Ryske utrikesministern förödmjukade sin EU-kollega i Moskva på fredagen.
Det är en världslig sak.
Efter ett besök i Moskva förra veckan ordnade de ryska värdarna med en avslutande presskonferens för besökande Josep Borrell, EUs ”utrikesminister” med hans värd, Rysslands utrikesminister Sergei Lavrov.
Borrell inledde artigt med att berömma som en global framgång det ryska vaccinet.
Lavrov för sin del kallade EU för ”en opålitlig partner” och sa att EU ljög om förgiftningen av oppositionspolitikern Alexei Navalnyj.
En journalist från den statliga nyhetsbyrån Sputnik fick frågan och lurade ut Borrell på hal is så att han kom att kritisera USAs handelsbojkott av Kuba – knappast relevant ämne för dagen, ju – men något som Lavrov kunde använda för att dra en parallell med Ukraina och påstå att EU och Ryssland för samma slags utrikespolitik.
Så snart Josep Borrell stigit ner från podiet fick han höra att Ryssland under pågående presskonferens utvisat tre av EUs ambassadörer (den svenska, den tyska och den polske) för att ha deltagit i pro-Navalnyj-demonstrationer.
”Förödmjukande,” är ordet som de flesta internationella media använder om spektaklet.
Och visst är det häpnadsväckande – och klantigt! – att EUs utsände gick ner sig så rejält i det ryska propagandakriget. Men det spelar ingen större roll.
Josep Borrell är visserligen formellt EUs ”höge utrikespolitiske företrädare” – på ministernivå – men alla vet att han inte har något att säga till om själv.
Han kan enbart tala för de 27 EU-ländernas utrikesministrar och bara när de gett honom ett specifikt budskap att framföra.
Även om EU hade skickat Charles Michel, som rent formellt talar för de 27 ländernas stats- och regeringschefer, hade vi – eller Moskva – knappt heller behövt bry oss.
Alla vet att innan de 27 länderna blir eniga om ett budskap till Ryssland har vi haft veckan med sju torsdagar.
EU och utrikespolitik är en svag is att beträda.
Vi får ett bättre grepp om situationen ifall vi ser till det som fransmännen kallar ”rapport des forces” – styrkesförhållanden.
EU har bara fläckvis någon form av rysslandspolitik och när EU inte har någon politik, är det nationerna som bestämmer.
Störst bestämmer mest.
Brutalt sett räknas väl egentligen bara vad Frankrike och Tyskland säger om Rysslands attacker på Navalnyj.
Och då får ryske utrikesminister Lavrovs offentliga förnedrande av Josep Borrell en annan ton.
Varför skulle man som värd vilja förnedra en artig men betydelselös gäst?
Varför skulle Ryssland – som brett fördöms i väst för förgiftningen av Navalnyj, fängslandet av Navalnyj och polisvåldet mot protesterande ryssar – förnedra grannen EU som erbjuder sig att infinna sig i Moskva för att hålla en vänskaplig dialog öppen?
Utrikesminister Lavrovs uppförande liknar mer desperation än skickligt propagandakrig.
Han uppför sig som någon som är frustrerad, känner sig maktlös och arg och verkar tappa kontrollen när han slår på närmaste erbjudande om boxboll.
Detta är vad Paris och Berlin noterar efter den klantiga presskonferensen.
Borrell ser fortfarande ut som en plattfot men det gör inget, han är en bifigur.
Men att den ryska ledningen känner sig så pressad…?
Intressant.
Om man ser vad Macron och Merkel har sagt så har de tydligt fördömt hela Navalnyj-historien.
Men!
De har samtidigt varit noga de senaste dagarna med att offentligt säga att relationerna med Ryssland förblir desamma.
Båda har understrukit att man fortfarande vill ha en fungerande dialog med Ryssland.
Detta ska nog inte tolkas som att Paris och Berlin är naiva, inte upprörs över skändligheter eller struntar i vad som händer.
Det ska nog läsas som att de i dagsläget föredrar att avvakta och se hur det här kommer att sluta.
Här är skälen till att agera försiktigt:
Det är uppenbart att det råder politisk instabilitet i Ryssland.
Alexander Navalny har otroligt skickligt utmanat president Putin genom att i en välbevakad rättegång kalla honom för feg och en liten man.
Han har för första gången fått korruptionsanklagelser att fästa på Putin genom att få miljoner ryssar se videon över presidentens hemliga lyxpalats
Ovanligt stora mängder av ryssar har demonstrerat mot Putin, trots att fängelsestraff hotar.
Den ryska ekonomin går riktigt illa, pandemin slår hårt och folk är trötta på att vara fattiga.
Kommer det hela explodera?
Hur länge kan instabiliteten i så fall pågå?
Kan ett ryskt kaos spilla över i oroligheter i Ukraina, Belarus, Azerbadjan…Europa?
Kanske viktigast av allt:
Vem kommer ta över efter Putin – blir det någon bättre (ur västs synpunkt) eller någon ännu värre?
Josep Borrell kommer nu återrapportera sitt besök till EUs utrikesministrar. Att Ryssland skulle slippa de kostsamma ekonomiska sanktioner som EU redan har lagt på Ryssland är förstås uteslutet (över Krim-annekteringen). Säkert kommer några EU-länder föreslå fler sådana.
Dessutom, som Borrell påpekar efter resan, har EU sedan sist skaffat sig nya sanktionsmöjligheter. Nu kan EU välja att peka ut enskilda skurkar och förbjuda dem alla kontakter i EU, t ex med banker, med grunden att mänskliga rättigheter har kränkts.
Putins stödjande grupp av oligarker, med andra ord.
Paris, Berlin och övriga EU-länder har efter Borrells resa, avsedd som en artighetsgest, fått syn på ett svagare ryskt ledarskap.
Nu ska avgöras vilket fortsatt agerande från vår sida som är tryggast för Europa.
Skrattar bäst som skrattar sist.