Statsminister Löfvens oro för att EU ska reformeras som Paris och Berlin önskar, tycks ha dämpats.
Regeringen glider istället sakta med åt deras håll.
För fjärde året i rad har regeringen presenterat sina EU-prioriteringar för året.
Dessa har inte förändrats nämnvärt sedan första året, 2015.
Vi vet nu att regeringen Löfven sätter överst på sin EU-önskelista ett mer ”socialt” Europa, som är ambitiöst i sin klimatpolitik, som bromsar flyktingströmmar och hanterar säkerheten.
Sa jag jämställt också?
I övrigt håller sig regeringen försiktigt till en önskan att EU ”slutför”, ”genomför” eller ”följer upp” ett antal EU-beslut som regeringen gillar.
Årets upplaga av svenska EU-prioriteringar har förstås städat bort vad som inte fungerade under tidigare år.
Hoppet om att få EUs läkemedelsmyndighet finns därför inte kvar.
Drömmen om TTIP-avtalet med USA är bortrensad.
Likaså idén från 2017 om ett nära samarbete med USA i försvars- och säkerhetsfrågor.
2015 års förhoppningsfulla tal om att försöka få in fler medlemsländer i EU (Turkiet, Bosnien och Makedonien nämndes) har varit försvunna under några år redan.
För år 2018 har dock ett svagt hopp återvänt under etiketten en ”EU-närmandeprocess” för Västra Balkan.
.
Storbritannien som först dök upp i prioriteringarna 2016 som en svensk ambition ”att hålla EU samman” med britterna (rentav reformera EU med britterna), får nu finna sig i att den svenska regeringen betraktar EUs sammanhållning utan britterna som prio nummer ett.
Sverige frestas alltså inte av brittiska splittringsförsök.
Macrons förslag om att starta medborgardialoger om EU poppar upp i år för första gången.
Regeringen Löfven är visserligen inte så intresserad av medborgarna direkt utan tänker sig mer att förenings-Sverige ska få ”höras” när regeringen sätter upp ”EU-sakråd.”
Macrons idé om ett nära försvarssamarbete (Pesco) är också med och får varma ord av regeringen, nu när Löfbven bytt fot och bestämt sig för att vara med.
Om euroreformer och bankunion är regeringen tills vidare tyst.
Däremot får EUs nästa sjuårsbudget ett eget, detaljerat stycke.
Regeringens mål är att hålla nere den svenska betalningen till EU men att samtidigt hålla uppe de bidrag Sverige får från EU.
I övrigt prioriterar man EU-utgifter nästan precis som Macron och Merkel:
Mer pengar till säkerhet, migration, konkurrenskraft, forskning och klimatomställning.
Bara utbildning saknas, en punkt som Macron omhuldar.
Och inte ett ord om Löfvens tidigare idéer om att ”nu är inte tid för EU-reformer.”
Det ser väl på hela taget ut som en svensk acceptans inför EUs färdriktning så som den formulerats av EU-vänner på kontinenten.