LO väljer som en protest att bojkotta sitt eget europeiska förbund.
Det är ett välriktat skott rakt i den egna i foten.
Dagarna före jul röstade LO-ledningen för att sluta betala sin medlemsavgift till Europafacket.
Alltså – inte att lämna organisationen men att sluta betala.
Det är ett väldigt konstigt sätt att uppföra sig.
Finns det någon organisation som tillåter att en medlem struntar i avgiften?
Det är LOs avtalssekreterare Torbjörn Johansson som ligger bakom det dåliga humöret.
Han talade redan för ett halvår sedan om att…
”…det är dags för arbetarrörelsen at börja överväga om det var ett bra beslut att gå med i EU.”
Hårda ord när man inte får som man vill.
Torbjörn Johansson ansåg faktiskt att det var dags att…
”…börja titta på andra allianser som vi kan ingå i.”
Vilka då?, för Norden är ju med i EU.
Island, kanske.
Amerikas Förenta Stater?
Bakom Johanssons arga utbrott ligger ett direktivförslag från EU-kommissionen om minimilöner.
Det skrämde som bekant slag på i stort sett alla svenska fack, arbetsgivare och riksdagspolitiker förra våren.
De flesta har hämtat sig från chocken. Att länder med kollektivavtal som Sverige undantas från krav om lagstadgade minimilöner, bidrar säkert.
De svenskar som faktiskt diskuterat frågan med andra européer har efter ett tag insett att det tydligen var en riktigt viktig fråga för andra EU-länder.
Svår att få stopp på.
Nå, varken arbetarrörelsen eller någon annan verkar ha nappat på Johanssons uppmaning att ompröva det svenska EU-medlemskapet.
Istället är många inne på att kompromissa om det ogillade förslaget.
Det blir ju också märkligt att Sverige försöker stoppa EU-regler som lägger en minstalön om 60 procent av medianlönen i varje land och ålägger alla länder att släppa in fackförbunden i lönesättningen, att stärka kollektivavtalen.
Särskilt underligt när Sverige och andra länder där kollektivavtal dominerar, är undantagna.
Inte för att det oroar svenskar som har gjort sitt bästa att först stoppa det, sedan åtminstone urholka förslaget.
I gemensam sak med bland andra Danmark och Ungern kan man kanske lyckas.
Medlemsländerna skulle i ministerrådets version t ex kunna skapa egna undantag och göra nationella bedömningar.
Plikten att rapportera hur det går med minilönerna, skulle mildras.
Plikten att driva på för kollektivavtal skulle bli en vänlig uppmaning, inte ett åtagande.
En trio tidigare svenska nejsägare – förra TCO-chefen Eva Nordmark, förre LO-chefen Karl-Petter Thorwaldsson liksom tidigare LO-mannen samt europaparlamentarikern Johan Danielsson – är nu ministrar i den svenska regering vilken strax före jul röstade ja till denna nya version i Bryssel.
Också fd nej-sägare är LO-juristen Claes-Mikael Ståhl som motarbetade direktivet energiskt innan han flyttade till Bryssel för ett jobb i Europafackets högsta ledning (en av de varmaste förespråkarna för minimilöner).
Väl på plats i Bryssel upptäckte Ståhl att man där har respekt och förståelse för svenska idéer.
Nu är han optimistisk om en kompromiss och påpekar att svenskar ibland kan låta lite… hur ska man säga det? .. självbelåtna…
Återstår att se hur de slutgiltiga reglerna blir när rådet och parlamentet kommit överens. De har börjat prata i januari. April anses vara slutstation.
Men avtalssekreterare Torbjörn Johansson kompromissar i varje fall inte.
LO-ledningen har sålunda beslutat att sluta betala sin medlemsavgift till Europafacket och inte gå på några möten.
Det är en bakvänd reaktion.
Sverige har ju sedan 25 år en gemensam arbetsmarknad med resten av EU så många viktiga beslut fattas i Bryssel.
Europafacket (Etuc) har ett mycket stort inflytande i EU vilket gör det till en rätt nyttig organisation att ingå i.
LOs svenska motpart Svenskt Näringsliv ingår självklart i Business Europe som är Europafackets motpart i EU.
Regeringen ingår i EUs ministerråd, och arbetsmarknadsministern därmed i EUs i arbetsmarknadsråd.
Men fackförbundet LO har bestämt sig för att ”lämna EU” genom att bojkotta sin egen organisation.
LO verkar tro att man kan gå tillbaka till tiden när man var den största fisken i den lilla svenska dammen och slippa vara bara en av många fiskar i den större EU-dammen.