Franske presidenten Macrons kalla hand till Albanien och Nordmakedonien kan bli dödsstöten för EUs utvidgningspolitik.
Eller en nystart.
Intressant nog har han Stefan Löfvens stöd för en reform av utvidgningsprocessen.
Kanske mest överraskande i statsministerns tal när riksdagen höll sin första partiledardebatt om EU, var beskedet att ”regeringen stöder tankarna på en översyn av hela utvidgningsprocessen.”
Sverige har fram till nu varit bestämt pådrivande i alla försök till att utvidga EU med fler länder. Det har varit en av få svenska hjärtefrågor i EU.
Till och med kandidatlandet Turkiet hade regeringens stöd så sent som 2017 för att ”...upprätthålla närmandeprocessen.”
Så stor har den svenska entusiasmen för fler EU-länder varit, att det inte spelat någon roll att kandidatländerna inte fullt ut levde upp till EUs krav om att vara en rättsstat, en marknadsekonomi och respektera demokratiska samt medborgerliga rättigheter.
Bättre att ta in dem och fortsätta processen inifrån, väl?
Den logiken har för övrigt varit förhärskande för många fler EU-länder än Sverige, t ex Tyskland och Storbritannien.
Men ända sedan de sex grundarländerna (Belgien, Frankrike, Italien, Luxemburg, Nederländerna och Tyskland) första gången satte sig och diskuterade om de skulle släppa in ett land till (Storbritannien, 1961), har fransk syn på saken varit annorlunda.
1961, precis som vid senaste toppmötet, sa Frankrike nej. President Charles de Gaulle trodde inte att britterna skulle vara lojala mot det europeiska projektet. Macron kan ha haft en liknande motiv.
Besvikelsen över Macrons nej i oktober blev förstås stor på hela Balkan.
Nordmakedoniens premiärminister Zaev kände sig lurad – och att han lurat sina väljare – så dagen efter EU-toppmötet ställde han sin plats till förfogande och utlyste nyval.
EU-politiker har faktiskt lovat regionen EU-medlemskap ända sedan 2003, om de bara reformerar sina länder.
Nordmakedonien ansågs t ex redo och rekommenderades av EU-kommissionen att få öppna medlemskapsförhandlingar redan år 2009.
Och 2010.
Och 2011, 2012, 2013, 2014, liksom år 2015 och 2016 på vissa villkor. Sedan igen år 2018 och alltså nu i år, 2019.
Det sorgliga med att inget ändå händer, är naturligtvis att det drabbar reformvilliga politiker som Zaev.
Inte bara Balkan men EU-kommissionens ordförande Jean-Claude Juncker, hans kommissionär Johannes Hahn och rådets Donald Tusk rasade öppet mot den franske presidentens nej.
Den här trion har personligen gjort åtskilliga resor på Balkan och gett sitt ord på att EU nu skulle öppna dörrarna, vilket väl delvis förklarar ilskan.
Sanningen är att de varit en del av problemet. I teorin har EU en objektiv, smått automatisk process som bedömer ansökarländers meriter och som ska släppa dem vidare till nästa steg i processen när ställda villkor uppfyllts.
Men Juncker meddelade i 2014 när han började som kommissionsordförande att under hans femåriga mandat skulle ingen utvidgning av EU ske.
Med mindre han är synsk, borde han inte kunna säga något sådant. Hans kommission ska utvärdera framstegen, inte fatta några beslut.
Juncker underminerade medvetet processen för att glädja några EU-regeringar som var rädda för sina väljare därhemma – väljare som inte gillade tanken på (muslimska) Balkan-anslutningar.
Serbiens ryssvänlige, auktoritäre premiärminister Aleksander Vucic sa också ett smått skadeglatt ´vad var det jag sa´så snart nej:et från oktobertoppmötet blev känt. I en intervju i Financial Times förklarar han att nu kan alla se att det är inte sant som EU-ledare påstår, att det hänger på balkanländerna själva vilken behandling de får av EU.
Vucic har rätt.
