President Macron bröt före jul sitt heligaste vallöfte och nu är det inte många fransmän som lyssnar längre när han i sitt nyårstal lovar dem Att Ta Nya Tag – för femtielfte gången.
Att franske presidenten Emmanuel Macron möts av tuff kritik från både höger och vänster eller att hans opinionssiffror dalar, är i sig inget märkligt. Det är regel för alla franska presidenter.
Men det Emmanuel Macron gjorde i december 2023 var ett löftesbrott av det grövre slaget.
Han bröt barriären mot extremhögern.
Alla andra vallöften bleknar mot detta enda, som hans väljare förväntade sig av honom – att inte släppa fram extremhögern till makten.
Eller som han själv uttryckte det efter valsegern:
”Till er som röstat på mig, inte för mina idéer men för att hålla emot extremhögern (faire barrière), era röster är mitt åtagande.”
Men när en ny invandringslag skulle tas i parlamentet, tilläts Marine Le Pens parti Rassemblement National fylla den med sin politik vilket bl a många andra kritiserade inslag innebar att skapa en ”fransk” fördel så att bidrag, vård, rätt till hjälp vid hemlöshet osv, kan nekas även legala asylsökande.
Flera ministrar i hans regering hotade avgå (bara en genomförde sitt hot) och 59 av Macrons egna parlamentariker röstade emot lagen. Den kunde ändå gå igenom tack vare Le Pen och republikanerna som belåtet utropar sig som ideologiska vinnare.
Emmanuel Macron har därmed sällat sig till de många borgerliga politiker som på senare år släppt fram extremhögern.
Detta gör han, väl medveten om att den skärpta migrationslag antagligen bryter mot fransk grundlag. Mellan 20 och 30 bestämmelser i lagen anses kräva granskning i konstitutionsdomstolen och premiärminister Elisabeth Borne medgav i radio att det är troligt att lagen fälls.
Så sent som i oktober fälldes regeringens försök att förbjuda demonstrationer till stöd för palestinierna i Conseil d´Etat – ett mycket kontroversiellt tilltag i ett land där gatuprotester är en av väljarnas vanligaste uttrycksformer.
Emmanuel Macron kom in 2017 buren på ovanligt höga förväntningar om förändring. En ung president, inte förknippad med de gamla partiernas principlöshet och makthunger, vilka han för övrigt i stort sett sopade bort från den politiska arenan.
Macron valde samtalet som arbetsmetod men i det mycket debattglada Frankrike har han haft svårt att hitta villiga samtalspartners. Stora, offentliga arrangemang för att prata politik direkt med grupper av väljare väckte mångas hopp men uppföljningen motsvarade inte förväntningarna. Därefter har Macrons presidenttid kantats av stormiga gatuprotester.
Han bjöd tidigt in fack och arbetsgivare att resonera om arbetsmarknadsreformer men få fackförbund brydde sig om att komma.
Reformen togs därefter igenom parlamentet utan deras stöd.
Sånt kunde fungera under Macrons första mandat när han hade majoritet i parlamentet. Efter valet i juni 2022 har han inte det längre.
Förhoppningen att hans liberala mittenparti skulle kunna utnyttja hoppande majoritet med hjälp av republikanerna till höger eller socialisterna till vänster, krossades snabbt av o-samarbetsvilliga politiska konkurrenter.
Macrons regering(ar) har då tagit till tuffare tag, nämligen att tvinga igenom lagar utan parlamentets medgivande. Det kan man göra genom den famösa artikel 49, punkt 3.
Vid senaste räkningen var macronisterna uppe i 23 användanden av artikel 49, vilket sticker ut mot tidigare presidenter som i stort sett alla någon gång tagit till artikel 49 men i ett betydligt blygsammare genomsnittligt sex gånger.
Skam den som ger sig. I augusti gjorde president Macron ett nytt försök med samtalet som arbetsmetod. Han bjöd in alla oppositionspartier för att enas om några stora linjer i politiken, en slags nationell samling.
Partiledarna kom till första mötet i augusti men utan att skänka bort sitt stöd till något konkret. Det andra mötet (i november) bojkottades av extremhöger samt republikaner och gav därför ännu mindre.
Trots många motgångar ser Macron så här långt ut att kunna få ett positivt betyg för två områden. Dels för fransk ekonomi som har lyft, gett stigande köpkraft och sjunkande arbetslöshet medan investeringsklimatet blomstrat så att både finansmarknads- och tech-bolag har sökt sig till Paris.
