De nordiska statsministrarna är nervösa över ryska Nordstream II och försöker kicka över bollen till EU-kommissionen.
Lättare sagt än gjort.
Samma regeringar har sett till att inte ge kommissionen maktbefogenheter över energiprojekt.
Eller säkerhetspolitik.
Statliga Gazproms projekt Nordstream II i Östersjön gör många nervösa eftersom det skulle spela Putins Rysslands mycket väl i händerna säkerhetspolitiskt.
Ryssland skulle i stor utsträckning slippa beroendet av Ukraina som transitland för gas till Europa.
Ryska Gazprom skulle öka sin dominans över gasleveranser till Tyskland (står redan för 40 procent) och till Östeuropa (12 länder köper 75 procent av sin energi från ryssarna).
Gazprom skulle (antagligen) få tillgång till den gotländska hamnen Slite och fastlandets Karlshamn.
Stefan Löfven har tidigare sagt att svenska regeringen inte kan göra något åt saken, det är upp till berörda kommuner och svensk miljömyndigheter.
Finland skruvar på sig och säger något liknande,
Men med Rysslands allt aggressivare framfart i Östersjön stiger nervositeten.
På torsdagen sa de nordiska statsministrarna samfällt i Köpenhamn, att de vill att EU ska besluta om projektet.
”Jag tycker att det är viktigt för oss att säga till EU-kommissionen: ”Ni måste undersöka det här från ett EU-perspektiv, vår energiunion, energioberoende och Ukraina-situationen, Det är viktigt att betrakta detta projekt från ett europeiskt perspektiv så EU-kommissionen har en viktig uppgift”, citeras Löfven av EUObserver.
”Det finns en geopolitisk aspekt och därför behöver vi kommissionens utlåtande”, underströk den danske statsministern Lars Lökke Rasmussen.
Men då måste regeringarna nog först ge kommissionen möjlighet att gripa in.
Den energiunion som Löfven talar om, är bara under bildande men ett av de viktigaste syften är mycket riktigt just att minska Europas beroende av energi från olämpliga leverantörer.
Det säkerhetspolitiska läget gör att Ryssland självklart är en tveksam handelspartner att vara beroende av.
I skapandet av energiunionen, har EU-kommissionen försökt att få in en fot i dörren och föreslagit att få bli tilldelad rätten att granska och underkänna nya energiavtal som medlemsländer sluter med tredje land.
Bryssel har misslyckats åtskilliga gånger tidigare med att påverka medlemsländer att inte nappa på lockande ryska affärsförslag, t ex Bulgarien, Ungern, Grekland och Italien.
Men även denna gång har EU-regeringarna gjort klart att den extra kompetensen tänker man inte lämna från sig.
Energiavtal ska förbli nationell beslutanderätt.
Varken den svenska eller den danska regeringen har argumenterat för något annat i Bryssel.
Regeringarna överväger just nu enbart en plikt för alla att åtminstone informera EU-kommissionen innan de inleder förhandlingar med ett tredje land och att lyssna på en eventuell åsikt från kommissionen om saken.
(Det finns tid att ändra sig fortfarande, förhandlingar om saken pågår och väntas bli klara till årets slut.)
Parallellt med energiunionens förhandlingar, går dock planerna vidare på Nordstream II som ska dubbla den ryska gaskapaciteten till Tyskland.
Juncker-kommissionen föreslog inte ens i februari att få ett ord med i laget i det projektet utan enbart i stat-till-stat-avtalet.
Nordstream II är ett avtal mellan kommersiella bolag,. Å ena sidan är det ryska statens bolag Gazprom (51 procent eller möjligen 50 procents ägande), å andra sidan framförallt tyska bolag (Eon och Basf men också holländska Shell, österrikiska OMV och franska Engie med 10 procent var).
Så även om de planerade ryska gasledningarna i Östersjön i högsta grad påverkar vad energiunionens mål (större energi-oberoende) hamnar det alltså helt utanför de regler som ska forma energiunionen.