Tankesmedjan ECRFR tar i en ny rapport Turkiet som exempel. När landet 2005 fick grönt ljus att öppna medlemskapsförhandlingar, hade nära tio år av reformarbete pågått i Turkiet.
Men från 2006 och framåt började olika EU-regeringar kasta in diverse egna krav som de sedan använde att bromsa förhandlingarna – medan de inför sin hemmapublik talade om sin oro för att ta in ett muslimskt land.
Processen har inte bara brutit samman för ansökarländer.
Den fungerar inte för EU-länderna heller.
För nu finns Victor Orban.
Alla har trott att ett land som har ”mognat” till demokrati, till fria val, respekt för rättsstaten och mänskliga rättigheter därefter kommer att förbli ett demokratiskt land.
Ungern och Victor Orban bland andra, visade att en övergång till demokrati och rättsstat behöver inte betyda särskilt mycket alls.
Femton års östeuropeiskt EU-medlemskap senare, är korruptionen fortfarande djup i flera östländer (nu även finansierad av generösa EU-bidrag), rättsstaten monteras aktivt ned i några länder och befinner sig under hot i flera andra. Medborgerliga rättigheter sätts på undantag och den fria pressen attackeras eller stängs ner.
Detta är en ny politisk verklighet som sakta och plågsamt börjar gå upp för EU-systemet.
Och ser man på Balkan med dessa glasögon, blir det oroväckande att reformvilligheten bland många balkanpolitiker länge varit så svag eller obefintlig.
Hittills har EU fått bära skulden för det, med all rätt.
Vissa balkanländer har ju som sagt tillåtits öppna förhandlingar med EU medan för andra länder händer ingenting. Så varför då skulle deras politiker då vilja satsa sina karriärer på ovälkomna reformer?
Tja.
Svaret från EUs sida måte ju bli att kandidaterna antas vilja bli demokratier och rättsstater för sin egen skull, förväntas vilja leva under sådana förhållanden, vilja omvandla sina länder till stabila, mogna demokratier.
Om kandidatländerna måste mutas att bli demokratier och rättstater, är EU-medlemskap då verkligen det rätta för dem?
Risken att få in fler Orban i EU blir annars uppenbar.
Bland Balkanbedömare och statsvetare har man debatterat den kapsejsade utvidgningsprocessen i några år nu. Här sägs öppet att processen har misslyckats med sitt mål, nämligen att få Balkanländerna att reformera på EU-sätt.
Angela Merkel gjorde ett försök 2014 med vad hon kallade ”Berlinprocessen,” där regionens länder skulle integrera sina marknader och näringsliv med varandra så länge.
Idén låter rimlig men få balkanpolitiker nappade. De såg bara en återvändsgränd. Fullt EU-medlemskap eller inget, det är vad som gäller.
EU har inte lyxen att lägga ner hela processen och strunta i det besvärliga Balkan.
Det är viktigt för hela Europa att stabiliteten bevaras här och då helst inte med hjälp av rysk militär (som övar i Serbien) eller kinesisk polis (som patrullerar Belgrads gator).
Om inte annat så är Balkan en potentiell hemvist för vapensmugglare, människosmugglare och flyktingrörelser.
Optimister hoppas fortfarande att president Macrons nej till Albanien och Nordmakedonien på toppmötet den 18 oktober bara var tillfälligt.
Att han tänker säga ja om några månader, när frågan tas upp på EUs toppmöte i mars 2020… efter de franska kommunalvalen.
Det är inte säkert.
President Macron vill nämligen ha en reform av utvidgningsprocessen. Det måste vara slut på automatiken, det måste gå att backa när ett land inte längre lever upp till kraven.
Han var inte helt ensam på toppmötet. Danska statsministern Mette Fredriksen och nederländske premiärministern Mark Rutte stödde honom med sin skepsis.
Och nu har vi alltså svenske statsministern Stefan Löfven som ställer sig bakom förslaget att EUs utvidgningsprocess måste ses över i grunden.
Det här är inte en enkel fråga att lösa men det var hög tid att ställa den.
Synd då att ingen av de övriga svenska partiledarna brydde sig om att svara på Löfvens överraskande utspel.