Ett steg närmare en europeisk migrationspakt… men den innehåller inte mycket som vi inte sett förut.
På onsdagen kunde EU-ambassadörerna i Bryssel till slut enas om del 2 i den migrationsförordning som klubbades under svenskt EU-ordförandeskap i juni.
Del 1 kan lite grovt sägas innehålla principerna för en europeisk migrationspolitik.
Den slår i princip fast att EU erkänner asylrätten och att medlemsländerna ska dela på ansvaret för de asylsökande som kommer.
Del 2, krisförordningen, går mer in i detalj på hur man ska göra för att dela ansvaret när det kommer väldigt många migranter på en gång till ett land.
Att det föll på plats nu berodde på att Tyskland släppte sina reservationer för att människors rättigheter kan ta stryk och att Italien tillät att NGOs som räddar flyktingar från drunkningsdöden inte explicit utpekas som brottslingar.
Med de två tunga delarna på plats i rådet efter åratal av oenighet, kan man börja slutförhandla med Europaparlamentet om dessa två och två andra delar (som EU-regeringarna är väldigt glada i).
Eurodac – mer fingeravtrycks-tagande och delande.
Screening – snabb bortsortering av de som inte verkar vara politiska flyktingar.
Krångligheten i reglerna, för de har efter år av förhandlande blivit tungrodda och svårtolkade, beror på att alla länder har petat i varje komma i rädsla för att inte i slutändan sitta med Svarte Petter – alltså, som mottagare av fler flyktingar än man har lust med.
Är det då något nytt i denna migrationspakt som utropats som historisk?
Nej, egentligen inte.
Vi får ett yvigt och mångordigt regelpaket med mängder av detaljer som gör ungefär vad man gör redan.
Stoppar folk vid gränsen, försöker avvisa så många det går, utreder asyl för övriga.
Så fort som möjligt.
Om något blir det väl en bryskare och hårdhäntare hantering.
At hantera migranter har verkligen inte varit någon strömlinjeformad hantering hittills – tvärtom många gånger snudd på omänsklig – och om det blir någon ändring framöver beror det nog mer på hur många flyktingar som tar sig till Europa i framtiden.
Inte så många – då blir hanteringen enklare.
Väldigt många – då har vi snart överfyllda läger med alla problem som det medför.
Just den delen rår vi européer förstås ganska lite över.
Alla försök att avtala med transit- eller avsändarländer om att stoppa migranter innan de når hit har stupat, utom i fallet med Turkiet 2016.
Sommarens succé med att få Tunisien att hålla kvar migranter från båtresor, blev kortlivad. Den stupade snöpligt denna vecka när den tunisiske diktatorn fnös att EU kan behålla sina pengar, de är en förolämpning.
Jo, en sak är ny.
Migrationspakten innebär att migration hädanefter blir en gemensam EU-fråga där nästa gång som många migranter kommer på en gång, så delar alla EU-medlemmar på ansvaret.