Svenska (och brittiska) bedömare har fått för sig att det råder motstånd i Tyskland mot Macrons euroreform-idéer.
Inte alls.
Det här är gamla tysk-franska planer som nu får liv.
Macrons plan för att stärka EU går via euron och eurozonen.
Hans idéer tenderar att bli nedvärderade i pressen som typiskt franska – därmed även anti-tyska och sålunda orealistiska.
Men då underskattar man Macron.
Hans idéer är nära nog en kopia av en plan för euron som han personligen förhandlade fram med ekonomiminister Sigmar Gabriel och finansminister Wolfgang Schäuble 2012.
Den gången var Macron fransk ekonomiminister i en socialistisk regering, utsänd av president Hollande tillsammans med finansminister Michel Sapin.
Efter åren av djup ekonomisk kris, medan reformviljan fortfarande var stark, ville de bägge länderna utforma nästa steg för euron – och undvika att en liknande kris hände igen.
Planen som kvartetten enades om 2013, med förbundskansler Merkels goda minne, gick ut på skapa en eurobudget för investeringar, låta euro-finansministermötet överlägga om mycket mer än valuta (t ex arbetsmarknad, pensioner, forskning och industri) samt att tillsätta en permanent eurochef.
Men då måste först varje euroland genomföra ekonomiska reformer och sanera sin budget.
Kort sagt, ganska exakt vad Emmanuel Macron föreslår idag.
Varför det aldrig hände?
Framförallt föll det på att president Hollande inte vågade. Han fruktade att protesterna från hans eget parti skulle bli så stora att han inte blev omvald.
Att Hollande ville vänta med reformer och löften om budgetsanering till han hunnit bli omvald, läste tyskarna som att fransmännen höll på med sina gamla, vanliga trick.
De klev av uppgörelsen.
Man gör bäst att inte underskatta Emmanuel Macron.
Det här är en man som förbereder noga varje steg han tar, varje ord han yttrar.
Men de där euro-obligationerna som anglo-saxisk press har spekulerat i kommer att stoppas av Tyskland?
Macron har faktiskt aldrig föreslagit sådana.
När Emmanuel Macron den här gången återkommer till Berlin med sin plan, nu som president, ingår djupa franska reformer och snar fransk budgetsanering (till 2018).
Och detta är vad han gick till val på.
Angela Merkel mottog honom i Berlin på tisdagen med ett stort leende och ett oväntat steg i hans riktning – hon medgav för första gången på många år att en fördragsändring kan bli aktuell (”…om. det ger mening”).
Merkel är dessutom med på en annan idé som Macron gick till val på – att skydda europeiska intressen genom något slags ”Buy European Act”.
Kina, Ryssland, USA och hot från Storbritannien om att konkurrera med låga skatter – Europa måste sluta vara så naivt, säger Macron.
Här håller faktiskt tyskarna med.
Tysklands regering hade redan tidigare vänt sig till EU-kommissionen för att finna en väg att skydda sig mot bl a kinesiska uppköp av känslig industri.
Nå, Merkel kan ju förlora makten i höstens tyska val.
Men den tyska politiska oppositionen – i form av hans gamla kollega och medsvurne i euro-planen, socialdemokratiske Sigmar Gabriel – är ännu mer otålig än förbundskansler Merkel.
Gabriel vill att arbetet på den nya planen ska börja före det tyska valet den 24 september, helst redan om några veckor.
För EU kan Macrons inträde på scenen betyda stora förändringar.
En eurozonsbudget för investeringar betyder att EUs regionala strukturfonder kommer att krympa drastiskt.
För Östeuropa, inte minst Ungern och Polen, blir det en betydande förlust
Det innebär förstås det definitiva slutet för den europeiska åtstramningspolitiken som vid det här laget till och med tyska politiker börjar tröttna på.
Här kommer de sydeuropeiska länderna känna sig äntligen hörda.
De kommer välkomna den fransk-tyska planen (som för övrigt Macron redan diskuterat personligen med Belgien, Luxemburgs och Italiens premiärminister).
För icke-euroländer betyder det att man föses längre bort från EUs kärna.
En stor del av EUs viktiga politiska avgörande kommer att ske bland euroländerna.
För Frankrike, Tyskland och alla de ”gamla” EU-länderna blir det samtidigt ett välkommet sätt att ta sig ur det grepp som östeuropeiska länder haft på samarbetet.
Hittills har det ju visat sig svårt för EU att göra något åt deras regeltrots och underminerande av rättsstaten och demokratin.
Kan de skjutas ut i periferin, så är det näst bästa sättet att tas med den huvudvärken.
Storbritannien?
Bara ett praktiskt problem som ska lösas i skilsmässoförhandlingarna.
Den brittiska regeringens försök att splittra EU-länderna försvåras dessutom om de inflytelserika länderna knyter sina öden tätare till varandras.
Skulle de mer perifera länderna som Ungern och Polen frestas att flytta över till ett frihandelsområde med Storbritannien, så kommer ingen bli ledsen.
Fortfarande återstår dock ett hinder på vägen mot denna ljusa euro-framtid.
President Macron behöver ha parlamentets stöd för att kunna driva igenom sina utlovade reformer av fransk ekonomi.
Utgången av det franska parlamentsvalet i juni blev plötsligt ännu mer spännande.