Allt för att undvika lågkonjunkturen.
Mario Draghi tog samtidigt sitt farväl med en rejäl avhyvling av EU-regeringar som bara sparar och inte investerar. En centralbank kan bara göra så mycket, påpekade han. Nu är det regeringarnas tur att bidra om de vill få fart på den ekonomiska hjulen.
Man skulle tro att argumenten borde bita på Tyskland. Handelskriget slår ju riktigt hårt mot det exportfokuserade Tyskland (medan Frankrike klarar sig bättre).
Tyskland har haft minustillväxt i snart två kvartal i sträck. Detta är definitionen på en recession.
Pengarna finns dessutom i Tyskland och investeringar behövs.
Men nej.
Höken Wolfgang Schäuble, Merkels finansminister under eurokrisen (avgudad som stor hjälte i Tyskland), är på talarturné, reser runt och säger nej.
När EUs finansministrar möttes förra helgen och ordförandelandet Finland ställde frågan om att lätta på EUs strikta regler blev svaret nej där också – från Tyskland och Nederländerna och Österrike.
I veckan som kommer ska regeringen Merkel lägga fram sin plan för hur Tyskland ska klara klimatmålen. Prislappen är satt till runt 40 miljarder euro.
Så måste inte Tyskland investera till slut? Landet kan ju låna pengar till minusränta – alltså, få betalt av investerarna för att man använder deras pengar.
Regeringen Merkel är dock så nervös inför denna tanke att en idé från ekonomiminister Peter Altmaier cirkulerar, istället för att låna kunde man försöka skapa en ny sorts ”civila” obligationer. De skulle inte räknas in i den offentliga skulden och därför inte räknas som lån.
Der ser ut som om Christine Lagarde inte kan vänta sig draghjälp från Tyskland eller andra rikare länder i EU för att få fart på ekonomin.
Då lär hon ha en riktigt tuff uppgift framför sig för Draghi har tagit ECB ungefär så långt ut på kanten som det går redan.
(Eller har han det?
En ekonom anser upphetsat att Draghi i all obemärkthet innan han gick, införde en innovativ oprövad metod som sägs vara rena raketbränslet, ”dual interest rates.”
Då lär Lagarde få pröva att diskutera monetär politik i en tysk domstol, liksom Draghi gjort.)