Det är inte lätt att styra ett land i tider av stora omvälvningar.
Det vet Theresa May som försöker återföra Storbritannien till en tid som länge sedan svunnit.
Det vet Emmanuel Macron som försöker föra sitt land in i framtiden i expressfart.
Andra europeiska politiker blundar och hoppas att världen ska försvinna.
På var sida Kanalen ser ett mäktigt land ut att falla sönder just nu.
Skillnaden ligger i hur de bägge högst ansvariga – brittiska premiärministern Theresa May och franske presidenten Emmanuel Macron – angriper sitt dilemma.
Likheten är att i bägge fallen har problem staplats på hög för att inga politiker vill erkänna för deras väljarkårer att världen förändras i grunden.
Först då,
Storbritannien.
Landet har inte varit en världsmakt sedan andra världskriget när USA iskallt
plockade av britterna allt de ägde, inklusive förfogandet över de flesta av
deras koloniala utposter för att installera amerikanska baser där istället – i
utbyte mot att USA gick in i kriget.
Den för britterna så förnedrande Suez-krisen 1956 bekräftade det nya
maktförhållandet för den som ville se.
Sedan dess har Storbritannien i världspolitiken dansat efter amerikansk pipa.
Britterna gavs en andra chans, en ny (men förstås mindre) maktbas genom medlemskapet
i EU där Storbritannien varit en tung och extremt inflytelserik medlem. Det
gjorde landet till en högintressant spelare för omvärlden – även för USA – som
ingång till världens största och rikaste konsumentmarknad, rätt ställe att gå till
för att kunna påverka EU inifrån.
Dessutom gav tillgången till EU-marknaden Storbritannien ett efterlängtat ekonomiskt
uppsving.
I Storbritannien tilllät sig många att låta de goda tiderna stiga dem åt
huvudet. De övertygade sig själva att framgångarna baserade sig på britternas
unika skicklighet och diplomatiska tyngd.
De odlade myten att de i stort sett ensamma vann andra världskriget – och
därefter även freden, hand i hand med sin nära partner USA.
Det är en trevlig myt att odla och brittiska politiker av alla färger har
därför ägnat sig åt det.
Väljarna har aldrig fått höra något annat än denna framgångssaga.
Premiärminister Theresa May har valt att underhålla myten. Hon och hennes
ministrar lovar sina väljare att de kan kasta av sig oket EU och ”återta” den
roll som landet egentligen förtjänar – som en global världsmakt där världen kommer
att köa för att få erbjuda Storbritannien sina rikedomar.
För många britter blev det ett smärtsamt uppvaknande efter folkomröstningen
sommaren 2016 att upptäcka att kolonierna har gått vidare utan dem, att Japan
och Kina som nyss bugade och smilade nu är smått hotfulla, att USA släppt
britterna som en het potatis och kräver ekonomiska fördelar för att återuppliva
”vänskapen.”
Storbritannien ensamt är inte ett viktigt land.
Theresa May vill inte ta på sig att vara den som berättar den tråkiga sanningen
för väljarna, att myten aldrig var sann.
Hon väljer att inte agera i verkligheten utan låtsas istället, hon ”förhandlar”
med omvärlden för att den ska ge Storbritannien sín storhet tillbaka.
Det går förstås inte.
Istället blir resultatet är ett djupt delat land med en avskydd regering, en
misstrodd opposition, där våld och aggressioner ärvardagsmat, anrika demokratiska
institutioner angrips inifrån och det finns en realistisk risk att
Storbritannien faller sönder i bitar och blir till det lilla England.
Frankrike då, på andra sidan Kanalen.
Genom att de etablerade partierna råkade skjuta sig i fötterna alla på samma
gång, lyckades den unge Emmanuel Macron vinna presidentmakten i maj 2017 och
franska parlamentsvalet därefter.
Han var något så ovanligt som en politiker med en plan. Han var unik så till
vida att han ärligt berättade för väljarna om planen i förväg.
Fransk ekonomi skulle moderniseras för att bli en vinnare. Allt gammalt som
blivit liggande skulle rensas ut:
Skattesystemet, arbetsmarknadens konfliktregler, arbetsgivaravgifterna och A-kassan,
jordbrukspolitiken, miljöpolitiken, trafiken, fastighetsskatten, tjänstemannakårens
privlegier, parlamentets otidsenlighet,regionsystemet, sociala
bostadspolitiken, förlustbolaget SNCF…
Satsningar skulle styras mot framtiden: AI, digitalisering, modern
finansmarknad och klimatet.
Fransmännen älskar ”La Gloire” och sitt land lika mycket som någon britt men de
har för länge sedan slutat tro att de utgör en världsmakt. Två förnedrande
världskrig, en Suezkris och Vietnam därtill, har fått dem att nyktra till.
Fransmännen tror heller inte som engelsmännen fortfarande gör, att de någonsin var
en ”god” kolonialmakt.
De har inga illusioner om att infödingarna skulle längta efter att fransmännen återtar
tyglarna.
Frankrike – länge mer av ett jordbruksland än industriland – har tagit längre
tid på sig att hämta ett ekonomiskt uppsving ur EU och betraktar inte detta som
ett bevis på fransk storslagenhet. Tvärtom jämför man sig ständigt med Tyskland
som väcker beundran för att de har lyckats så mycket bättre.
