Om Emmanuel Macron kan man säga mycket men med sitt Sorbonne II-tal ställer han sig igen mitt i byn.
Han ger oss berättelsen om Europa. Älska eller hata den men samtalet startar här.
Som nybliven fransk president hösten 2017, levererade Emmanuel Macron ett nära två timmar långt tal om Europas nära framtid.
Det möttes av irritation på många håll, inte minst i Sverige. ”Tiden är inte nu…”, sa en provocerad statsminister Löfven som tyckte sig höra franska, orealistiska drömmerier och gav ett första eget Europa-tal om att vi borde istället hålla oss till det som gick bra, den inre marknaden.
Nederländernas premiärminister Mark Rutte reagerade som Löfven, dock med en välvilligare inledning (”jag håller med om analysen men…”) och landade också på att om vi bara i Europa gjorde lite mer inre marknad så.
Tysklands förbundskansler Angela Merkel sa inte ett ord.
Men Macrons vision av Europa den gången – mer europeisk integration, mer europeisk finansiering, en övergång till grön ekonomi, ett stärkt europeiskt försvar med den bärande principen om ”strategisk autonomi” skulle snart bli den självklara EU-politiken.
”Mer strategisk autonomi” säger t ex EU-toppmötet i april 2024 om EUs ekonomiska dagordning utan att någon längre protesterar, inte ens statsminister Ulf Kristersson.
Läser man Sorbonne-talet från 2017 nu, kan man tro att den franske presidenten satte dagordningen för EU för flera år framåt.
Eller så kan man välja läsningen att Macron helt enkelt var tidigast ute, och tydligast – med att peka ut risker och faror och att peka på EU som den närmast liggande lösningen.
När Emmanuel Macron nu sju år senare levererar sitt Sorbonne II-tal om Europa så avfärdas han ännu mer kategoriskt: Macron är svag inrikespolitiskt, han är på väg ut och vill bara skaffa sig ett gott eftermäle, han visar sin arrogans när han tar ton, han vill bara gynna fransk industri med den gamla vanliga protektionismen…
Må så vara men Emmanuel Macron levererar ändå år 2024 vad han levererade år 2017, berättelsen om Europa idag.
Den är mörk.
Europa är trängt från alla håll. Trängt av Rysslands aggression som hotar hela Europa och mest av allt vårt sätta leva, i demokrati och en rättsstat.
Trängt av USA och Kina som inte följer spelreglerna för handel längre utan stänger ute europeiska företag från sina marknader medan de gödslar med statsstöd så att deras företag kan slå européerna också på den europeiska marknaden.
Trängt av de hårda klimatförändringarna. Av migration, terrorism och kriminalitet.
Trängt av oberäkneliga, våldsamma regimer (här nämns Iran).
Trängda av nationalister som med falska argument hotar vår liberala demokrati genom att locka med (den falska) idén att en stark ledare vore bättre, mer effektivt.
Den delen av berättelsen känner vi alla igen från nyhetssändningarna.
Macron förstärker känslan av hot med att slå fast att Europa inte är odödligt, Europa kan falla isär, kan köras över.
”Ja, vi har nått punkten när det kan tippa över.”
Men strax ger han oss alternativ:
”Europa kan dö och sker detta, beror det på de val som vi träffar. Men det är val som vi måste göra nu.”
Så var scenen satt för att tala om den möjliga räddningen. Det är tal om stora omställningar. Om att bygga upp ett europeiskt försvar, en europeisk industri och teknologiskt spetskunnande, om att försvara europeiska värderingar.
”Tiden när vi är beroende av Ryssland för energi, av USA för vårt försvar och av Kina för varuleveranser är över.”
Sedan kommer planerna och detaljerna. Den som avfärdar Emmanuel Macron som en opraktisk drömmare misstar sig grovt.
För att Europa ska förbli en välmående och säker region måste vi satsa på strategisk industri, på start-ups, forskning och utbildning. Våra konkurrenter är generösa med offentliga stöd (USA och Kina) då måste vi också vara det.
Han håller fast vid klimatpakten, den utgör ett tillfälle att åter-industrialisera och att rädda kvar avancerad industri i Europa.
Alla satsningar kommer dock att kosta stora pengar (mellan extra 650 -1 000 mdr euro per år är en uträkning som cirkulerar), var ska de tas?
Att ge nationella statsstöd blir inte hållbart, anser Macron, inte heller att beskatta invånarna. Han nämner europeiska lån som en möjlighet (”men jag vill inte gå diskussionerna i förväg här)”.
Att dra in pengar föreslås göras på olika EU-avgifter genom bl a CO2-skatt på import (redan på gång), en skatt på finansiella transaktioner, ta ut mer av utsläppshandeln, beskatta multinationella företags vinster…
En ambition är att försöka få behålla de 300 miljarder euro av europeiskt sparkapital som varje år flyter över Atlanten för att investeras i USA (pensionfonder, se upp).
Risktagande måste uppmuntras – och ”varför ska europeiska banker begränsa sig via de internationella Basel-reglerna när amerikanska inte gör det?”
