Macron säger det nationella politiker inte vill att väljarna ska höra

Den franske presidenten Emmanuel Macron pekade högst ofint på elefanten i rummet med sitt stora europa-tal på tisdagen – att nationell politik inte längre hjälper för att rå över sitt lands öde.

Med stor schvung och svårslagen entusiasm levererade Emmanuel Macron i Sorbonne på tidagen nära två timmars brinnande försvarstal för att européerna ska arbeta tillsammans, både mycket närmare och på fler områden än nu.
Väntad kritik kom direkt för att han var för federalistisk, för högtflygande och skrämdes med sin fåniga dröm om ”Europas Förenta Stater”.

Det visar att alla inte kan ha hört eller läst talet.
Macron talade t ex om att minska byråkrati, krympa EU-kommissionen och tillåta större flexibilitet för medlemsländerna.
Han slaktade en fransk helig ko när han föreslog att reformera jordbrukspolitiken (svensk önskedröm).

Den allra vanligaste kritiken var dock att talet kom vid fel tidpunkt.
Just den invändningen besvarade faktiskt Emmanuel Macron väldigt tydligt i sitt tal.
Tvärtom är rätt tidpunkt just precis nu, innan det blir för sent.

Emmanuel Macron pekar utan förbarmande för nationella politkers känslighet, fast sanningen att de europeiska länderna står inför utmaningar som de inte längre klarar ensamma.
Är tidpunkten verkligen fel att tala om ett tuffare försvar av europeisk handel?

USA la nyligen straffsanktioner på alla företag som arbetar med ryska energiprojekt, som t ex Nord Stream II.
Karlshamns kommunala hamnbolag, har blivit lovade 100 miljoner kronor för att hyra ut hamnplats åt ryssarna.
Kan Stefan Löfven få amerikanska kongressen att ändra sig?

Andra europeiska företag riskerar att förlora ännu mer på de amerikanska sanktionerna.
Holländska Shell, franska Engie, österrikiska OMV tyska Uniper och Wintershall  har köpt in sig i projektet som ryska statliga Gazprom äger 51 procent av.
Chansen är troligen större att kongressen tänker om, ifall EU –  världens största konsumentmarknad – tar samtalet med Washington.

Ett rykande färskt exempel; är också Kanadas Bombardier, flygplanstillverkaren som just straffats med 220 procents extra tull när de säljer flygplan till sin största marknad, den amerikanska..
Bombardier har 4 000 anställda i Storbritannien.
Theresa May har personligen vid besök i Vita Huset vädjat till sin gode vän och nära allierade Donald Trump att tänka om.

Storbritanniens premiärminister fick dock inget gehör, förklarar sig nu mycket besviken och antyder att hon överväger att inleda en bojkott, ett handelskrig mot USA.
Patetiskt, förstås.
Men tänk om den motreaktionen kom från EU istället?, USAs absolut största handelspartner.

Nåja, kanske var det Macrons förslag till mer europeiskt försvarssamarbete som var feltajmat.
Fast Ryssland är osedvanligt aggressivt nuförtiden.
Och president Trump svajar betänkligt om hur han vill att Nato ska tillåtas rycka ut.
Natolandet Turkiet (störst militär av alla Natoländer efter USA) har nyligen köpt strategiska militärsystem från… Ryssland – ja,. Natos ärkefiende.
Är i just detta läge verkligen tajmingen så illa vald för att tala om europeisk militärstrategi, försvarssamarbete och kapacitetssamordning?

I Bryssel, Italien, Spanien och från en del i Tyskland kom glada tillrop till Macrons tal.
Svenska europaministern Ann Linde tweetade däremot att hon uppskattar visst Macrons entusiasm ”men först måste EU ”leverera” till sina medborgare.”
Ett annat sätt att säga att tajmingen är fel, alltså.
Danske statsministern Lars Lökke Rasmussen kommenterade att ”tiden är inte till vidlyftiga integrationsprojekt, tiden är istället tid för rågbröds-realism”.

Kanske tyckte de två att förslaget om en europeisk åklagare för terrorism var olyckligt tajmad?, en åklagare som kan samla bevis för terrorister som vi ju sett kan röra sig, bo och planlägga attentat lite väl fritt runt om i Europa.
Eller kanske anser Linde och Rasmussen att idén om att ha en europeisk kontroll av livsmedel – efter de förgiftade äggen och hästköttet i lasagnen häromåret – inte angår vanliga människor på det viset som rågbröd gör.

Amerikanska Google och Facebook samlar in uppsjöar om uppgifter om allas vårt privatliv  om hur vi reser, tränar, bor, äter, ser på TV, klär oss, pratar ,med våra vänner… och de säljer dessa uppgifter till högstbjudande.
Är det fel tänkt att EU reglerar hur och när bolagen tillåts göra detta?
Mindre högtflygande vore säkert att varje europeiskt land ensamt tar den diskussionen med Google och Facebook men skulle det sättet kunna ”leverera” resultat till medborgarna?

Emmanuel Macron är något så ovanligt som en nationell politiker som öppet erkänner för sina väljare att han inte kan tackla de problem som möter Frankrike ensam.

Det kan naturligtvis ingen annan nationell politiker heller längre men resten föredrar att inte låta väljarna höra om det.
De diskuterar hellre flumskolan i det oändliga – något de kan rå över – ,och låtsas att det är den viktigaste utmaning vi står inför.
Och så kallar de Macron för odemokratisk och högtflygande för att han talar om Europa.

President Macron angav i sitt tal ännu ett skäl till att han tvärtom anser att valet av tidpunkt är helt rätt.
För bara ett år sedan såg det ut som att den populistiska högerextremismen skulle få diktera de politiska villkoren  i Storbritannien, i Österrike, i Holland, i Frankrike, i Italien och i Tyskland.
Det blev inte så illa, de gamla partierna höll de främlingsfientliga EU-kritikerna stången.

Men de finns kvar, de rider på människors rädsla för terrorism och nya flyktingströmmar.
Populisterna får tyvärr god skjuts av att de gamla partierna erbjuder väljarna bleka efterapningar av populisternas förslag i ett sorgligt försök att följa väljarna, istället för att våga gå före och leda åt det håll som de själva skulle vilja gå.

Med populismen på uppgång – hur kan det inte vara ett bra tajming att föreslå alternativa svar på de utmaningar som globalismen i alla sina former ställer oss inför?

Emmanuel Macron behöver inte därför ha rätt i alla – eller ens många – av sina förslag till lösningar.
Men alla måste väl ge honom rätt i att det är helt rätt tidpunkt att erkänna hur styrkeläget faktiskt ser ut i världen, för Europas länder  och att utifrån den insikten välkomna tillfället att diskutera hur vi bäst kommer vidare härifrån.