Stats- och regeringscheferna skålade och hyllade varandra – EU skulle bli konkurrenskraftigast i världen, med hög tillväxt, full sysselsättning och den europeiska sociala modellen skyddad. Det var 24 mars 2000 och de hade uppfunnit ”Lissabonprocessen”.
Det blev ett superfiasko, och i stället har EU-medborgarna sedan dess fått uppleva historiskt stora realinkomstförsämringar och ökade sociala klyftor. Men ändå pratar statsminister Stefan Löfven om att åter ta till grundbultarna i Lissabonprocessen när planerna för EU:s sociala pelare ska tas fram på Göteborgstoppmötet i höst.
På EU:s toppmöten var elva av femton regeringschefer socialdemokrater. De hade en unik möjlighet att försöka förändra Europeiska unionen i den mer sociala riktning som de så många gånger lovat sina väljare på hemmaplan. Men i stället för att driva på för EU-lagstiftning som skulle stärka löntagarnas rättigheter mot följderna av företagens ökade utrymme att spela ut arbetare och medlemsländer mot varandra på EU:s inre marknad lanserades Lissabonprocessen som ett smart alternativ till ökad EU-överstatlighet.
EU-ledarna satte upp stora mål som att sysselsättningen skulle ökas till 70 procent inom tio år med storsatsningar på livslångt lärande, investeringarna i forskning och utveckling ökas till 3 procent av BNP för att skapa en kunskapsekonomi. Planerna skulle förverkligas med hjälp av ”den öppna koordinationsmetoden”.
Det innebar att EU-kommissionen sammanställde tabeller över hur medlemsländerna levde upp till de uppsatta målen. Den uttryckta tanken var att länder som låg illa till i tabellen skulle skämmas och skärpa sig efter diskussioner på EU-toppmötena.
Statsminister Göran Persson, som var motståndare till ökad EU-överstatlighet, tillhörde de ledande entusiasterna. På EU-toppmötet i Göteborg 2001 utökades Lissabonstrategin, som den nu kallades, med ”strategin för hållbar utveckling” (SDS).
Några år senare fick en av de regeringschefer som varit med och skålat i Lissabon 2000, Nederländernas Wim Kok, göra första utvärderingen.
Lissabonprocessen riskerar att sluta i fiasko! var hans besked. Men han föreslog ingen genomgripande förändring, enbart att några av de storvulna målen skulle slopas.
Göran Persson var fortsatt optimistisk om att målen skulle nås till 2010, och talade om en ”vändpunkt” för Lissabonprocessen.
Men när decennieskiftet kom kunde EU-kommissionen bara konstatera att målen inte nåtts. Ingen talade längre om Lissabonstrategin, EU-ledarna hade fullt upp att hantera den djupa finanskrisen och att försöka rädda euron med rader av överstatliga beslut och snabbändringar av EU:s grundlag.
I en svensk utvärdering av Lissabonprocessen beställd av LO, TCO och Saco gör professor Lars Magnusson en förödande sammanfattning:
Lissabonprocessen har inte levererat vad den utlovat när det gäller tillväxt och utveckling mot en kunskapsekonomi. Den har inte levererat full sysselsättning. Men framförallt har den som vill se ett socialt innehåll i en europeisk tillväxtpolitik all anledning att vara besviken. I flera avseenden tycks politiken gå i rakt motsatt riktning och urholka de sociala modeller som de flesta vill slå vakt om och ser som ett kännetecken för Europa.
Socialdemokraterna och vänsterpartierna har fortsatt att kräva stärkta rättigheter för löntagarna i EU och politiska åtgärder för minskade sociala klyftor. I Sverige har Socialdemokraterna i tre EU-valrörelser haft kravet på en ”social pelare” i EU-fördraget som sin främsta paroll.
EU-parlamentet har ställt sig bakom den inriktningen och tydligt sagt att den ska genomföras med ökade EU-befogenheter, dvs raka motsatsen till ”den öppna koordinationsmetoden” från Lissabonprocessen:
En stabil europeisk pelare för sociala rättigheter som inte stannar vid en deklaration av principer eller goda avsikter, utan bidrar till att stärka sociala rättigheter genom konkreta och specifika verktyg (lagstiftning, mekanismer för politikutformning och finansiella instrument)”.
Men när den svenska regeringen nu fått till stånd ett särskilt toppmöte, i Göteborg i november, om ”ett mer socialt Europa med rättvisa arbetsvillkor”, har Socialdemokraterna fått kalla fötter. När Moderaternas EU-parlamentariker Gunnar Hökmark anklagar S för att rösta för ökad EU-överstatlighet svarar EU-minister Ann Linde och EU-parlamentarikern Marita Ulvskog på DN Debatt med att kategoriskt ta avstånd från EU-parlamentets linje:
”De sociala frågorna, så som välfärdens utformning, är oftast av nationell karaktär och ska så förbli. Vi vill inte ha ny lagstiftning på EU-nivå inom den så kallade sociala pelaren.”
Och statsminister Stefan Löfven går ännu längre i en intervju med Europaportalen när kravet på en social pelare i EU-fördraget omvandlas till en önskan om att bilda en diskussionsklubb:
”Men [en social pelare] innebär inte, det vill jag vara tydlig med, att Bryssel helt plötsligt ska få fatta en massa beslut om vår arbetsmarknadspolitik. Däremot innebär en social pelare att vi tillsammans [i EU] funderar över hur människor får tillträde på arbetsmarknaden, hur arbetsvillkoren ser ut och hur de övriga sociala villkoren ser ut för människorna i medlemsländerna, sade Stefan Löfven och betonade att Sveriges riksdag kommer att bestämma hur de nya gemensamma målen ska uppnås.”
Lissabonprocessens ”öppna koordinationsmetod” blir med Stefan Löfvens formulering ”vi tillsammans i EU funderar över”, medan ansvaret för att det ska förverkligas ligger kvar i medlemsländerna.
Regeringen har full uppbackning för denna revival av Lissabonprocessen från riksdagens samtliga partier. De borgerliga partierna med stöd av Sverigedemokraterna lade in en reservation i EU-nämnden inför det senaste EU-toppmötet i Rom med huvudkravet ”Arbetsmarknadspolitiken ska helt bestämmas på nationell nivå.”
Moderatledaren Anna Kinberg Batra har gått ännu längre, och tar avstånd från all form av ökad EU-överstatlighet trots de stora problem Europa står inför och där det visat sig att EU inte har de politiska instrumenten för att möta eurokris, flyktingkris och hot mot demokratin.
”Vi har ju en förtroendekris där väljarna ser att EU inte klarar jobben och konkurrenskraft. Vi halkar efter andra regioner i världen och vi klarar inte den migrationskris som alla människor ser är internationell och måste lösas tillsammans. Innan vi har gjort det kan man inte gå vidare med att fördjupa samarbetet.”
På Svenska Dagbladets ledarsida liknas Anna Kinberg Batras syn på invandring med Ungerns Viktor Orban, när hon på en högerkonferens i Malta sagt: ”We must export stability, instead of importing instability”.
Men att Socialdemokraterna och Moderaterna nu tycks tävla i vem som vill ha minst EU, och Lissabonprocessens återkomst på Göteborgstoppmötet, får snarast ses som deras räddhågsna förberedelser för valet nästa år. De båda partierna gör allt för att försöka stoppa väljarflykten till Sverigedemokraterna.
Det blir till priset av att Sverige och de båda partiernas EU-politiker hamnar på åskådarplats när EU under Angela Merkels ledning ska skapa förutsättningar för det framtida EU27.