I sammanhanget hyllar han Lettas förslag (mer här om dessa) om att ändra konkurrensreglerna för tre specifika sektorer: Energi, finans och telekom.
Dessa tre sektorer delar egenskapen att samhället behöver en struktur, nätverk som fungerar för att leverera dessa nyttigheter. Marknaden har förmågan att leverera tjänster men strukturen/nätverken kan man inte lita på att marknaden löser på ett bra sätt – där ska samhället in.
EU måste dra upp tydliga gränser, hävdar vidare den franske presidenten.
”EU-instrument” ska användas för att utestänga icke-EU-företag från europeisk offentlig upphandling eller marknad, om de inte håller sig till spelreglerna om rättvis konkurrens.
En ”europeisk preferens” ska tillämpas för strategiska sektorer, en gräddfil alltså, för europeisk tillverkning.
Handelsavtalen ska kräva ”reciprocitet,” alltså att när EU öppnar för konkurrens, ska motparten öppna sin marknad för europeiska företag.
Men det är ett skarpt nej till det vanliga greppet i handelsavtal där EU öppnar sin jordbruks- och livsmedelsmarknad mot att andra öppnar sin industrimarknad.
I fortsättningen ska importerade jordbruksvaror och livsmedel avkrävas samma höga standard som EU kräver av sina egna bönder – rättvis konkurrens eller inga avtal.
I sammanhanget hyllar han CETA, EUs avtal med Kanada, som innehåller just sådana klausuler för mejeri (stora vinster för franska jordbrukare) men inget på kött (Kanada ville inte öppna sin marknad så…) och han hyllar det senaste avtalet med Nya Zeeland med ömsesidiga klausuler om klimatinsatser.
Här förklaras jordbruks- och livsmedel för strategisk sektor.
”Tänk er om vi förklarade för våra medborgare… att vi har gjort allt (skyddat alla strategiska sektorer) men vi tyckte att livsmedel kan få cirkulera fritt!”
Också apropå gräns men nu migration, tror Macron på den nya EU-pakten som enligt honom ger chans att sålla tufft och hårt vid gränsen, att skicka hem fort och snabbt alla som inte är välkomna. I förbifarten sågar han alla förslag om att vägra pröva asyl för de som tar sig till Europa (”en cynisk geopolitik som förråder alla våra europeiska värderingar”).
Gränser är avgörande, säger Macron, för att ”tänka om Europas geografi” för enligt honom ser sig Europa numera som en enhet samlad mot den ryska aggressionen.
Ukraina, Moldavien och Balkanländerna är därför naturliga kandidater – om de respekterar EUs krav på värderingar.
På oss EU-länder vilar, enligt Macron, uppgiften att förtydliga, förenkla och fördjupa EU för att samarbetet ska kunna växa sig större.
Det är värt att notera att presidenten som en självklarhet inlemmar Öst- och centraleuropa i sin berättelse.
Det är inte alltid fallet när EU pratar, där öst- och centraleuropéer istället ofta ses som småsyskon till västeuropéerna trots att året 2024 innebär 20-årsjubileum för dessa EU-medlemskap.
Det långa talet utmynnar självklart – eftersom detta är en fransk politiker – i frågor om kultur och identitet.
Macron hävdar att det finns en europeisk identitet, humanismen är dess namn och det är denna som ska skyddas med alla medel nämnda.
”Vi är inte som alla andra.”
Så vad är den europeiska identiteten som Macron illustrerar med Camus-citatet: ”ett äventyr i vinden av tänkande”?
Det är ”en idé om människan som fri, rationell och upplyst,” anser presidenten som menar att ”från Paris till Warsawa, från Lissabon till Odessa, har européer en unik relation till frihet och rättvisa.”
Efter att ha mångordigt gått in på behovet av utbildning och riskerna med att det kulturella kapital som vi ger våra barn idag är anglo-saxiskt och kinesiskt (Instagram och Tiktok) så landar alltså Macrons berättelse om ett hotat Europa som behöver försvara sig, i en gemensam identitet, en positiv identitet.
Macrons Sorbonne II-tal kan avfärdas på många grunder. Är hans förslag inte misstänkt skruvade för att gynna Frankrike? Är han inte en uppblåst nolla som försöker rädda sin dramatiskt dalande politiska karriär? Ger han alldeles tokiga recept på hur Europa ska klara sig i en konkurrensutsatt värld?
Det skulle ändå inte göra hans tal mindre viktigt.
Av politiska och ekonomiska skäl – och för att hans 2017-tal landade så väldigt rätt – kommer alla hans idéer i talet närstuderas i alla europeiska huvudstäder, i Washington och Beijing.
Men de intellektuella kommer också att studera Sorbonne II-talet.
I en tid av stora och skrämmande förändringar är Emmanuel Macron fortfarande den ende europeiske politiker som ger oss en samlad, begriplig berättelse om Europa som inte bara skrämmer utan trots allt innehåller hopp.