Stefan Löfven har ända sedan valrörelsen 2014 talat om att skapa en blocköverskridande majoritet i den svenska riksdagen som sedan decennier är låst i ett höger- och vänsterblock. I Frankrike där de politiska blocken är lika hårt delade är den nye presidenten Emmanuel Macron en vecka efter valsegern på väg att lägga grunden för en mittenregering med stöd från båda blocken.
I Storbritannien efterlyser den tidigare partiledaren för Liberaldemokraterna, Paddy Ashdown, en ny politisk rörelse som Macrons En Marche! för att stoppa den ”enpartidiktatur” under Theresa May som kommer att föra landet långt högerut:
What we need now is a British “En Marche”. The only way to stop this election resulting in an elected dictatorship under a hard right, hard Brexit Tory Party, is to turn it, as Macron has done, into a clear choice powerfully advocated, between an open, liberal, internationalist Britain and one based on nationalism, division and isolation.
I många europeiska länder har partierna fragmentiserats sedan sekelskiftet, De två statsbärande höger- och S-partierna har fått minskat väljarstöd och snabbt sjunkande medlemstal. De kan inte längre avlösa varandra vid makten när de bara har 20-30 procent av platserna i parlamentet utan tvingas till uppgörelser med flera småpartier för att kunna bilda regering. Samtidigt driver den kvarvarande kärnan av partimedlemmar på för att partiet ska återgå till sina tidigare ideologiska positioner. I länder som Sverige, Frankrike, Storbritannien och Spanien är den traditionella blockuppdelningen så inpräntad att den är svår att bryta utan risk för imploderande partier.
De försvagade regeringarna har inte haft förmågan att möta de nya hoten och kriserna – finanskrisen, arbetslösheten och de ökade flyktingströmmarna. Följden blir ökad misstro mot politikerna och makteliten, vilket banar väg för nya populistpartier med enkla svar på människors oro som att kriserna är invandrarnas eller globaliseringens fel.
De flesta ledande politiker agerar vindflöjel i opinionsvindarna. I Storbritannien går Theresa May till val på att genomföra populistpartiet Ukips program om en Hård Brexit och att drastiskt skära ner invandringen. I Nederländerna lyckades Mark Rutte hänga sig kvar vid makten med utfall mot invandrare och löften om ytterligare skärpningar av migrationspolitiken. I Österrike skärper Socialdemokraterna och Kristdemokraterna i snabb takt sin flyktingpolitik för att anpassa sig för en regeringssamverkan med högerextrema FPÖ efter ett nyval i höst.
I Frankrike har den nytillträdde president Emmanuel Macron visat att en annan väg är möjlig. Han vände de båda stora partierna, Socialisterna och högerns Republikanerna, ryggen och startade rörelsen En Marche! för ett år sedan med ett positivt politiskt budskap – om att det går att lösa Frankrikes ekonomiska problem, underlätta företagandet och samtidigt minska arbetslösheten, att det går att bejaka globaliseringen och fördjupa EU-samarbetet utan att försvaga Frankrike.
Det positiva budskapet bar honom ända till Elyséepalatset där han tillträdde under pompa och ståt på söndagen. Han demonstrerade sitt stöd för Frankrikes militärmakt när han åkte i en militärjeep uppför Champs Elysée och besökte ett sjukhus för krigsskadade. Han demonstrerade en ny tid med tweets om att hans kostym inte var skräddarsydd och att hustrun Brigitte ”lånat” sin dräkt från ett modeföretag.
Men för att förverkliga sina politiska ambitioner att bryta den politiska blockpolitiken är Macrons mål att gå från noll platser i Nationalförsamlingen till att ha stöd av en majoritet efter parlamentsvalen den 11 och 18 juni.
En Marche! har omvandlats till en paraplyorganisation La République En Marche, REM, där det inte krävs att man lämnar ifrån sig den gamla partiboken för att få bli kandidat. 19 000 personer anmälde sig för att bli kandidater, och Macron har hållit löftet om att minst hälften inte är tidigare politiker och att hälften är kvinnor. 24 av de 428 kandidater som hittills presenterats är S-politiker. Dessutom kommer REM inte att ställa upp egna kandidater mot vissa S-politiker som förre premiärministern Manuel Valls.
Men Macron för samtidigt förhandlingar med olika högerpolitiker om att gå med i hans presidentallians. Den tidigare ministern i flera högerregeringar och mittenpolitikern, Francois Bayrou, har bildat en allians med Macron, och efter en kortvarig kontrovers förra veckan gjort en uppgörelse om uppdelning av kandidater.
Den tidigare premiärministern Alain Juppé har sagt att högerpartiet Republikanerna inte bör ägna sig ”systematisk obstruktion” mot presidenten om partiet inte får egen majoritet i parlamentsvalet och kan bilda regering:
Pour ma part, je ne suis pas dans l’état d’esprit d’une obstruction systématique et d’une opposition frontale » à un gouvernement de la majorité présidentielle.
Men när en radiostation på fredagskvällen uppgav att det finns en uppgörelse mellan Macron och Juppé, och högerpolitikern Edouard Philippe, som står nära Juppé, kommer att utses till premiärminister av Macron, dementerades det upprört av Alain Juppé.
Som president kan Emmanuel Macron styra över utrikes- och säkerhetspolitiken, men hans ambition är även att kunna få en stark parlamentsmajoritet för att även kunna styra över inrikespolitiken. De få gånger som Frankrike haft en så kallad cohabitation, med president och regering från olika politiska läger, har inneburit politisk handlingsförlamning. Det senaste tillfället var fem år kring sekelskiftet med högerpolitikern Jacques Chirac som president med en Socialistregering.
Macron har redan tillsatt ett politiskt erfaret presidentkabinett, med rådgivare som han tidigare arbetat med som ekonominister.
I opinionsmätningarna inför parlamentsvalet leder Macrons rörelse, men med majoritetsval i de drygt 500 valkretsarna kan det bli svårt för nya okända kandidater mot erfarna politiker. De kommer att bli beroende av den nyvalde presidentens valvind för att kunna segra.
Ett led i den valrörelsen blir Emmanuel Macrons besök i Berlin redan på måndagen. Förbundskansler Angela Merkel vill säkerligen dra nytta av den fräscha strålglans som finns runt ”Le Kid” Macron inför höstens förbundsdagsval, och Macron kan få framstå som jämbördig sida vid sida med västvärldens stora demokratiska ledare i dag.
Om Emmanuel Macron lyckas bryta upp de historiska politiska blocken i Nationalförsamlingen och skapa en majoritet för att kunna genomföra de reformer han utlovat kommer han att bli ett studieobjekt för politiska forskare och partistrateger många år framöver.