Macron har lyckats splittrat Visegrad-kvartetten i EUs segdragna låglönegräl.
Svenska sossar och LO har skäl att glädjas.
Men det utgör samtidigt en intressant start på Macrons högtflygande ambitioner för ett nytt EU.
Låga löner har orsakat en djup oenighet mellan EUs östeuropeiska länder och de andra.
De östeuropeiska länderna – som levererar låglönearbetare till övriga EU – försvarar hårdnackat sin rätt att utnyttja vad de anser vara sin bästa konkurrensfördel – lönerna.
Övriga EU-länder är inte roade.
Om en löntagare självmant flyttar till ett annat EU-land för att arbeta, måste hen betalas med lika lön och få samma sociala fördelar som de lokala.
Men när ett företag vunnit ett kontrakt i annat EU-land får man ta med egen personal som går för värdlandets minimilön och hemlandets sociala förmåner. (”utstationering av arbetare”).
Antalet utstationerade arbetare har stigit brant de senaste fem åren.
I Frankrike finns t ex 285 000 registrerade, i Tyskland 420 000 och i Sverige – vid senaste räkningen – cirka 48 000.
Konkurrensen fungerar – det har skapat en prispress neråt i de sektorer som är mest berörda, byggbranschen och lastbilsförare.
Möjligen bidrar ett okänt antal oregistrerade arbetare ännu mer till denna lönepress. Med jämna mellanrum avslöjas att utländska arbetare går för näst intill ingenting (10-20 kr och sovplats på jobbet).
Frankrikes nye president Macron gick i krig från dag ett för att skärpa EUs regler kring utstationerade arbetare.
Det var det första han tog upp med tyska förbundskanslern Angela Merkel (han fick direkt hennes stöd).
Det var likaså hans första samtalsämne med EU-kommissionens ordförande Jean-Claude Juncker (också med ombord).
Han skickade sedan in sin minister att bryta upp ett försök att ena EU-ministrarna kring vad han betraktar som en svag kompromiss.
Macron vill att EU ska reglera om lika lön för lika arbete, en maxgräns på 12 månader för hur länge någon får vara utskickad till hemlandets arbetsvillkor och tuffare kontroller på att reglerna följs.
Presidenten har två starka skäl att önska detta.
Det första är att det var ett av hans främsta vallöften.
Han utlovade nämligen också tuffa arbetsmarknadsreformer men de skulle då kompenseras genom att låglönekonkurrensen stävjades.
Kan Macron inte leverera den första delen så kommer den andra delen mötas av franska gatuprotester och strejker.
Det andra skälet är att han har lovat Angela Merkel att få igenom dessa arbetsmarknadsreformer.
I utbyte ska hon då gå med på att eurozonen sluter sig hårdare samman i en hård kärna där EU-makten koncentreras.
Om inte Frankrike visar sig vara en pålitligt tuff partner i ekonomiska reformer, så lär Merkel inte våga ta det steget.
Men hur bänder Macron då ned det starka östeuropeiska motståndet mot att bromsa låglönekonkurrens?
Det är där gårdagens möte i Salzburg med Tjeckiens premiärminister Bohuslav Sobotka och Slovakiens premiärminister Robert Fico blir intressant.
Efter mötet deklarerade bägge två att de stöder nu principen om lika lön för lika arbete på samma arbetsplats.
Det är ett genombrott.
Framförallt för att de fyra östeuropeiska länderna hittills har agerat som en kvartett för att öka sin styrka.
Kvar står en försvagad duo, Ungern och Polen.
Det är en utbredd gissning att Emmanuel Macron med avsikt ignorerar Polen och Ungern under den östeuropeiska turné som han företar sig i veckan.
Bulgarien och Rumänien får besök men inte de två största östländerna, som också är de mest hårdnackade när det gäller att motsätta sig EUs påbud.
Ungerns och Polens regeringar vägrar som bekant ta till sig Bryssels varningar att de underminerar rättsstaten i sina länder.
De vägrar följa fattade beslut om att dela på de flyktingar som nått Europa.
Deras ledare håller regelbundet aggressiva tal där EU angrips och Ryssland, alternativt USA istället hyllas.
Det finns en utbredd åsikt att Emmanuel Macrons ambition för eurozonen skulle putta ut de länder som inte ansluter sig till kärnan, ännu längre ut i periferin.
Det kan vara förklaringen till att Slovakien och Tjeckien nu visar sig försonliga mot Macron i låglönekonflikten.
De har vägt för och emot insatserna i ett större spel och konstaterat att det är behagligare innanför EUs gränser än utanför.
Macron kan verkligen inte räkna hem någon seger än – såväl premiärminister Fico som Sobotka har fortfarande reservationer även om de kompromissat med den viktiga principen om lika lön.
De vill t ex inte tala lika löner för lastbilsförare.
De vill att maxgränsen för utstationering ska vara 24 månader, inte 12.
Ett avgörande ministermöte om de utstationerade arbetarna hålls i oktober i Bryssel.
Och som sagt, parallellt måste han klara att genomdriva ovälkomna arbetsmarknadsreformer i Frankrike för att hela pusslet ska falla på plats.
Vi har en intressant höst framför oss.