”Gatans parlament” förutspås av i stort sett alla bedömare att bli en allt mer impopulär president Macrons fall nu i höst.
Men bedömarna griper efter enkla klyschor – de tar förmodligen fel.
Att som unge Emmanuel Macron kunna segla igenom hela det franska etablissemanget och komma ut på andra sidan som president med överväldigande majoritet i parlamentet – det är oerhört.
Men vänta bara, säger de flesta bedömare.
I höst möter han gatans parlament och då blir det stopp för framgångarna.
För det är så det brukar gå till i Frankrike.
Gatans parlament – facken, studenterna och andra högröstade rörelser har knäckt såväl borgerliga regeringar och presidenter på löpande band i många år.
De slog luften ur den senaste socialistiske presidenten och hans regering som fick extremt lite gjort under sina år vid makten.
Men bedömarna trevar mest efter gamla klyschor.
Macron må vara ung men han är inte född igår.
Han har en väl uttänkt plan för att hantera denna stötesten när han nu driver igenom impopulära reformer.
Och han har goda chanser att lyckas.
Här är skälen för det:
1. Emmanuel Macron gick till val i våras på löftet/hotet att införa tuffa arbetsmarknadsreformer och nedskärningar för att få budgeten i balans.
Inga franska väljare känner sig lurade idag, han genomför vad han hela tiden har sagt han ska göra.
2. Presidenten kör igenom arbetsmarknadsreformerna blixtsnabbt, genom en order från president och regering (ordonnance) istället för att lägga en proposition som parlamentet sedan debatterar i vanlig ordning vilket ger all tid i världen för gatuprotester att uppstå.
Det franska parlamentet klubbade sålunda den 3 augusti ramarna för Macrons arbetsmarknadsreformer.
Först därefter läggs själva lagtexterna fram som parlamentet kan diskutera… men ramarna ligger fast.
3. Macron gör detta på sommaren för då har gatans parlament semester.
Det är inte en elakhet, även franska fackförbund medger att sommaren inte är en tid för protester och strejker.
4. Presidenten har först förhandlat med fackförbunden och arbetsgivarna om reformerna.
Här skiljer sig president Macron radikalt från tidigare presidenter och regeringar.
Redan första veckan som president tog han emot fackförbunden i Elyséepalatset för att tala reformer.
48 förhandlingsomgångar är planerade, en tredjedel redan genomförda – alla detaljer ska upp.
Resultatet är det oerhörda att två av de största franska fackförbunden inte tänker delta i protester mot Macronreformerna i höst.
Force Ouvrières generalsekreterare Jean-Clarence Mailly säger att det har varit riktiga förhandlingar där facken har fått inflytande.
CFDT är mindre nöjda men säger att de inte tänker ta till gatan, de vill förhandla sig fram till bra resultat.
Bara det tredje, kommunistiska CGT, väljer den traditionella vägen och kallar till strejk och protester den 12 september.
5. Macron kör igenom de obehagliga delarna av reformerna först.
Det rör sig t ex om att göra det enklare att säga upp personal på grund av arbetsbrist, svårare för uppsagda att driva processer i Arbetsdomstolen, ett tak för avgångsvederlag (max 3 månadslöner för den som varit anställd mindre än 24 månader).
Företag på under 200 anställda slipper bindas av kollektivavtal utan för förhandla direkt med sina anställda.
Klart att det är känsligt, det gäller ju i högsta grad fackens domän – att avtala om löner och arbetstid.
Men i september läggs sedan de mer behagliga reformerna fram.
Det gäller bättre A-kassa, rätt till vidareutbildning, fler lärlingsplatser och därefter pensionerna.
Precis när facket CGT vill få ut upprörda fransmän på gatorna i protest, kommer alltså de andra fackförbunden sitta på Elyséepalatset och förhandla fram lagförslag om förbättringar för arbetstagarna.
Han är inte dum, Macron.
För Emmanuel Macron står mer på spel än att slippa bli underminerad som president av en upprörd befolkning.
Macron vill se stora EU-reformer och förbundskansler Merkel har i princip lovat honom stöd för det.
Men ett absolut villkor från Tysklands sida är att Frankrike visar sig kapabelt att modernisera sin ekonomi och sluta med ständiga budgetunderskott.
Detta ska Macrons arbetsmarknadsreformer göra.
Så Emmanuel Macron kunde starta ett nytt politiskt parti – varken höger eller vänster – och vinna presidentskapet, regeringen och parlamentet på drygt ett år, utan att erbjuda ett populistiskt budskap.
Det ligger ett inte så litet mått av ren tur i det.
Tur och otrolig tajming.
Men det låg också mer noggranna förberedelser än många vill ge Macron erkännande för.
Om han lyckas han reformera den franska arbetsmarknaden så beror det också på en blandning av noggranna förberedelser (se ovan) och tur.
De franska fackförbunden lyckades mobilisera ett fantastiskt motstånd mot företrädaren Hollandes arbetsmarknadsreformer (loi Khomri).
De presenterades i februari 2016 och i mars 2016 hade fackförbunden fått ut nära 400 000 arga fransmän på gatorna.
Inte nog med det, folk stannade på gatorna.
Under två månader därefter levde protesterna vidare som ”Nuits Debouts” där man helt enkelt inte gick hem.
Trots detta tog det franska parlamentet senare på sommaren 80 procent av de avskydda reformerna.
De franska fackförbunden blev inte hörda av en socialistisk president och regering , ens med detta massiva folkliga stöd.
Därför dröjer t ex CFDT med att striden till gatan igen.
Det är här som Macron stiger in – och erbjuder facken att faktiskt påverka reformerna innan dessa når parlamentet.
Macrons tajming är god – och tursam.
Att Emmanuel Macron sedan har de lägsta popularitetssiffrorna för en ganska ny president på länge, gör faktiskt ingenting.
Han är nyvald på fem år.
Han regerar ostörd parlamentet – i fem år till.
Macron har råd att inte vara populär ett bra tag till.
Personligen skulle jag inte satsa stora pengar på gatans parlament mot den här franske presidenten.
Han har tänkt igenom det här.