Dels för Europa-politiken där han levererat med råge. Hans idéer från 2017 om att sträva efter europeisk autonomi i försvaret, i tillgång till vital industri och råvaror, livsmedelsförsörjning, mm, har blivit etablerad EU-politik.
Lustigt nog har president Macron inte därefter följt upp sina stora framgångar med nya idéer utan har på senare år mer blivit en observatör än en tung spelare på EUs toppmöten.
I rent franska utrikesrelationer har han däremot gått på pumpen. Hans afrikanska uppdrag (Mali, bl a) och hans utsträckta handen-politik gentemot Ryssland slog rejält fel. I haven utanför Kina kämpar hans flotta på men här (liksom i Röda Havet) vill USA helst inte se fransmännen alls. I Mellanöstern lovade han ett krisande Libanon en räddning som han inte kunde leverera.
Han trampade framförallt rejält snett i Israels krig mot Hamas genom att välja solidaritet med det högerextrema Israel och bara i efterhand, smått mumlande, påminna sig om palestiniernas oerhörda lidande.
Där bröt han i ett svep med sina egna väljare, skadade Frankrikes normalt goda relationer med arabvärlden samtidigt som han stötte ifrån sig den sk ”Global South” (icke-västvärlden).
Emmanuel Macron tycks helt enkelt ständigt grovt felbedöma människor.
Han trodde sig tala meningsfullt med Vladimir Putin och blev rejält lurad. Han lät sig svepas med av Benjamin Netanyahu och tillät att pro-palestinska demonstrationer i Frankrike skulle göras illegala till fransmännens chock.
Han misstog under flera år tyska förbundskansler Angela Merkels till intet-förpliktande hummanden för instämmanden. Han trodde Ursula von der Leyen skulle bli hans bundsförvant i Bryssel som tack för att han skaffade henne jobbet som kommissionsordförande men hon glömde honom inom en vecka för sina tyska rötter.
Privat har president Macron med samma dåliga omdöme försvarat sin livvakt trots att han hade filmats misshandla demonstranter i jobbet, försvarat tydliga övergrepp från polisen, försvarat två ministrar som högst trovärdigt hade anklagats för sexuella övergrepp och – på senare tid – oombedd gått ut i hetsigt försvar för skådespelaren Gérard Dépardieu. Minst 16 kvinnor vittnar om Dépardieus övergrepp men presidenten valde att kalla honom en stolthet för Frankrike.
Dépardieus uppförande på senare år tycks ha gått presidenten förbi. Skådespelaren har sedan länge varit omtalad som en alkoholiserad översittare. Han flyttade till Belgien för att slippa betala skatt till Frankrike. Han gjorde sig till personlig vän med Putin och tog ryskt medborgarskap varför han nu som ”rysk” inte vill kritisera kriget mot Ukraina.
Nåja, Macron är som sagt inte den enda franske president som väckt sina väljares avsky. Det franska systemet med en president som har rätten att lägga sig i allt, som förväntas lösa allt och där kandidater gärna lovar precis allt för att bli valda, kan vara medskyldigt till att relationen sällan överlever särskilt länge.
Men andra presidenter hade åtminstone starka politiska partier i ryggen och i parlamentet att luta sig mot för stöd.
Macrons ”parti” snoddes ihop av frivilliga i stor hast först efter att hans presidentkampanj upptäckte att han mot förmodan faktiskt hade en chans att bli vald. De är en samling individer, inte ett solitt politiskt parti, och deras framgångar i det parlamentariska spelet blir därefter.
Efter en het höst där hans anseende bara sjunkit i opinionen, har president Macron de senaste veckorna utlovat en nystart med sitt folk.
Ännu en.
För det där med att ”sätta ny kurs,” ”ta nya tag” eller vända blad, är något som Macron lovat efter i stort sett alla sina förlorade bataljer. Därför möttes han mest av trötta suckar när ett nyårstal utlovades för att avslöja spännande detaljer i denna femtielfte nystart.
Vad bjöd president på? Pressen noterar ointresserat att Macron talat om beslutsamhet och lovat handling.
Igen.
Kanske hoppas Emmanuel Macron på en chans att återvinna väljarnas kärlek i juni månads Europavalet. I sitt nyårstal tryckte han på hur detta blir ett ”ödesval” där folket ”har att välja mellan ett fritt Europa eller (högerextremt) kaos.”
Gäsp.
President Macron är vald fram till 2027 men det känns redan som om hans presidentperiod sjunger på sista versen, sammanfattar en av Le Mondes politiska kommentatorer.