Inte oväntat att borgerliga partiledare angrep statsministern stenhårt över EUs sociala pelare.
Svårare att förstå LOs obevekliga motstånd.
”Vad var det vi sa,” sa partiledarna och hänvisade till en upprörd debattartikel från LO och Svenskt Näringsliv, ”EU kommer förstöra vår svenska modell.”
För oppositionens partiledare blev debattartikeln en välkommen och vältajmad pinne att slänga in i brasan av kritik mot regeringen. Detta fick de en stor del av riksdagens partiledardebatt om EU att gå med.
Statsminister Löven å andra sidan, har bestämt sig om den sociala pelaren. Han försvarade den i debatten och hans s-parlamentariker stöttar honom från Bryssel.
Det är desto mer överraskande att LO hetsar upp sig så.
Idén om en europeisk minimilön hamnade i riksdagsdebattens centrum. Det finns visserligen inte ännu som konkret förslag men kommer snart. Och det välkomnas från många håll i EU.
Alltså, alla är förstås inte tänkta att ha lika lön i alla länder. Just nu cirkulerar tanken att föreslå 60 procent av varje lands medianlön – en nivå som tycks hämtad från det Europeiska fackförbundens organisation Etuc.
I exempelvis Sverige där medianlönen var 30 900 kronor i månaden år 2018, skulle då lägstalönen bli 18 000 kr i månaden.
Den svenska riksdagsdebattens upphetsning var lite oväntad för det här förslaget alla förutsättningar att bli en papperstiger.
Till att börja med står det uttryckligen i EU-fördraget att EUs arbetsmarknadspolitik inte får täcka lönefrågor (artikel 153, punkt 5).
Sålunda kan EU-kommissionen (som annars gillar idén jättemycket) inte lägga fram någon form av instrument som påbjuder EU-länderna en viss lönenivå.
Det måste bli i form av en rekommendation, kanske ett mål att sträva emot.
För det andra har 22 av EUs 28 länder redan en lag om minimilön. Två till (Italien och Cypern) håller på att införa något. Österrikes regering hotade att göra det för ett par år sedan om inte arbetsmarknadspartnerna själva inrättade en mimnilön på minst 1 500 euro. (Det gjorde de genast).
Kvar finns Sverige, Danmark och Finland utan en nationell minimilön. Och vår arbetsmarknad fungerar ganska väl ändå.
Så varför alls ta upp minimilöner i EU-sammanhang?
Ett skäl är att EU-politikerna har en gammal skuld till ”vanligt folk” som ligger kvar sedan från finanskrisen. Då fick bankerna många miljarder i räddning medan arbetstagare och pensionärer fick betala.
Symbolpolitik, ett sätt att säga att man gör något för dem.
Men ett minst lika viktigt och högst aktuellt skäl är att få upp Östeuropas löner.
Franske presidenten Emmanuel Macron förklarade i ett tal inför ILO i somras att det är östeuropéerna som far mest illa av att låga löner tillåts. Låga löner drabbar de svagaste i samhället. Men staterna drabbas också eftersom de förlorar många av sina arbetare till väst där löneläget är högre.
De flesta östeuropeiska länder lider av stor brist på arbetskraft vilket håller deras tillväxt tillbaka.
Macron är inte osjälvisk här. Han vill egentligen undanröja en källa till irritation bland franska arbetare. Han vill se färre östeuropéer konkurrera på den franska jobbmarknaden med sina låga löner.
Och då uppstår ju frågan varför svenska (och danska) fackförbund inte är med Macron?
Utstationerade arbetare från Östeuropa med dåliga arbetsvillkor är ett ständigt irritationsmoment för svenska fackförbund.
I EU-valet i våras drev LO särskilt sin paroll ”svenska löner i Sverige” som direkt riktar sig mot ovälkommen låglönekonkurrens.
Kanske fruktar LO att svenska kollektivavtal undermineras ifall EU börjar rekommendera lönenivåer?
Inför Europaparlamentet lovade EUs blivande arbetsmarknadskommissionär Nicolas Schmit minst tre gånger att inte rubba kollektivavtalsmodellen när han tar itu med förslaget om minimilön.
Fram till nu har också den nordiska kollektivavtalsmodellen skyddats i all lagstiftning som kommer från EU så det finns inga egentliga skäl att misstro hans ord.
Trots detta säger LO i debattartikeln att EU ”hotar den svenska kollektivavtalsmodellen.”
LO säger sedan på förhand nej till inte mindre än tre möjliga kompromisslösningar som skulle lösa ekvationen.
Slutligen hotar LO att ta strid om saken, ”med alla till buds stående politiska och rättsliga medel.”
Det är stora ord från LO, i direkt konfrontation med socialdemokraterna.
Debattartikeln är förstås samskriven med Svenskt Näringsliv och det är ärligt talat mycket lättare att förstå deras oro. Arbetsgivarna har väl inget direkt skäl att vilja se låglönekonkurrensen stoppas.
På samma sätt är det logiskt att hela idén om en europeisk minimilön avskys av borgerliga politiker som dels gillar konkurrens på marknadens egna villkor, dels ogillar statlig inblandning.
Hur som helst, chansen är stor att löneförslaget – även om det är icke-bindande – kommer skjutas ner av östeuropeiska regeringar.
Kan ni se Orban låta EU överlägga om lämplig lönenivå i Ungern?
Han föredrar att ha full makt över ungerska minilöner själv – då kan han spela fritt mellan sitt behov att ibland ge gåvor till väljarna och intresset i hålla lönerna nere för regeringens vänner bland oligarkerna.
Minimilön i EU är ett förslag som kommer oavsett – det tåget har gått och varför LO uppmanar statsministern stoppa det är svårt att förstå.
Förslaget har dessutom alla chanser att bli en papperstiger.
LO skulle kunna garantera det genom att delta i förhandlingarna istället för att placera sig själv i ett rätt extremt hörn.
Så varför rasa på detta sätt?