Turkiet rycker fram sina positioner, nu på EU-territorium.
Ändå sitter EU än så länge med armarna i kors.
Det blir alltmer tydligt att den nya värld vi lever i styrs av geopolitik. Starkast – eller fräckast – vinner.
Och det blir allt tydligare att det är en kamp som EU har svårt att ta sig in i.
Dels för att EU i det längsta hållit fast vid tron att internationella spelregler gäller och därför inte skaffat sig muskler att stå emot den som struntar i reglerna.
Dels för att inte alla EU-länder känner någon större solidaritet med varandra utan tenderar att liera sig med utomstående aktörer när de tror att det passar deras nationella intresse bättre.
Just när det gäller Turkiets president Erdogan så har han i höst trots många konflikter, t ex fått öppet stöd av Ungerns premiärminister Victor Orban och av Bulgariens Boyko Borissov. Han har likaså vunnit stöd och uppmuntran från Tjeckiens Andrej Babis.
Och innan Erdogan använde Natos försvarsplaner för Polen och Baltikum som utpressningsvapen, så var han har varmt hälsad även i Polen.
Sorgligt nog visar det sig att ledaren för det EU-land som nu utsätts av turkisk framryckning, Greklands premiärminister Kyriakos Mitsotakis, inte har samma starka stöd från EU-kolleger.
Varken i öst eller väst.
Turkiets president Erdogan har länge utmanat EU i ord, skällt europeiska politiker för hycklare, dumskallar eller alldeles nyligen för att vara hjärndöd (det var president Macron som han uppmanade undersöka sig själv för den åkomman).
Erdogan utmanade samma europeiska politiker – och USA – när han som ledare för ett av militäralliansen Natos största länder, köpte strategisk militärutrustning från det land som anses Natos fiende och motpart, Ryssland.
Han körde över europeiska säkerhetsintressen när han (med USAs välsignelse) i oktober gick över gränsen och militärt intog kurdisk-syriskt territorium och samtidigt lät fångna ISIS-terrorister slippa lös.
Erdogan hävdar rätten till vatten utanför Cypern och skickade i maj i år oljeborrningsfartyg till ett område där Cypern förbereder olje- och gasborrning.
EU har inte kunnat göra något åt president Erdogans allt fräckare utflykter (och USA har inte velat).
Så han känner sig fri att fortsätta.
För några veckor sedan skrev Erdogan under ett avtal med Libyens vacklande pemiärminister Fayes al-Serraj om en ny vattengräns i östra Medelhavet.
Från och med nu går turkiskt vatten helt utanför den grekiska ön Kreta.
Tillsammans med al-Serraj diskuterar Erdogan nu att gemensamt leta gas i en zon av Medelhavet mellan (det han kallar…) turkiskt vatten och libyiskt vatten.
Den libyiska regeringen sitter lösare än någonsin, har aldrig haft full kontroll över sitt land och är just nu hårt ansatt även i själva huvudstaden i attacker från bl a krigsherren Khalifa Haftar.
President Erdogan lovar hyggligt att skicka turkiska trupper att försvara premiärminister Al-Serraj, mannen han slutit sitt nya avtal med.
För Grekland är situationen förstås outhärdlig. De här två grannarna har i åratal irriterat varandra i dispyter om öar i Egeiska havet, kränker varandras luftrum och vatten men framförallt är självklart den delade ön Cypern en ständigt ömmande tå.
När nu Kretas omgivande vatten också med ett pennstreck påstås ha blivit turkiskt (med fritt tillträde för turkiska krigsfartyg), protesterar självklart Greklands regering.
Och skickar hem Libyens ambassadör i protest.
Utan tvekan hånskrattar Erdogan åt svagheten i de grekiska gesterna.
Han känner sig osårbar.
Visserligen uttalade EUs utrikesministrar i oktober att de stöder Greklands rätt i oljeborrningstvisten utanför Cypern. Men president Erdogan kan gott se att EU inte har lust att göra mer åt hans tilltag än att faxa ord på papper till Ankara.
EU är låst av det flyktingavtal man ingick med Turkiet våren 2016. Det innebar att Turkiet håller kvar syriska flyktingströmmar utan att släppa dem vidare till EU. i utbyte mot att EU betalar för deras uppehälle i Turkiet.
Inga europeiska regeringar vågar riskera att president Erdogan river upp avtalet och öppnar gränserna.
Det är inte så konstigt.
Så gott som alla europeiska regeringar fruktar att förlora makten – att skänka bort trumfkort till sina egna främlingsfientliga populister – om det kom en ny flyktingvåg över Europa, en upprepning av hösten 2015.
Så president Erdogan hånar, förolämpar och flyttar militärt fram sina positioner.
Först Syrien.
Nu på EU-territorium.
Självklart tog den nyvalde grekiske premiärministern Mitsoktkis upp ämnet på EUs toppmöte på luciadagen.
Stats- och regeringscheferna la minimalt med tid på frågan på mötet, få av dem tog ens upp det på presskonferensen efteråt (utom EUs ende geopolitiskt tänkande statschef, Macron).
Men de la åtminstone in ett par rätt skarpa meningar i sina slutsatser:
”The Turkey-Libya Memorandum of Understanding on the delimitation of maritime jurisdictions in the Mediterranean Sea infringes upon the sovereign rights of third States, does not comply with the Law of the Sea and cannot produce any legal consequences for third States.
The European Council unequivocally reaffirms its solidarity with Greece and Cyprus regarding these actions by Turkey”
Inga sanktioner.
Inte ens hot om sanktioner.
EU är bakbundet, har inget sätt att komma åt Turkiet.
EU har inget att komma med i Libyen heller.
En militärinsats för att hjälpa en krigsherre rubba premiärministern som skrev under turkiska avtalet?
Inte lockande.
Grekerna får ingen hjälp men premiärminister Mitsotakis var tvungen att hålla god min efter toppmötet.
Han inser nog att det grekiska folket genomskådar hans maktlöshet och på nytt kommer rikta sin bitterhet över att bli svikna mot EU.
Hemma blir Mitsotakis förstås hårt pressad att försvara sig betydligt tuffare mot den expanderande ärkefienden.
En populär idé är att Grekland borde liera sig med den libyiske krigsherren Haftar som ser ut att ha chans att vinna det miliära slaget om Libyen.
Det är en obehaglig typ som bla finansierar sig med flykting- och människohandel men om han vinner inbördeskriget så kastas Turkiets allierade al-Sarraj ut.
Också på förslag är att Grekland borde sluta ett avtal om delad ekonomisk zon i Medelhavet med Egypten. Egyptens militärdiktator Sisi är oroad av Turkiets framryckningar och kanske vill hjälpa till att kontra.
Allt det här gör Medelhavet till en ännu mer instabil region än det var bara igår.
EU-territorium har stulits av en militärt allierad.
Maktpositioner flyttas och aktörer i Egypten och Libyen kan få för sig att reagera militärt.
Och EU har inget.
Geopolitik är inte särskilt kul från europeisk horisont.