Frankrike har ända sedan De Gaulles presidentstyre på 1950- och 60-talet betraktat EU och Bryssel som sin förlängda arm för att befästa landets glans som stormakt. Den linjen har följts av hans efterträdare, ända tills nu.
Emmanuel Macron står för en helt ny syn på Frankrikes koloniala förflutna och på EU där han vill att samarbetet ska fördjupas med ökat överstatligt beslutfattande. Men för att kunna genomföra denna omvandling krävs att han får en majoritet bakom sig efter parlamentsvalet den 11 och 18 juni.
President Macron presenterade sin första regering på onsdagen tillsammans med premiärminister Edouard Philippe. Det var som utlovat en blandning av politiker från höger och vänster och några ministernamn utanför politiken.
Macrons framfart har fått båda de två tidigare statsbärande partierna att splittras. Det som finns kvar av Socialistpartiet ser ut att gå emot en valkatastrof. Och ledande personer från de mer moderata delarna av högerpartiet Republikanerna är beredda att stödja president Macrons lista efter att han utsett Philippe till premiärminister och gett ministerposter.
Men Republikanernas ledning ställer upp emot Macrons lista – La République En Marche, REM – med målet att se till att han inte får majoritet i Nationalförsamlingen. Mot Macrons kandidater står också vänstern under ledning av Jean-Luc Melenchon och högerextrema kandidater från bl a Front National.
President Macron kan tvingas till uppgörelser med Republikanerna om han inte kan få ihop en majoritet i Nationalförsamlingen. Det kan fungera inom inrikespolitiken för att genomföra det reformprogram som Macron gått till val på. Men Republikanerna kan ställa villkor på att även få inflytande över EU-politiken och därmed förhindra den omvälvning som den nye presidenten utlovat i valrörelsen.
Det gaullistiska partiet Republikanerna står för De Gaulles syn på EU som i första hand ett samarbete mellan suveräna stater med mycket svaga institutioner. Frankrike har bland annat förordat att medlemsländernas EU-ministrar ska vara stationerade i Bryssel och kunna styra arbetet. Även om man inte fått igenom sin linje har den gaullistiska synen lett till begränsat inflytande för EU-kommissionen över eurosamarbetet, där medlemsländernas finansministrar med en av dem som Eurogruppsordförande sköter verksamheten.
Emmanuel Macron tog i valrörelsen avstånd från Frankrikes koloniala förflutna och kallade koloniseringen av Algeriet för ”ett brott mot mänskligheten”. Han tvingades be om ursäkt för sitt uttalande, men står ändå fast vid att landet behöver göra upp med sin historia.
Macron vill också göra ett rejält fotbyte inom EU-området, med i första hand en fördjupning av eurosamarbetet med en överstatlig finanspolitik, bankunion, en ”eurofinansminister” och gemensam upplåning, Han vill ha liknande fördjupning av EU-samarbetet inom det arbetsrättsliga och miljöområdet.
Efter träffen med Angela Merkel på måndagen presenterade Macron en vision hur han vill att Frankrike ska återta sin plats i EU. Till att börja med måste man genomföra stora reformer på hemmaplan av arbetsmarknads- och utbildningspolitiken.
– Frankrike är det enda stora medlemsland som inte lyckats få bort massarbetslösheten under de senaste 30 åren, sade Macron.
Därefter kan Frankrike åter bli en mer jämbördig partner med Tyskland i EU och kunna få genomslag för sina planer på europeiska reformer.
Där står uppenbart de långtgående planerna för att stärka eurosamarbetet för att bättre kunna stå emot nya finanskriser. Men Macron vill också förändra EU:s handels- och arbetsrättsregler för att motverka de negativa effekterna av globaliseringen, med en Buy European Act och skärpning av reglerna för utstationering av utländsk arbetskraft. Förslag som redan lett till protester från Storbritannien och Östeuropa.
Intressant och bildande! Tack!