Lööfs väg via lagen används i EU

“Det är sovjetpolitik. Inget annat,” säger LOs avtalssekreterare Torbjörn Jansson om utspelet från Centerpartiet att lagstifta om ingångslöner för nyanlända.
“…om arbetsmarknadsparterna mot förmodan inte tar sitt ansvar…”, förtydligar centerledaren Annie Lööf.

Men det är något annat också.
Metoden (dock aldrig för löner) har använts i EU sedan 1990-talet.
Där kallas den “sociala dialogen”.

I Bryssel är LO en del av den.
Förra LO-chefen Wanja Lundby-Wedin var ordförande för den ena huvudparten i dialogen, Etuc, under fyra år.

Det går till så att om EU-kommissionen ser ett behov av överenskommelse inom något arbetsrättsligt område så föreslår man arbetsgivare och fackförbund att förhandla fram ett kollektivt avtal.
Skulle parterna inte kunna enas, kan EU-kommissionen istället lägga fram ett lagförslag.

Med det hotet ringande i bakhuvudet har det gått oväntat bra för parterna att ta fram avtal.
Just nu pågår t ex sonderingar för europeiska avtal om hur man kombinerar arbete och familjeliv, liksom om information till de anställda.
Viktig brasklapp: På EU-nivå kan det aldrig gälla för löner, dessa är nationell kompetens.

Den underliggande principen bakom sociala dialogen handlar om synen på demokrati.
Om man ser arbetsmarknadsparterna som särintressen så kan de inte ensamma få avgöra vilka beslut som fattas för våra samhällen.
Det har vi valt politiker till.

Behöver den svenska arbetsmarknaden använda löner som lockbete för att ut de nyanlända i arbete?
Eller skulle det skapa helt andra problem – en ökad ojämlikhet och press på alla löner neråt?

Svaret på dessa frågor borde få avgöra vilket beslut som tas.
Särintresset LO måste konsulteras som expert på området.
Liksom särintresset Svenskt Näringsliv.
Men en kraftmätning mellan dessa parter borde inte få avgöra vilket val Sverige träffar i slutändan.