Så när Emmanuel Macron valde att måla upp de tuffa krav som en ny verklighet ställer på Frankrike, behövde han inte arbeta lika hårt för att spräcka en nationell myt.
Medan britterna slickade i sig allt Nigel Farage sa om Storbritannien, misstrodde de skeptiska fransmännen Marine Le Pen när hon försökte lansera samma berättelse om Frankrike.
I Macrons plan ingick EU vilket – på grund av beundran för Tyskland – låter logiskt i franska öron. Frankrike kan bli stort (glorieux!) men är för litet för att göra det själv, för detta krävs hela Europa.
Macron ville vända upp och ner på det franska samhället och lovade i utbyte leverera ”ett Europa som skyddar.”
Till skillnad från Theresa May arbetade Macron i verkligheten. Han visste att på det europeiska planet vinner han bara om Frankrike gör armkrok med Tyskland. Och han hade gott hopp om att få tyska regeringen med. Som president Hollandes ekonomiske rådgivare hade han lärt känna och diskuterat i detalj med alla i Berlin om nödvändiga euroreformer och EU-reformer.
Som purfärsk president återvände han till Angela Merkel och fick hennes löfte: Om Macron verkligen reformerar fransk ekonomi – inte bara pratar – så skulle hon och Tyskland gå med på de reformer som Macron (och hennes egna rådgivare) ansåg var avgörande för att få ett starkt EU som kunde möta såväl USA och Ryssland som Kina på den globala spelplanen.
Macron – som vi vet – utförde allt han lovat.
Reformerna haglade över Frankrike.
Hans egna partivänner klagade över att de inte hann dra efter andan i lagstiftningsarbetet.
Oppositionen surade men var för upptagen med interna gräl för att orka sätta sig emot.
Några fackförbund demonstrerade men utan folkets uppbackning. SNCF-anställda strejkade i tre långa månader men vann aldrig fransmännens sympati.
Macron mötte sitt första verkliga motstånd i Europa.
Östeuropéerna satte ner foten och vägrade detta solidariska EU som han begärde, att konkurrensen från låglönearbetare skulle stävjas (viktigt krav från franska fack), att migranterna skulle delas mellan länderna.
Nordeuropa vägrade euroreformer där gemensamma åtgärder, krav på banker och kriskassor skulle utgöra ett enhetligt svar på nästa finanskris. Nederländernas premiärminister Mark Rutte tog på sig att organisera ett motstånd i ”Hansa-alliansen” – som han var tvungen att fylla ut med icke-euroländer som Sverige och Danmark för att den inte skulle bli väldigt tunn.
Nordeuropa bromsade också allt vad de kunde uppbyggandet av ett europeiskt försvarssamarbete och jobbade på att USA måste släppas in.
Och vännen Tyskland i allt detta?
Angela Merkel lät sina ministrar bromsa och hålla tillbaka, hänvisade till valkampanj, till regeringsbildande, till regeringens instabilitet.
Macron hade uppfattat läget rätt – utan tyskt stöd inga EU-reformer.
De reformer som trots allt gick igenom EU var urvattnade, bleka kopior av ambitionerna.
Macrons löfte till de franska väljarna om ett Europa som skyddar, i utbyte för ett reformerat Frankrike, sprack.
Den inledande tystnaden från fransmännen inför stormen av samhällsreformer har nu brutits med ett vrål. De gula västarna som först samlades i missnöje över höjd dieselskatt, blev snart överväldigande många och de är missnöjda med ALLT.
Opposition, fackförbund och skolelever låter sig hänfört segla med.
I starten stödde 80 procent av fransmännen protesterna. Sedan har det visat sig att extremhögern lett många av upploppen och låtit sin retorik och sina krav blomma ut. Stödet har krympt betänkligt men rörelsen är fortsatt viktig.
Frankrike kan bli som Storbritannien, ett delat land, men är redan ett djupt förvirrat land.
Så har vi regeringarna i övriga EU.
Intressant nog håller etablerade politiker i de flesta väst-, syd- och nordeuropeiska länder med Macron i hans beskrivning av vilka utmaningar Europa står inför idag:
En geopolitisk jordbävning där stormakter slåss om global dominans på samma gång som en teknologisk och ekologisk revolution som kommer förändra våra samhällen i grunden.
De håller rentav med honom om hans lösning: Ett samlat Europa.
Övriga EU-regeringar inte bara ger Macron rätt, de skriver under detta vid EU-toppmöte efter EU-toppmöte, läs bara deras slutsatser.
Sedan bromsar de och vattnar ur alla förslag på reformer.
Gärna mer Europa, bara det kommer med full nationell kontroll för deras egen del.
En tulipanaros.
På hemmaplan har nämligen samma politiker valt Theresa Mays linje. De berättar inte för väljarna om läget.
De satsar lite – på AI, på digitalisering, på klimatet och att bromsa Kina.
Men inte så mycket att någon väljare upptäcker det därhemma.
Istället för berättelsen om en okänd framtid, föredrar de sagan om att just deras land är unikt framgångsrikt och har blivit det helt av egna krafter.
De framhåller ogenerat i inrikespolitiska debatter att de säkert skulle vara ÄNNU framgångsrikare om inte EU-oket var så tungt över deras axlar.
Sedan lägger de till att EU är bra.
Och nödvändigt.
Kanske kastar dessa politiker sedan ett öga på kaoset på bägge sidor Kanalen och gratulerar sig själva till att stå stadigt.
Med en fot på var sida.