Marine Le Pen imiterade Macron i slutdebatten för att vinna mittenväljare.
Möjligen knuffade hon därmed hem sina trogna extremväljare till sofflocket.
Efter fem års noggranna studier av vad fransmän gillar hos en president, ställde Marine Le Pen upp för andra gången i en slutvalsduell, för tredje gången i ett presidentval.
I onsdagskvällens stora avrundning av Frankrikes presidentvalskampanj, mötte denna högernationalist den sittande liberale president Emmanuel Macron.
Båda behöll sitt lugn, båda valde en resonerande stil, båda rabblade siffror och lagstiftningsreformer. Men medan detta är klassiskt Macron (nåja, temperamentet kan flöda även här) så är det en helt ny och intränad framtoning för Le Pen.
Hon är normalt ganska gäll, besvarar besvärliga frågor med att flina snett, blir tvärsäker när hon beslås med direkta lögner och duckar sakfrågor genom att skylla på invandrare.
Bara att avstå från den sistnämnda vanan var nytt för Le Pen vilken ju byggt hela sina politiska karriär på ´ut med invandrarna.´ Hon har tydligen uppfattat vad väljarundersökningar säger, att fransmännen har släppt intresset för invandrarfrågan (nr 6 av 8 på listan av vad som betraktas angeläget).
När hon under sista kampanjveckan – mot sin vilja – konfronterades med sitt eget förslag om att förbjuda slöja på allmän plats, störde det tydligt hennes nya upplägg.
Också nytt (jämfört med 2017) är att hon släppt EU-motståndet, hennes näst största vinnarfråga under sin livslånga politikerkarriär.
Nu vill hon inte tala om att gå ur EU eller ens euron, inte ens när hennes nya, nationalistiska förslag går stick i stäv med EU-regler. Att som hon föreslår, ge jobben till ”riktiga” fransmän före andra eller att lösa klimatfrågan med att stoppa utrikeshandel, funkar förstås inte för ett EU-land.
Tredje ”nyhet” är att hon (åtminstone för tillfället) tvingats släppa sin beundran för Ryssland och Vladimir Putin. I det läget som Europa befinner sig i, hade hon inget annat val än att inleda det utrikespolitiska segmentet med att förklara sin beundran och sitt stöd för Ukraina.
Istället har hon stenhårt gått in för ”köpkraften,” frågan som får mer än hälften av de franska väljarna att intresserat sätta sig upp.
Le Pen har inte tänkt ut HUR man stärker fransmännens köpkraft, hon har inga tips om var pengarna ska tas. Hon nöjer sig med att berätta om hur folket lider.
Varje nytt tema under debattkvällen pyntades med hennes målande beskrivning över ännu en grupp av befolkningen som lider svårt.
Sammanlagt har hennes uppträdande redan vunnit henne en plats i valduellen och starka opinionssiffror inför söndagens val (42-45 procent mot Macrons 55-56 proc).
Bär det hela vägen?
Väljare är normalt inte ovilliga att ge sittande ledare en spark i rumpan vid valbåset och Emmanuel Macron har gott om kritiker i Frankrike.
Men samtidigt har han haft under en stor del av sin femåriga presidentperiod högre förtroendesiffror än tidigare franska presidenter under en stor del av sin femåriga presidentperiod.
När det gäller tävlingen om att vara statsmannalik och att kunna reformer och statistik som Le Pen alltså gett sig in på, är Macron utan tvekan mästaren.
Le Pen kunde i onsdagens debatt läsa högt från sitt papper och klarade att leverera ett antal statistikuppgifter men kunde inte följa upp när hon fick en fråga på sitt materiel.
Sådant har heller aldrig varit hennes egentliga intresse i politiken.
Macron däremot älskar att nörda ned sig, han kan därför sina saker i grunden och gör gärna timslånga, extremt detaljerade utläggningar för den som vill höra på.
Le Pens val att tävla med Macron om de avgörande mittenväljarna, har gjort hennes vanliga stödgrupp ute på extremerna besvikna.
De jämför henne gärna med Eric Zemmour (en obehaglig typ som all gammelmedia haussat skamlöst tills han fick krypa hem från första presidentrundan med bleka 7 procent) som aldrig drar sig för att peka ut icke-franskfödda som roten till allt ont.
Le Pen var betydligt öppnare med liknande åsikter förut, nu verkar hon inte vilja påminnas om det.
Inte ens ett slöjförbud vill hon riktigt stå för.
I grunden är ändå läget att majoriteten av fransmän föredrar Emmanuel Macron liksom de generellt föredrar en stabil ledning för landet. Det gäller möjligen alldeles extra i ett oroligt år som detta, med covid-pandemin knappt över och ett färskt krigsutbrott i Europa.
Fransmän, liksom de flesta andra, röstar nämligen normalt för stabilitet i val, år efter år – vad än upphetsade massmedierubriker påstår.
Ett tydligt bevis på det är att extremisterna som gärna poppar upp och får både syre, massmedia-genomslag och offentligt partistöd i de glamourösa presidentvalen, lyser med sin frånvaro i de mer vardagliga regionvalen och rentav i parlamentet.
Le Pen-familjen, pappa Jean-Marie och dottern Marine, har t ex framfört sina främlingsfientliga övertygelser i 50 år nu men inte ens med Marines senare framgångar har de lyckats ta en enda fransk region och de är en obetydlig grupp i det franska parlamentet.
Avgörande i valet blir nog därför vilka väljare som masar sig till vallokalerna.
Stannar alla (Macron-trötta) vänsterväljare hemma eller gör de en insats trots allt, för att ändå slippa Le Pen?
Får Le Pen med sig mittenväljare men tappar sina gamla trogna vapendragare?
Valresultatet får vi på söndagkväll.