Detta var en besvikelse, inte minst för Östeuropa vars EU-regeringar gång på gång krävt uppbackning för att bromsa ökat ryskt tillträde till Europas energimarknad.
Sju östeuropeiska länder krävde att få frågan lyft till EU-toppmötet i december 2015 .
I mars 2016 skrev gruppen igen, denna gång till EU-kommissionen, för ett ingripande.
I maj 2016 fick de välkommet stöd från USA. Den amerikanske utrikesminister John Kerry uttryckte på besök i Stockholm sin oro över konsekvenserna av Nordstream II till statsminister Löfven.
I oktober 2016 fick de upp det igen på toppmötets dagordning men frågan drunknade i diskussioner om nya sanktioner mot Ryssland över Syrien-bombningarna.
(Den sistnämnda idén stoppade Italiens premiärminister.)
Det är en offentlig hemlighet att Tysklands regering stöder Nordstream II.
Styrelseordförande för Nordstream II är förre tyske förbundskanslern Gerhard Schröder.
Juncker-kommissionen anklagas ofta för att vara tysk-dominerad.
Enstaka kommissionärer (från Östeuropa) har varit starkt kritiska till den nya gasledningen men har inte fått något genomslag för sin kritik.
I somras visade dock för första gången även ordförande Jean-Claude Juncker en oro över de ryska ledningarna och lovade komma med ett utlåtande i ärendet.
Han skulle bara konsultera Tyskland om saken först.
Några har trott att EU-kommissionen skulle använda sin myndighet över konkurrenspolitiken för att sticka käppar i hjulet för Nordstream II.
Men förra fredagen slocknade nog det hoppet.
Då kom ett beslut från EU-kommissionen om Nordstream I och den landbaserade fortsättningen av gasledningen, Opal.
EU-kommissionens konkurrensfolk har utrett Gazproms brott mot affärsreglerna där ryssarna bland annat sålt gas till betydligt högre pris i Tjeckien (som köper 91 procent av sin gas från Ryssland) än t ex i Tyskland.
Kommissionen valde dock inte att slå hårt mot Ryssland eller Gazprom.
Man gjorde istället en deal
Den tillfälligt avställda Nordstream I öppnas igen i utbyte mot att Gazprom lovar ge alla kunder till samma pris på lika villkor samt erbjuder konkurrenter att utnyttja ledningen om de så önskar.
Kort sagt, att följa EUs regler i fortsättningen.
I Ukraina ser regeringen två omedelbara konsekvenser av EU-kommissionens uppgörelse med Gazprom.
Dels, hävdar man, förlorar Ukraina 425 miljoner dollar per år i transitavgifter när gasen nu kan ta en annan väg.
Dels skänkte EU-kommissionen bort ett påtryckningsmedel i pågående förhandlingar med Ryssland där Bryssel vill ha ett ryskt löfte att inte stoppa gasen till Ukraina i vinter vilket Moskva gjort förut.
Löfven kanske inte ska hoppas alltför mycket på att Ukraina-situationen, förmår EU-kommissionen att ta över Nordstream II-frågan.
Kommissionen saknar sålunda kompetens att bestämma över EU-länders energiköp med andra länder och bolag.
Kommissionen tycks inte heller vilja vara hårdhänt i konkurrensfrågor för att bedriva maktpolitik.
EU-kommissionen slutligen, har ingen del alls i den europeiska säkerhetspolitiken.
Sverige har inte heller lätt att hitta legala skäl att neka en andra gasledning.
Det hade kanske inte varit dumt att i det här läget ha EU att falla tillbaka på i relationerna med Ryssland.
Men EU-regeringarna har föredragit att nationellt självbestämmande ska gälla i säkerhetspolitiken liksom i energipolitiken.
Då går det inte kasta över obekväma frågor till Bryssel för att man vill slippa själv.